Årets skivor: 30-21

30.
iamamiwhoami
Kin

Inget band har fått mig att må så dåligt som iamamiwhoami. Första gången jag såg deras omtalade liveframträdande i skogen, fick jag panik. En människa framröstad att få se framträdandet i verkligheten för, ovetande om sitt öde, runt i skogen av bandets frontkvinna och sångare Jonna Lee. Efter en lugn inledning eskalerar det hela snabbt. Snart läggs han i en pappkartong och bränns levande på bål. Jonna Lee gnider sin kropp med de förkolnade resterna. Allt strömmas via bandets hemsida.

I en hel dag letade jag fakta. Mördades han på riktigt? Det var omöjligt för mig att slappna av innan jag hittade klara bevis på att det var fejkat på något sätt. När jag väl hittade bevisen var jag i upplösningstillstånd. Det var tveklöst en av de obehagligaste dagarna i mitt liv.

Förutom liveframträdandet har bandet fått uppmärksamhet för en mängd musikvideor som laddats upp anonymt på Youtube. När de släpper sin debut är det kanske därför inte så konstigt att den kommer tillsammans med en film. Även om skivan gör asig allra bäst i kontext till det visuella fungerar den utmärkt även på egen hand.

Det rör sig om mörk och ljuvlig electropop. Dansvänlig och ganska rak. Jonna Lees röst är täckt av effekter på äkta The Knife-maner. Välformulerade texter. Ja, allting sitter som det ska. Det är snyggt producerad, snärtig och välgjord dansmusik som växer med upprepade lyssningar och ökad koncentration. Precis som det ska vara med bra musik.

Bästa spår: Idle Talk

29.

Mount Eerie

Clear Moon

Kanske handlade det hela om alldeles för höga förväntningar. Mount Eerie växte snabbt till en av mina favoritartister och när Clear Moon släpptes var det inte alls, rent stilistiskt, vad jag förväntat mig. Det var först när jag satte mig ner för att skriva den här årssummeringen och hamnade tillsammans med plattan igen som det riktigt lossnade.

Man skulle kunna påpeka att Clear Moon inte är riktigt lika säregen som exempelvis Wind’s Poem eller Song Islands Vol. 2. Men det känns viktigare att påpeka att skivan är elva låtar proppade med allt det jag lärt mig älska av Mount Eerie. Lågbudgetproduktion, tät atmosfär, konstiga texter, stor variation och den obehagliga känslan av att befinna sig mitt i en farlig, ruvande, mörk spökskog.

Det är helt enkelt en riktigt bra skiva, som jag var riktigt nära att missa bara på grund av några snett ställda förväntningar. Som det kan bli.

Bästa spår: Lone Bell

28.

High On Fire

De Vermis Mysteriis

Jag har en viss fobi för överproducerad metal. I mina öron övergår musiken lätt till plastig, snarare än rå, hård och tung som det ska vara. Om du nu redan hört De Vermis Mysteriis förstår du säkert vart jag vill komma. Det är nämligen en skiva som helt och hållet bryter mot den regeln.

High On Fire gör jävligt – med betoning på jävligt – välproducerad metal. Ändå blir det aldrig det minsta plastigt. Bara så hårt att änglar gråter blod. Midgårdsormen vrider sig i raseri. Jesus faller genom helvetets cirklar..

Så låt jorden brinna till tonerna av årets i särklass tyngsta metal. En moshfest du inte får missa.

Bästa spår: Fertile Green

27.

Burial

Kindred

Burial är en av de mest stilbildande skaparna av elektronisk musik i vår samtid. Han verkar mestadels inom dubstep och future garage. 2007 släppte han den genredefinierande skivan Untrue som för övrigt enkelt platsar i min lista över de bästa skivorna någonsin. Sedan dess har han nöjt sig med att släppa en EP då och då. Hur bra de än brukar vara är det en smula irriterande att han verka vägra att släppa en hel skiva igen.

