Årets 70 bästa skivor
Det är för tredje året i rad som jag gör det här. Omfånget på listan har växt i takt med att min smak breddats, men principen för listan är fortfarande den samma. Jag vill bara, helt anspråkslöst, nämna några av mina favoritskivor från det senaste året.
68.
Sebastian Plano
Impetus
Impetus balanserar försiktigt på den tråd som skiljer det djupt berörande från det överdramatiskt sentimentala. Men även om den känslomässiga urladdningen må vara något banal, är kompositionerna desto mer komplexa. Det är onekligen svårt att förneka den hänförande kraft som Sebastian Planos vackert melankoliska värld besitter.
67.
Hookworms
Pearl Mystic
Den hypnotiska effekt som det nio minuter långa, ständigt eskalerande öppningsspåret uppnår lotsar målmedvetet in lyssnaren i Hookworms psykadeliska rockäventyr. Därefter följer “Form and Function”, en vild låt som utmynnar i ett kortare oväsen till mellanspel. Utan en sekund för andakt följer den lugnare, men desto mer knarkade “In Our Time”. Drognivån blir absolut inte lägre på den efterföljande, fullständigt urflippade “Since We Had Changed”. Så fortsätter det, utan något som helst uppehåll, tills att lyssnaren blivit serverad fler linor än Jim Morrison drog i sig innan sina spelningar.
66.
Disclosure
Settle
När det kommer till musiklyssnande (och all annan kulturkonsumtion) är det allra viktigaste att vi inte är rädda för det okända och svåra. Så fort vi blir det, är vi fast i en oändlig loop av välkammade pojkband och sexualiserade popartister. Men för den sakens skull bör vi heller inte undvika det rent glädjande och underhållande med musik. Disclosure är förvisso inte särskilt nytänkande. Deras approach på dansmusik är väl prövad. Men då de gör det med så pass mycket finess och känsla spelar det här mindre roll. Settle har mer kul i sig än all annan trasig mainstream-pop det här året sammanlagt. Och det är ju verkligen inte att förkasta.
65.
Savages
Silence Yourself
Savages har skrapat samman sin favoritmusik, kastat ner den i en gryta och blandat om. Skoningslöst har de sedan kört över sina influenser med de nyss beslagtagna medlen. Alla som klagar över den bristande innovationen får ett välbehövligt långfinger uppkört i ansiktet, när Savages med ren och skär viljekraft och passion överträffar alla sina kultförklarade inspirationskällor. Med sin övertygelse om att allt de gör är fullständigt rätt får Silence Yourself även den mest cyniska lyssnaren på knä. Så oemotståndligt badass är det.
64.
RP Boo
Legacy
Footwork har beskrivits som den mest intima sortens elektroniska dansmusik, där fokus ligger på den ensamma dansaren snarare än havet av studsande människor. Om det här gäller någon producent inom genren så är det RP Boo, som med Legacy har skapat en enastående samling energiska danslåtar som passar lika väl för hemmalyssnande som för obskyra dansgolv. Röstsamplingar, hektisk bas och komprimerade melodier förs samman till årets mest innerliga danstillfällen.
63.
Sons of Kemet
Burn
Jazzkvartetten Sons of Kemet må ha sina själsliga rötter i New Orleans-eran, men influenserna från norra Afrika är minst lika avgörande (se bara på bandnamnet och låttitlarna). Med lika delar respekt och experimentlusta förs stilarna samman till en helhet, i fri rörelse mellan det spontana och det strukturerade, det akustiska och det elektroniska, det dansanta och det avslappnade. Allt utan att minsta jack uppstår.
62.
Power Trip
Manifest Decimation
Visst innebär inte Manifest Decimation en revolution för sin genre eller omvärld, men den lyckas på intuitivt sätt återinföra aspekter av thrash metal som varit på väg att glömmas bort. Power Trip gör anspråk på en mörkare, skitigare och råare image, som hämtad från black metal-scenens samtida utveckling, och ställer sig därför på tvären mot vad resten av thrash metal-scenen är på väg. Här finns heller inget gimmickartat experiment, utan musiken hålls trogen sin genre. Istället är det bara fruktansvärt välgjort. Manifest Decimation är tungt ös i sin mest slipade och genuina form.
61.
Matana Roberts
Coin Coin Chapter Two: Mississippi Moonchile
Precis som fallet ofta var under jazzens födelse använder sig Matana Roberts av musikstilen i försök att framhäva sina mest innerliga känslor. Hon porträtterar sin uppväxt och tolkar diverse historiska händelser, med ständigt fokus på lidandet och förtrycket från de vita makthavarna. Mississippi Moonchile är den andra delen i en längre serie på temat, och precis som den första inkarnationen berör verket på djupet.
60.
The Field
Cupid's Head
Sedan debuten med From Here We Go Sublime 2007 har The Field kontinuerligt förfinat sin minimalistiska tecno åt det mer hypnotiska hållet. När han får två år sedan släppte Looping State of Mind tycktes formeln närma sig perfektion. Ändå lyckas han överträffa sig själv med Cupid’s Head. Den ljusa fond som tidigare prytt hans omslag är utbytt mot en mörkare variant, i linje med låtarnas nya och nedstämda atmosfär. Trans-effekten är dock minst lika närvarande nu som då.
59.
Vatican Shadow
Remember Your Black Day
När Dominick Fenow arbetar under namnet Vatican Shadow är det politisk tecno som gäller. Precis som på hans tidigare verk, så som Ghosts of Chechnya och Kneel Before Religious Icons, hamnar allehanda ödesdigna historiska händelser i centrum. Styckena som porträtterar dessa är av obehagligaste karaktär. Remember Your Black Day är inget man lyssnar på för skoj skull, utan det är en stund för reflektion över krigets, våldets och förtryckets skoningslösa grymheter.
58.
Grumbling Fur
Glynnaestra
Grumbling Fur är samarbetet mellan Daniel O’Sullivan (Guapo, Ulver, Miracle m.fl.) och Alexander Tucker. Med hänsyn till de bådas tidigare karriärer kan man lätt lista ut varifrån de olika komponenterna kommer. O’Sullivan har berikat Glynnaestra med världens alla kulörer och Tucker har fört in den i gränslandet mellan verklighet och fiktion, medan detaljrikedomen, experimentlustan och den magiska atmosfären kan tillskrivas dem båda. Visionerna har gått väl i hand och resultatet är ett synnerligen mystiskt och fantasieggande.
57.
Iceage
You're Nothing
Då den mesta av dagens punk känns förlegad kommer Iceage som en frisk fläkt. De besitter den ungdomlighet och viljan att förnya som genren så ofta saknar. You’re Nothing är deras andra skiva och sedan debuten har de blivit än mer hejdlösa i sin framtoning. Med sprucken målbrottsröst och stort ursinne hamrar de fram sina mest intensiva och spännande låtar hittills.
56.
Greg Haines
Where We Were
Maskinen är ett praktexempel på själlöshet och oföränderlighet - en konstant, monoton rörelse och själva antitesen till liv. Men Greg Haines har gett dem liv. Ett blodigt, bultande hjärta har stuckits in i maskinernas hålrum och även om de bevarat sin forna, systematiska natur har de kompletterats med den naturliga, oförutsägbara faktorn känslor. Allra tydligast är det på “The Whole”, som stadigt vilar på sin mekaniska puls, men där omgivningen blir allt mer vild och okontrollerad för var nytt forcerat slag.
55.
Melt Yourself Down
Melt Yourself Down
Det finns någonting väldigt fint med musik som lyckas vara så här pass universell. Oberoende av lyssnarens preferenser förmedlar Melt Yourself Down vad de vill. De måste ha varit oerhört glada när de spelade in den här plattan och de är måna med att se glädjen smitta av sig. Blandningen av jazz, afrobeat, psykedelia, blues och dans är ett rent lyckopiller för alla sorters människor.
54.
A Hawk and A Hacksaw
You Have Already Gone To the Other World
A Hawk and A Hacksaws sjätte skiva är starkt inspirerad av Sergej Parajanovs film Shadows of the Forgotten Ancestors från 1964 och består mestadels av omgjord traditionell folkmusik från Rumänien, Ungern och Ukraina. De lyckas träffsäkert porträttera den patriotism och det lidande som så ofta märks i sovjetiska (och fortfarande en del ryska) kulturyttringar, samtidigt som musiken är ständigt medryckande.
53.
Grouper
The Man Who Died In His Boat
Trots att The Man Who Died In His Boat egentligen inte är en helt ny skiva (utan bara består av uteslutna låtar från Dragging A Dead Deer Up A Hill), känns den väldigt fräsch. Som om den fyller en lucka som varit öppen alltför länge. Groupers gitarr och sångröst svävar fritt som en vind genom skogen eller böljar som en våg över havet. Målet är inte något djupt och ogenomträngligt, utan bara en stunds avslappning. Naturmystiken får reda ut våra känslomässiga bekymmer, och ett fullständigt lugn infinner sig.
52.
Holden
The Inheritors
Med The Inheritors för Holden över den elektroniska dansmusiken till ett helt nytt fält. Storheten med skivan ligger främst i tomrummet mellan de olika komponenterna, som trots den minimalistiska uppbyggnaden får musiken att kännas enorm. Det är som om lyssnaren befinner sig på ett enormt öde fält. Musiken sipprar ur några enstaka, utspridda högtalare. De ljud som saknas är minst lika viktiga som de ljud som hörs. Världen som målas upp är av en karaktär som aldrig tidigare skådats; så utomjordligt mystiskt, kargt och stilrent.
51.
Miktek
Elsewhere
Ultimae Records har sedan 2000-talets början gjort sig kända som en högst intressant plattform för en estetiskt medveten och fullkomligt trippad sammanslagning av ambient och trance. Carbon Based Lifeforms, Solar Fields och Aes Dana är bara några av de viktigare namnen som släpper sina skivor via Ultimae. Det senaste tillskottet är Miktek, vars fokus ligger på kalla, linjära och avslappnade ljudlandskap; mjukt downtempo som bäddar in lyssnaren i lager av hallucinogena, eterhaltiga drömmar.
50.
Janelle Monáe
The Electric Lady
RnB är i ett vedervärdigt skick just nu. The Weeknd och Frank Ocean är till synes de enda som lyckas göra genren rättvisa, men efter att även den förstnämnda gick ner sig med senaste plattan kändes situationen fullständigt hopplös. Då är det tur att vi även har Janelle Monáe. The Electric Lady utgör den fjärde och femte sviten i en serie som sammanlagt planeras innefatta sju. Skivan är rolig, charmig och härlig från början till slut. Det är så som RnB kan och bör vara, när genren är som allra bäst; en delikat blandning mellan dans och ballader.
49.
The Body
Christs, Redeemers
Trots att Christs, Redeemers hör till en av årets mer extrema skivor, har dess idéer noggrant utkristalliserade. Trots att noise är genren (eller metal, i vissa avseenden) är det inte alls rörigt. Varje låt bygger på ett enkelt, närmast avskalat koncept. Det gör denna förkrossande och skiva relativt gästvänlig, trots mängden ojlud och otrevligheter som slängs i ansiktet på lyssnaren.
48.
Laurel Halo
Chance of Rain
Vad som är spännande med Laurel Halo, är att vi aldrig kan ta henne för givet. Chance of Rain är inte alls den naturliga fortsättning på hennes strålande debut, Quarantine, som vi nog många förväntade oss. Istället för hon in oss till helt nya, okända ljudlandskap. Oförutsägbarheten håller i sig skivan igenom. Grooves byggs upp och skalas ner på de mest oväntade och kreativa sätt, vilket gör Chance of Rain till en av årets mest fängslande och mångfasetterade elektroniska album.
47.