Kindred är det mest omfattande han släppt sedan Untrue. Tre låtar som tillsammans ger drygt 30 minuter musik. Vad som kanske är mest imponerande är hur väl de tre låtarna hör samman, trots att var och en av dem för Burial i helt nya riktningar.

Öppningsspåret Kindred är avskalad och kanske den som känns mest klassiskt Burial. Röstsamplingar, trummor, bas, svävande ljud och ett svidande mörker, i en långsam, men kontinuerlig, rörelse framåt. En perfekt inledning.

Loner är tungt house-influerad, med en hypnotisk och snabb syntslinga ständigt loopande genom stor del av låten. Förmodligen det mest direkt dansvänliga han någonsin satt sitt namn på.

Till sist har vi Ashtray Wasp som visar en strukturell progression vi aldrig förut sett honom jobba med. Där hans låtar brukar vara ganska mycket av ljudbilder att dyka in i, som inte förändras sådär fasansfullt mycket under låtens gång, är Ashtray Wasp den ständiga förändringens låt. Här händer det saker oavbrutet, vilket gör den spännande och oförutsägbar, utan att den tappar Burials karaktäristiska sound.

Tillsammans utgör de det bästa Burial spottat ur sig sedan det oslagbara mästerverket som aldrig kommer att lämna mitt hjärta.

Bästa spår: Loner

26.

Studnitzky

KY Do Mar

Av någon anledning känns det motiverat att börja med att berätta om den första (och hittills enda) jazzkonserten jag besökt. Omar Sosa och Paulo Fresu stod på scenen och skådeplatsen var någon omtyckt jazzklubb i Barcelona. När jag satt där och lyssnade infann sig ett lugn inom mig. Jag var verkligen på rätt plats. Ville aldrig att de skulle sluta spela. Tänkte att här kan jag leva.

Men som ni säkert förstår tog konserten tids nog slut. Jag fick lämna klubben, och några dagar senare åka hem till Sverige.

KY Do Mar tar mig av någon anledning tillbaka till den där klubben. Trots att det inte låter särskilt mycket alls som det jag hörde där. Men jag tror det har något med den avslappnade känslan att göra. Och att skivan inte handlar om något annat än bra musik – ingen häftig attityd, inga snygga människor, inga häftiga karaktärer. Bara fruktansvärt bra musik.

Nu kommer ju min upplevelse i Barcelona inte spela någon roll för er upplevelse med den här skivan. Så det får mest vara en parentes. Innan vi går vidare till nästa skiva kan jag istället bara lite diskret påpeka att det är bland den snyggaste jazzen jag hört sedan jag började intressera mig för genren. Det säger väl åtminstone lite.

Bästa spår: O Pescador

25.

Sync24

Comfortable Void

Minns du att, när jag skrev om Solar Fields senaste skiva tidigare i denna årssummering, så pratade jag om vilka skivbolaget Ultimae Records är och vad de gör? Om inte, leta upp texten och läs. För nu tänker jag enbart koncentrera mig på Sync24.

Han är en i raden fantastiska ambient/trance-artister att ta sig ut i musikvärlden med Ultimae som hjälpande hand. Han utgör även ena halvan av Carbon Based Lifeforms (som för övrigt släppt en liten skiva vid namn World of Sleepers som råkar ligga skrämmande tätt om mitt hjärta). Comfortable Void är hans starkaste solomaterial hittills.

En resa till en främmande planet. Klorofyllhalten i växterna så stark att ögonen bländas av allt det gröna. Djungeln svettas. Livsfarlig, men fantastisk, flora och fauna som hämtad ur mina våtaste drömmar. En värld i harmoni, där ingen tar för sig mer än de måste. Och där innanför trädens tjocka bark och i de tunna löven och i de smala stråna; sofistikerad, neonskimrande, stilla pulserande teknologi. Så vackert. Så sexigt.

Bästa spår: Dance of the Droids

24.