Mark Lanegan & Duke Garwood
Black Pudding
Mark Lanegan må alltid ha riktigt bra idéer, men det är mer sällan som han lyckas realisera dem fullt ut. Black Pudding har han dock rott iland utan större svårigheter. Musiken är avskalad och fri, ofta enbart bestående av hans lösa gitarrmelodier och smärtade barytonröst. Texterna lyfts fram på ett fint, men aldrig påtvingat sätt. På sin sida har han den brittiska bluesartisten Duke Garwood, som med lågmälda medel skapar den dystra atmosfär som slutligen gör Black Pudding till en närmast perfekt enhet.
46.
Barn Owl
V
Att lyssna på V, i lugn och ro, utan minsta störningsmoment och på en bra stereo med hög volym, är lite som att vandra genom sin egen själ. Grunden är elektronisk ambient och drone, men ofta ter sig låtarna som om de vore stöpta ur en space rock-mall. Med risk för att låta pretentiös: Barn Owl målar upp en hel värld i lyssnarens inre, som utforskas i takt med att musiken breder ut sig. Det blir som ett narkotikarus, minus alla otrevliga bieffekter.
45.
British Sea Power
Machineries of Joy
Brittisk indie (som beteckning för genren, och sällan för artistens oberoende av större skivbolag) är generellt en fruktansvärt tråkig musikscen. Visst kommer det en och annan debutant varje år som visar var skåpet ska stå, men redan efter någon skiva brukar visionerna stagnera till förmån för den ekonomiska vinsten. Allra främst tycks detta gälla de som råkar vinna Mercury-priset. Därefter finns det sällan några storheter att vänta. Men undantagen finns självklart, och British Sea Power har alltid varit en av dem. Genom att ständigt gå i motsatt riktning mot förväntningarna förblir de relevanta. Ingen kommer glömma när de följde upp sin Mercury-vinnande skiva med ett enormt soundtrack dedikerat till en drygt 70 år gammal stumfilm. Med Machineries of Joy har de gjort ett linjärt, bitvis riktigt smörigt pop-album som hör till en av årets allra trevligaste och oväntade stunder.
44.
Boards of Canada
Tomorrow's Harvest
Avslutningsspåret på Boards of Canadas senaste mästerverk översätts till engelska som “Seeds of the Dead”. Titeln säger en hel del om den stämningsfulla framtidsdystopi som duon konstruerar, bit för bit, med sina korta men karaktäristiska stycken. Utsikten är grå, dimhöljd och dränkt i giftgaser. Teknologin har rostat och människan har förlorat sin själ. Men det finns en gryning vid tunnelns slut. Något nytt, rent och vackert kommer växa fram ur all ond, bråd död. Dagens offer är en förutsättning för morgondagens skörd, och Jordens får sin andra dyrbara chans.
43.
From the Bogs of Aughiska
Roots of This Earth Within My Blood
Irländska black metal-duon From the Bogs of Aughiska är ett i raden band som under de senaste åren försökt ledsaga genren ur den rådande identitetskrisen. Deras tappning hämtar mycket inspiration från dark ambient och gör sitt bästa för att skrämma livet ur lyssnaren. Den paranoida berättaren på “An Seanchí” talar med skräckslagen fascination om sina övernaturliga upptäckter, samtidigt som ett långsamt, ruttet och mörkt sorl av fasansfulla oljud formar mardrömslika omgivningar. Han skrämmer både upp sig själv och alla som hör honom. Roots of This Earth Within My Blood är en blodisande resa, utan minsta förhoppning om försoning.
42.
Field Rotation
Fatalist: The Repetition of History
Debuten var nästan lite för bra. Acoustic Tales förblir en modern klassiker och frågan är om Field Rotation någonsin kommer att överträffa den. Kanske har han själv redan gett upp. Det verkar så, då han inriktat sig på en mer klassisk typ av ambient. Även om de akustiska, melodiska inslagen fortfarande skymtas, är det betydligt mer subtilt än på debuten. Vad Field Rotation lyckas allra bäst med på Fatalist är att bygga en illusion av att skivan har ett ursprung från långt innan musikstilen ens föddes. Det är så lätt att inbilla sig att verket skulle vara en klassisk kompositörs bortglömda symfoni.
41.
Le1f
Fly Zone
Hiphop är utan konkurrens den genre som formats allra tydligast efter en maskulin och heterosexuell mall. Därför är det så skönt när det dyker upp rappare som vågar bryta mot normen. Som i det här fallet Le1f, som på sin andra mixtape Fly Zone spenderar hela låtregistret till att fantisera om alla killar han kan ligga med. Det är roligt, snärtigt, ofta rätt kitschigt, samt riktigt sexigt. Det är queer ut i fingerspetsarna - en fullständig antites till allt vi vanligtvis förknippar med hiphop.
40.
Samba Touré
Albala
I grunden spelar Samba Touré fridfull desert blues, gjord för att umgås och dansa till. Men det är också tydligt att Touré har ett tyngt hjärta. Inbördeskriget har plågat Mali sedan utbrottet i början av 2012. Av rädsla för islamisterna drar sig musiker för att ta upp sina instrument. Landet är inte längre en rolig plats att leva på. Albala är ett oerhört fint porträtt av skräcken, lidandet, längtan tillbaks i tiden och över den förlorade kulturskatten.
39.
Vampire Weekend
Modern Vampires of the City
Det Vampire Weekend som hörs på Modern Vampires of the City är ett självsäkert band. Sedan debuten 2008 har de successivt arbetat fram ett öppensinnat, modernt och polerat sound. Den här gången låter det bättre och är mer varierat än någonsin. Målmedvetenheten i de många säregna, nyfikna och lättsamma låtarna, och den glädje de förmedlar, gör skivan till en av årets finaste stycken indiepop.
38.
Endless Boogie
Long Island
Medlemmarna i Endless Boogie träffade varandra genom ett community för skivsamlande, vilket talar en hel del om den musik de gör. Att Long Island är skapad av människor som snöat in sig rejält i tung och malande rock är alldeles uppenbart. De halvt improviserade styckena är så mycket ren genre-magi man kan önska sig och de maffiga riffen dras med stolthet ut till närmare tio minuter. Och nog fungerar konceptet bra; Long Island är psykiskt utmattande på bästa möjliga sätt.
37.
Juana Molina
Wed 21
Juana Molina är en av de lätträknade artister som åstadkommer musik som inte riktigt kan jämföras med någonting annat, då det sticker ut så oerhört mycket. Självklart kan man ana influenser; det märks att Molina gillar både pop och argentinsk folkmusik, men inslagen tar aldrig överhanden. Istället är Wed 21 något unikt; en blandning av rytmer, melodier och effekter som smälter samman till en delikat och aldrig förut skådad helhet. Är det någon skiva i år som är värdig att benämnas som “art pop” är det denna.
36.
Altar of Plagues
Teethed Glory and Injury
“Mills” utgör en alldeles utmärkt inledning till skivan; en massiv vägg av ljud, som effektivt bygger upp spänning inför vad som komma skall. När trycket är som allra häftigast exploderar “God Alone” från ingenstans. Mestadels utgörs skivan av kompakt gitarrmangel, men den rent ut sagt förkrossande tyngden beror främst på de tillfällen som ges för återhämtning. Kontrasterna gör all skillnad. De förstärker känslospelet, samt bidrar med den mångfald och de nyanser som black metal ofta saknar. Teethed Glory and Injury är inte bara grymt ösig, utan ger även tillfälle för reflektion.
35.
Tim Hecker
Virgins
Virgins är på många sätt den naturliga fortsättningen till Ravedeath, 1972. Känslan är även denna gång sakral och även om inspelningslokalen inte längre är en kyrka, har klangerna en lika rumslig akustik. Det digitala lägger sig som en mystisk, oroande matta över de minimala kompositionerna. Medlen är till synes enkla, men också förvånansvärt oanvända. Hecker har byggt sig en helt egen spelplan, med arrangemang som inte liknar något annat. Den här gången är stämningen mer maffig, självklar och sorgsam än någonsin.
34.
Oneohtrix Point Never
R Plus Seven
R Plus Seven vägrar att slå rot. Just när man tror sig ha greppat en låt, tar den en u-sväng in på helt nya territorium. Öppningsspåret inleds exempelvis med en långsam och monoton orgel-drone, men bara efter någon minuter övergår det till hetsig och sockrig dansmusik. Låten efter hoppar inom loppet av sekunder från samplingar i samma anda som de som präglade projektets förra skiva Replica, till en effektfullt melodiös struktur, innan det blir flimrande dub av det hela. Och därifrån fortsätter skivan med samma hysteriska oberäknelighet, utan att det någonsin onaturligt eller framtvingat.
33.
Stara Rzeka
Cién Chmury Nad Ukrytym Polem
Stara Rzeka är en polsk duo som har dykt upp från ingenstans och skapat rubriker i bloggosfären. Nog är det lätt att förstå varför när man lyssnar på deras episka debut. Crescendona är skulpterade med oerhörd finess, detaljrikedom och råhet. Det är inte sällan de når Godspeed You! Black Emperors höjder med sina väldiga, excentriska toppar, innan de dyker ner för att utforska mer lågmälda aspekter av sin tidsenliga post rock-tolkning.
32.
Clipping
Midcity
Sedan Death Grips släppte Exmilitary för två år sedan har synen på hiphop förändrats för alltid. Till och med mainstream-världen har påverkats, vilket märks tydligt på Kanye Wests senaste platta. Men desto mer intressant än Wests egocentrism är Clippings bomb till debut. Han rappar fort och rytmiskt över ett ogenomträngligt hav av noise. Till en början är det svårt att höra något annat än allt oväsen, men med upprepade lyssningar dechiffreras ljudbilden och något sanslöst, attitydfyllt och nästan lite catchy uppenbarar sig. Midcity är ännu en lyckad eklektisk landvinning för hiphop-världen.
31.
The Stranger
Watching Dead Empires In Decay
Leyland Kirby är onekligen en speciell typ. Med sitt enorma, eldfärgade fluff till hår är han omöjlig att missa och hans experimentella utsvävningar i musikbranschen har gjort honom smått legendarisk. Sedan 2006 har han pausat sitt noise-orienterade V/Vm-projekt och sedan dess har han släppt två djupt personliga ambienta verk. Under sitt nya pseudonym The Stranger har han lyft perspektivet från själen till samhället. Precis som skivtiteln antyder målar han upp en pessimistisk och kritisk bild av vår samtid. Men som alltid med Leyland Kirby, är situationen inte hopplös. Det finns alltid en chans till förbättring. Och denna lilla gnista av hopp gör Watching Dead Empires In Decay både emotionellt engagerande och samhällskritiskt viktig.
30.
Body/Head
Coming Apart
Melissa Steiner skrev följande om Coming Apart i en underbar recension: “A 70 minute LP like this one is not something you throw onto your record player to have a quick listen while you do the dishes before work. This album is your work.” Lyckligtvis är det inte bara en av årets mest krävande album, utan också ett av de mest givande. I utmattningen efter den dryga timman av improvisatoriskt noise infinner sig alltid en fantastisk känsla av belöning., nästan som om man åstadkommit något personligt under resans gång.
29.
Laura Mvula
Sing To the Moon
Sing To the Moon känns väldigt fräsch i dagens musikklimat. Utan att binda sig till några förutbestämda konventioner plockar Mvula eftertänksamt sina influenser, som hon sedan smälter samman till någonting eget och modernt. Amy Winehouse, Nina Simone och Billie Holliday är några av de förebilder som märks tydligast på denna orkestrerade blandning av jazz, pop och gospel, som mycket väl kan tillskrivas titeln som en av årets mest delikata.
28.
Matmos
The Marriage of True Minds
Spänningen är alltid på topp under de nio låtar som utgör Matmos senaste skiva. Från den kusliga spoken word-rösten på inledande “You” till den underliga doom metal-influensen som löper genom avslutande “ESP” händer det så mycket oväntade och underliga saker att det omöjligen kan bli långtråkigt. Det här kan mycket väl vara den konstigaste dansmusik du någonsin kommer att få höra, så ta tillfället i akt.
27.