First Aid Kit

The Lion's Roar

Jag blir alltid skeptisk när artister växer för snabbt. Att First Aid Kit klättrade från indie till svensktopp snabbare än vi hann reagera var i mina ögon enbart ett stort orosmoln. När de dessutom lämnade det enkla sovrumssoundet bakom sig, till förmån för en aningen mer storslagen produktion verkade det till ytan som att de effektivt skulle tappa relevansen i mina ögon.

Men det var som tur var bara på ytan det verkade så. För när skivan väl släpptes bevisades alla farhågor kvickt som falska alarm. Musiken är minst lika vacker och skör här som den var på Drunken Trees eller The Big Black and the Blue. De tidigare ensamma gitarrmelodierna må vara kompletterade med alltifrån stråkar till harpa, men den enkla känslan finns kvar. Trots att allt polerats är den gamla känslan intakt.

De låter precis lika mysiga och gulliga som alltid. Precis samma vackra stämsång och fina kärlekstexter. Jag älskar dem oändligt för det.

Bästa spår: To a Poet

23.

PoliVa

Give You the Ghost

Vad PoliVa gör låter unikt. Och sådant gillar ju jag, mer än jag kanske vågar erkänna. För när jag hör något som på ett eller annat sätt särskiljer sig från allt annat jag tidigare hört, då blir jag lyrisk. Skiter i om musiken i sig faktiskt är bra eller inte.

Det är först efter ett par genomlyssningar jag kan avgöra om skivan faktiskt är bra. Det är där majoriteten av all musik faller. Ofta brutalt hårt , till och med. Men det är just på den punkten PoliVa imponerar kanske mest.

Hennes enmansband levererar musik med stämning direkt från en förhäxad nattstad. Variationsrikedomen mellan spåren är enorm och en eventuell uttråkning hos lyssnaren är fullständigt otänkbar. Produktionen är förvånansvärt snygg. Hon har en utmärkande röst som hon klär i de mest fantasifulla effekter. Samt, låtarna tappar aldrig sitt fäste om mig, oavsett hur många gånger jag än lyssnar. Efter fler timmar med den här skivan än vad som känns rimligt känns den fortfarande lika spännande.

Bästa spår: The Maker

22.

Portico Quartet

Portico Quartet

Det finns något oerhört fint med kontraster. Att se det vit oskuldsfullhet skära mot frätande svärta, eller enorma basexplosioner möta små, vackra, timida ljud, eller bevaka en hård kamp mellan den kvicka Lucario och den långsamma Ganondorf i senaste uppsättningen av Smash Bros. etc. etc. är bland det finaste man kan göra i min lilla värld.

När det kommer till Portico Quartet handlar det om när det med matematisk perfektion uträknade elektroniska får möta fria, akustiska improvisationer. Det är en hopslagning av två på många sätt väsenskilt olika genrer. Resultatet är så sömlöst att de två ytterligheterna känns som skapta för varandra.

Är det ett utsvävat saxofonsolo mot en bakgrund av elektroniska beats du är ute efter, behöver du inte leta längre. Portico Quartet är då exakt din kopp grönt mintte med socker i.

Bästa spår: Spinner

21.

Godspeed You! Black Emperor

Allelujah! Don't Bend! Ascend!

Låt mig vara tydlig med en sak redan från början. Allelujah! Don’t Bend! Ascend! är inte en ny Lift Your Skinny Fists Like Antennas To Heaven. Det klassiska post rockalbumet från 2000 står fortfarande som Godspeeds, eller kanske hela genrens, allra starkaste tid. Ett mästerverk som förmodligen aldrig kommer lämna det absoluta toppskiktet bland mina favoriter.

Med det sagt så är Allelujah ett sinnessjukt bra album. Ödesmättat, tung, malande, dystert och mörkt, precis som det ska vara. Ett långdraget, storslaget muller. Som för mig till en postapokalyptisk värld bortom all räddning. Ruiner och död så långt ögat når. Det enda som finns kvar av den en gång färgsprakande och underbara Jorden är aska, grå moln och kyla. Här ekar de sista mollackorden efter undergången för all framtid.

Bästa spår: Mladic

Nästa del kommer när den är klar.