Function
Incubation
Basen på “Modifier” är öronbedövande i sin framtoning. Den utgör styckets självklara medelpunkt och den minimala uppbyggnaden runt omkring förblir effektfullt ramarbete. Pulsen får en att rycka med direkt. Rakt ut på ett helvetiskt dansgolv flyger man, även om man lyssnar från sin kammare. Även om inte alla låtar är lika infernaliska, utgörs varje millimeter av Incubation av arkitektonisk perfektion; rostig, mörk och ohämbar. Som det perfekta soundtracket för klubben där Karel Nepras skrotskulputrer rave:ar genom natten.
26.
Charlemagne Palestine & Z'ev
Rubhitbangklanghear Rubhitbangklangear
Bakom det utomordentligt fula omslaget och den minst sagt förvirrande titeln döljer sig en magisk värld, helt och hållet stöpt ur varsamt klämtande på slaginstrument och dovt muller från blåsinstrument. Framförallt är det klockarna som pinglar och bjällrar som om det hela vore ett trolleritrick. De far i alla riktningar samtidigt och lyssnaren lämnas med ett fritt val: Förvirring eller själsro. Det hela hänger på ens avslappning och fokus. Slappnar man av kan man finna den skönaste stämning i labyrinten av mästerligt minimalistiska kompositioner.
25.
Don Christian
The Wayfarer
The Wayfarer är hallucinogen hiphop. På riktigt alltså. Att säga att den passar för höga tillfällen är en grov underdrift, då de ecstasytrippade låtarna får den nyktraste människan att kravla runt på golvet, upplevande världen som en neonfärgad dimma. Frågan är om inte även bieffekterna har inkluderats i förpackningen, då musiken upplevs som skadligt vanebildande. Så fort sista låten slocknar som en färdigrökt joint kommer abstinensen. Då är det bara att åter klicka på play, andas in ångorna och förbereda sig på ett rus än värre än det förra.
24.
Chelsea Wolfe
Pain Is Beauty
Chelsea Wolfe började sin karriär med djupt Sonic Youth-influerad, gotisk rock, men på Pain Is Beauty har hon breddat sitt sound ordentligt. Inledningsvis låter det som en något förenklad version av Scott Walkers senare verk, mot mitten osar det av Anna von Hausswolffs moderna dronelandskap och avslutningsvis, när syntarna byts ut mot akustiska gitarrer, är det lätt att ana inspiration från PJ Harvey. Det naiva som plågade hennes två första album är som bortblåst; detta är en ljudmässigt bred, fullmogen och väl realiserad skiva. Hon har slutligen blivit vår sanna goth-drottning.
23.
Äänipää
Through A Pre-Memory
Sunn O))) är väl saknade vid det här laget. Så pass att vissa fans börjat ta saken i egna händer. Som till exempel Äänipää, vars debut lätt kan misstas för ren och skär fan-fiction. Bitvis låter det så troget Stephen O’Malleys legendariska drone metal-projekt att det är svårt att peka ut självklara skillnader. Hursomhelst har Äänipää även sina egna idéer, och det är trots allt främst i dessa som storheten i detta 80 minuter långa mastodontalbum ligger. Through A Pre-Memory är ett naturligt steg i genrens utvecklingen och den sätter ordentlig press på Sunn O))), som helt plötsligt har fått en värdig motståndare på den arena de hittills närmast haft monopol på.
22.
Milo
Things That Happen At Day/Things That Happen At Night
“It is unavoidably obtuse, overwhelmingly self-important and I am not sorry”, säger Milo själv om sin senaste skiva och ingen kunde ha sammanfattat styrkan i hans musik bättre än så. Helt fri från ruffig hiphop-attityd, rappar han för att reda ut sitt privatliv. Det känns så ärligt när han förbannar sin sociala inkompetens ena sekunden, för att sedan babbla om sin nördiga favoritserie under resten av låten. Så okonstlat och ärligt är det, och just därför är det så lätt att känna medlidande för honom. Detta är en öppen port rakt in i Milos liv.
21.
Tamikrest
Chatma
Chatma (som översätts till “systrar”) är dedikerad till Malis kvinnor. Tamikrest kommer själva från landet, men har under det senaste året tvingats till exil för att kunna fortsätta sitt arbete som musiker, efter att islamister infört stränga Sharia-lagar. Det krävs inte många minuter av skivan för att förstå hur bandet ställer sig till konflikten, och de folkkära låtarna blir en oerhört fin hyllning till den kultur de nu ser gå i spillror och de kvinnor som faller offer för den fruktansvärda tyrannin.
20.
The Knife
Shaking the Habitual
Shaking the Habitual är älskvärd i sitt mod. The Knife struntar blankt i konventionerna och i sina fans förväntningarna. Istället ser de till att föra sin musik framåt, mot nya outforskade territorium. Den här gången har de skapat en industriell korsbefruktning mellan tecno och drone och som vanligt får även deras ideologi ta stor plats. Hela albumet utgör ett omfattande och tänkvärt inlägg i den politiska debatten - inte minst de rörande genus och klass.
19.
L. Pierre
The Island Come True
The Island Come True är som ett porträtt av Hawaii. Paradisön som med sin förföriska skönhet lockar människor som söker lycka och en andra chans. Men bakom kulisserna finns bara en sorglig fortsättning på turisternas alkoholism. En melankolisk dvala än mer deprimerande än de misslyckade liv människorna hade i sina hem. Och när veckan är över far de hem sorgsna och utfattiga, varken med lycka eller en införlivad andra chans. L. Pierre lyckas skildra detta tragiska människoöde i minsta detalj; alltifrån bakfyllan som kvävs med ytterligare glas champagne på morgonkvisten till barnen som glöms bort på stranden. Ett foto över en vacker ö, som under ytan inte är mer än en smältpunkt för alkoholens dystra bieffekter, som så starkt rotat sig i många människors vardag.
18.
Roly Porter
Life Cycle of A Massive Star
Trots sin knappa längd på 35 minuter ger Life Cycle of A Massive Star ett enormt intryck. Som titeln antyder följer albumet en stjärnas liv, från uppståndelse till död, och konceptet utförs med hjälp electronica av retrofuturistisk östblocksteknologi. Så skitigt, rostigt och brutalt storslaget, men där under den vetenskapliga kapprustningen kikar mänskligheten fram. Så ofantligt små och obetydliga i jämförelse med det som sker dagligen ute i kosmos.
17.
Teho Teardo & Blixa Bargeld
Still Smiling
På samarbetet mellan Teho Teardo och Blixa Bargeld utforskas språkliga världar. Texterna varierar mellan engelska, tyska och italienska, vilka ställs i kontrast till varandra. Bargeld ursäktar för sitt uttal i inledande “Mi Scusi”, men det är tydligt vilken viktig del brytningen spelar för denna stund av lost in translation. Eller "It's all just a mistake, a mistake in the translation" som han sjunger på "What If...?". Den språkliga kraftmätningen, och den resulterande förvirringen, ackompanjeras av en försiktigt experimenterande ljudbild. Ofta är det i de diskreta inslagen som det mest intressanta gömmer sig. Men främst blir detta en trevande sökning efter förståelse över språkbarriärerna, smakfullt och filmiskt inramat med varsamt experimentell tonsättning.
16.
Factory Floor
Factory Floor
Dansmusik för den tänkande, kanske, men mer uppriktigt minimalistisk klubbmusik för de alternativa. Ljudbilden är så enkel och klar att varje litet ljud befinner sig omgivet av ett luftigt tomrum, och varje detalj blir lätt att urskilja. Som antyds med bandnamnet skulle musiken kunna ha varit inspelad i en kal fabrikslokal, där instrumenten anordnats efter tydliga strukturer; fysiskt frigjorda ifrån varandra, men i ständig musikalisk symbios. Det är mycket glädjande i sin enkelhet.
15.
Teeth of the Sea
Master
De skrikande gitarrerna har fått ge plats åt de numera dominerande rossliga syntarna. Har man lyssnat på Teeth of the Sea tidigare kan det tyckas konstigt, men det är just dessa tvära kast som har gjort att bandet behållit sin relevans. Sedan debuten Orphaned By the Ocean har de ständigt tagit oväntade riktningar, men syftet har alltid varit att måla upp en alldeles särskild, spöklik värld. Något grönt och cyberpunkigt, fascinerande i sina vansinniga framtidsvisioner, och som gärna osar lite väl tydligt av uran. Master är den mest lyckade gestaltningen av denna skruvade värld Teeth of the Sea hittills har åstadkommit.
14.
Sällskapet
Nowy Port
Thåström har haft en brokig karriär. Ebba Grön förblir omåttligt tråkiga och Imperiet var aldrig mycket bättre. Med de senaste årens soloalbum har det dock börjat likna något, även om inget ens kommer i närheten av briljansen som uppstår när han samarbetar med Pelle Ossler och Niklas Hellberg under namnet Sällskapet. Tillsammans har de skapat ett stycke svensk, bitter melankoli som kör på knock out från början. Postindustriella field recordings, svidande gitarrtjut, mörk bas och plågad röst. Det är lätt att drunkna i hopplösheten.
13.
Daniel Avery
Drone Logic
En del av charmen med pop har alltid varit att känna sig som en del av sin nutid och att hänga med i det som är hett exakt just nu. Det är även det huvudsakliga skälet till att lyssna på Daniel Averys debut. Efter att han tillbringat år med att DJ:a andra artisters låtar har han skapat sig en klar bild av dagens dansmusikklimat, som han sedan sammanfattat i tolv svettiga tecnostycken. Tack vare att Drone Logic har slipats till nära perfektion kommer den nog kunna tåla tidens tand, men som allra bäst är den idag, då den är fullkomligt moderiktig. Så passa på innan det är för sent.
12.
Fuck Buttons
Slow Focus
För den som har följt Fuck Buttons sedan debuten kommer inte Slow Focus som en chock, utan snarare är det en fantastisk förfining, så lyckad att det är svårt att föreställa sig hur duon ska kunna utvecklas härifrån. Det allra bästa spåret är “Small Xs”, som ständigt tycks befinna sig en millimeter från enorm explosion. Men istället för att ge låten den väntade urladdningen, förblir högspänningen intakt enda tills kropp och själ fullständigt utarmats. För ett band som länge gränsat till äkta briljans, utan att riktigt lyckas ta sista steget, är detta en verklig triumf.
11.
Death Grips
Government Plates
Debatten om huruvida Death Grips många kontroverser bör ses som konst eller bara är billiga pr-trick kommer nog inte upphöra så länge trion fortfarande lever. Och lever gör de i allra högsta grad fortfarande. Trots att Government Plates är deras fjärde skiva på tre år lyckas den chocka precis lika mycket som de föregående. Stefan Burnetts vrålskrik till rappande är inte längre lika framträdande, och istället ligger fokus på den fullständiga oredan av välslipad noise. Det är inte lätt för öronen, inte det minsta vackert eller åtråvärt, men efter några misshandlande genomlyssningar sätter sig låtarna på hjärnan, en efter en. Death Grips har återigen släppt en skiva som inte liknar någonting annat, och har på så vis säkrat sin roll som vår tids viktigaste innovatörer en gång för alla.
10.
Autumn of Communion
Autumn of Communion 3
Ofta beskrivs ambient som en sedan länge död genre. Det kanske är sant, om man väljer att bara se till de större skivbolagen. På den ideella sidan av musikbranschen blomstrar dock genren mer än någonsin. Se bara Autumn of Communion, en tyska ambientduo som i år släppt sin tredje självtitulerade skiva. På ett naturligt sätt kombineras de teknologiromantiska framtidsvisionerna hos producenter som The Orb, med det långsamma och drone-aktiga som definierat exempelvis Stars of the Lid. Resultatet är förförande. Lika förankrat i sina inspirationskällor som det är framåtsträvande. Lika tänkvärt som direkt omvälvande. De som har dödförklarat den ambienta musiken går miste om mycket.
9.
Darkside
Psychic
Först är det lätt av avfärda Darksides påstående att Psychic skulle vara nästa generations rockepos. Instrumentellt låter det ju inte alls som man skulle kunna tänka sig. Men med upprepade genomlyssningar smyger rocken fram, i strukturerna och i bildspråket. När man väl hör det, råder det inte längre någon fråga om saken: Psychic är en alldeles magnifik och fantasieggande skiva, som har släppts ett decennium eller så för tidigt.
8.
The Haxan Cloak
Excavation
Skräck i musikform är en svår ekvation att lösa, men The Haxan Cloak har för andra gången i rad lyckats skapa något riktigt skräckinjagande. Samtidigt säger Bobby Krlic själv att han inte finner mörkret särskilt deprimerande. “Actually, I find it quite uplifting and cathartic”, sa han i en intervju, och denna åskådning märks väl. Även om Excavation ger lyssnaren kalla kårar, lämnar den en snarare hoppfylld än förstörd. Kanske för att mörkret får en att inse vilket bra liv man egentligen lever.
7.
Jenny Hval
Innocence Is Kinky
Enligt porrindustrin kan kvinnlig oskuld nog vara det mest kinky som finns. Jenny Hval har observerat detta faktum och ifrågasätter, driver med och applicerar det på sig själv. Resultatet är en ordentlig käftsmäll, lika smart som direkt underhållande. Sexualitet har aldrig förut skildrats så här bra i musik och det känns fantastiskt att det kommer från en kvinna, i denna tröttsamt mansdominerade värld.
6.
Fire! Orchestra
Exit!
Projektet Fire! Orchestra är fascinerande just eftersom att det är så otänkbart. 28 svenska jazzmusiker har, med Mats Gustafsson i fronten, improviserat fram två långa och helt fantastiska spår. Live-inspelningen från Fylkingen i Stockholm skulle lätt ha kunnat urarta i en enda röra, där krautrock-influenserna och den spirituella sången så lätt hade kunnat frontalkrocka med den frijazziga grunden. Men visionerna har gått i land och Exit! är en lång uppvisning av musikalisk briljans.
5.
Julia Holter
Loud City Song
Klockan tre på natten gick Julia Holter upp på Annedalskyrkans scen och framförde den allra finaste spelningen under årets Way Out West-festival. Någon vecka senare släpptes hennes tredje skiva på lika många år. Loud City Song har en renare produktion än hennes tidigare skivor, men den undersköna atmosfären har inte gått det minsta förlorad för det. Istället är det ett tydligt steg framåt, med ännu bättre texter och mer finess i kompositionerna. Holter visar sig mer mångsidig än någonsin förut och stadigt klättrar hon mot toppen som en av vår tids allra bästa artister.
4.
Julianna Barwick
Nepenthe
Så många nätter som har försvunnit i år. Så mycket sömn som har gått förlorad. Och allt är Julianna Barwicks fel. Varje gång hennes långsamma, ambienta kompositioner börjar strömma ur mina högtalare försvinner all världsuppfattning. Tid och rum får ursäkta för Nepenthe, som med ömhet och skönhet får omgivningen att verka som oviktiga kulisser. Kalla det verklighetsflykt från livets tunga uppgifter, men den här skivan är så bra att den gärna får ersätta allt jag lärt mig känna och veta. Nästan iallafall.
3.
Witxes
A Fabric of Beliefs
Det går inte att beskriva A Fabric of Beliefs på ett värdigt sätt. Allt urartar bara i klyschor, om ljud från en helt annan värld och en cinematisk upplevelse bortom allt annat. Kanske är det för att Witxes egentligen bara gör samma sak som varannan ambient-producent försöker. Skillnaden är bara att han faktiskt lyckas. A Fabric of Beliefs fångar lyssnarens intresse direkt och bjuder på en själavandring genom ett mardrömslandskap lika givande symboliskt som ljudmässigt.
2.
Ossler
Stas
En ständigt pågående diskussion är den om diverse olika artisters äkthet. Vissa menar att en artist enbart kan sjunga om sina egna erfarenheter för att texterna överhuvudtaget ska vara relevanta, medan andra tycker att man kan bortse helt från den autentiska faktorn. Personligen tycker jag inte att det är av minsta intresse huruvida texterna är självupplevde. Vad som är intressant är om det känns äkta, om man kan tro på det och om det ger något utav värde. Och det är just därför Osslers Stas är en så fruktansvärt bra skiva. Man tvingas tro på precis allt han sjunger och det känns i hela kroppen. Ingen skiva i år berör på samma djup som denna och inga andra texter känns så nakna och fullständigt uppriktiga.
1.
These New Puritans
Field of Reeds
These New Puritans vill inte göra livet enkelt för någon. I pressmeddelandet som följde med deras senaste skiva förklarade de att dagens musik är alldeles för lättlyssnad, banal och idiotisk, vilket var anledningen till att de bestämde sig för att utmana sig själva maximalt och försöka göra någonting svårt. De sa att de var väl medvetna om att många kommer avfärda det som pretentiöst och att säljsiffrorna troligen skulle sjunka, men de hade bestämt sig och då fick inget sätta käppar i hjulen för dem. Field of Reeds befinner sig således, med sina klassiska influenser och djupa symbolik, milsvis ifrån bandets tidigare skivor.
Det går dock utmärkt att lyssna på albumet utan att analysera den ner till minsta beståndsdel. Att bara lyssna på de naturligt vackra låtarna i ett svep går precis lika bra. Här finns ett par riktigt poppiga partier och det är inte svårt att sväva bort tillsammans med de äventyrliga och häpnadsväckande kompositionerna.
Om man däremot vill ta det hela ett steg längre går det alldeles utmärkt, för i detaljerna finns här oändligt med saker att utforska. Skivan tycks besitta så många hemligheter att det är rent överväldigande. Även så här efter säkert 30 genomlyssningar känns det som om jag bara skrapat på ytan av allt vad Field of Reeds har att erbjuda.
These New Puritans har med bravur lyckats med sin vision om att skapa ett pop-epos djupare och smartare än allt annat. De hade onekligen rätt i sin tes om att dagens musik ofta är urvattnad och rent ut sagt korkad, och det råder ingen tvekan om att de själva skapat både är årets vackraste och mest tankeväckande skiva.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Här är en spellista med låtar från de skivor som finns tillgängliga på Spotify!
Innan vi börjar nedräkningen vill jag bara klarlägga några saker. För det första är det här absolut ingen objektiv sammanfattning, utan bara en lista över de 70 skivor som jag, ur en högst subjektiv synvinkel, finner mest givande. För det andra har jag självklart inte hunnit lyssna på allt som släppts i år. Uppskattningsvis har jag hunnit med 3-400 stycken, då det generellt sett lyssnar på minst en ny om dagen. Om ni saknar något verk får ni gärna tipsa mig nere i kommentarsfältet.
För det tredje bryr jag mig inte det minsta om att inkludera årets "måsten", eftersom att de inte överensstämmer med min smak. Den skitgöran sköter dessutom Rolling Stones, BBC Music och Pitchfork alldeles utmärkt med sina intetsägande listor. Det här är mer personligt än så.
För det fjärde vill jag inte framstå som en dryg hipster genom att inkludera så många obskyra verk som möjligt. Som sagt är mitt mål att vara ärlig och personlig. Så jag lovar, här finns inget löjligt effektsökeri.
Med det sagt kan jag också lova er en lista fri från Daft Punk, Kanye West och Miley Cyrus. Förhoppningsvis kommer listan introducera er till några skivor ni inte hört talas om förut, och som kanske även ni finner givande. Låt nedräkningen börja.
70.
Young Fathers
Tape Two
Young Fathers skriker död åt konventionerna när de släpper sin andra mixtape, som i likhet med den första utmanar allt vi trodde oss veta om hiphop. Vad som gör just deras experimentella take på genren så intressant är att den känns så naturlig och okomplicerad, trots de många vitt skilda inspirationskällorna. Tape Two är inte särskilt krävande, utan bara fruktansvärt härlig, äventyrlig och nutida.
69.
Pinkunoizu
The Drop
Albumtiteln till trots har The Drop ingenting med feta, elektroniska drops att göra. Istället åsyftas kontrasten mellan olika texturer och skiftena dem emellan. Varje låt har två sidor, varav den ena frontar den andra, innan maktbalansen plötsligt förändras. På så vis förflyttar sig Pinkunoizu från genre till genre på ett effektfullt sätt. Variationen blir enorm och varje ny genomlyssningen känns olik den förra.
70.
Young Fathers
Tape Two
Young Fathers skriker död åt konventionerna när de släpper sin andra mixtape, som i likhet med den första utmanar allt vi trodde oss veta om hiphop. Vad som gör just deras experimentella take på genren så intressant är att den känns så naturlig och okomplicerad, trots de många vitt skilda inspirationskällorna. Tape Two är inte särskilt krävande, utan bara fruktansvärt härlig, äventyrlig och nutida.
69.
Pinkunoizu
The Drop
Albumtiteln till trots har The Drop ingenting med feta, elektroniska drops att göra. Istället åsyftas kontrasten mellan olika texturer och skiftena dem emellan. Varje låt har två sidor, varav den ena frontar den andra, innan maktbalansen plötsligt förändras. På så vis förflyttar sig Pinkunoizu från genre till genre på ett effektfullt sätt. Variationen blir enorm och varje ny genomlyssningen känns olik den förra.
68.
Sebastian Plano
Impetus
Impetus balanserar försiktigt på den tråd som skiljer det djupt berörande från det överdramatiskt sentimentala. Men även om den känslomässiga urladdningen må vara något banal, är kompositionerna desto mer komplexa. Det är onekligen svårt att förneka den hänförande kraft som Sebastian Planos vackert melankoliska värld besitter.
67.
Hookworms
Pearl Mystic
Den hypnotiska effekt som det nio minuter långa, ständigt eskalerande öppningsspåret uppnår lotsar målmedvetet in lyssnaren i Hookworms psykadeliska rockäventyr. Därefter följer “Form and Function”, en vild låt som utmynnar i ett kortare oväsen till mellanspel. Utan en sekund för andakt följer den lugnare, men desto mer knarkade “In Our Time”. Drognivån blir absolut inte lägre på den efterföljande, fullständigt urflippade “Since We Had Changed”. Så fortsätter det, utan något som helst uppehåll, tills att lyssnaren blivit serverad fler linor än Jim Morrison drog i sig innan sina spelningar.
66.
Disclosure
Settle
När det kommer till musiklyssnande (och all annan kulturkonsumtion) är det allra viktigaste att vi inte är rädda för det okända och svåra. Så fort vi blir det, är vi fast i en oändlig loop av välkammade pojkband och sexualiserade popartister. Men för den sakens skull bör vi heller inte undvika det rent glädjande och underhållande med musik. Disclosure är förvisso inte särskilt nytänkande. Deras approach på dansmusik är väl prövad. Men då de gör det med så pass mycket finess och känsla spelar det här mindre roll. Settle har mer kul i sig än all annan trasig mainstream-pop det här året sammanlagt. Och det är ju verkligen inte att förkasta.
65.
Savages
Silence Yourself
Savages har skrapat samman sin favoritmusik, kastat ner den i en gryta och blandat om. Skoningslöst har de sedan kört över sina influenser med de nyss beslagtagna medlen. Alla som klagar över den bristande innovationen får ett välbehövligt långfinger uppkört i ansiktet, när Savages med ren och skär viljekraft och passion överträffar alla sina kultförklarade inspirationskällor. Med sin övertygelse om att allt de gör är fullständigt rätt får Silence Yourself även den mest cyniska lyssnaren på knä. Så oemotståndligt badass är det.
64.
RP Boo
Legacy
Footwork har beskrivits som den mest intima sortens elektroniska dansmusik, där fokus ligger på den ensamma dansaren snarare än havet av studsande människor. Om det här gäller någon producent inom genren så är det RP Boo, som med Legacy har skapat en enastående samling energiska danslåtar som passar lika väl för hemmalyssnande som för obskyra dansgolv. Röstsamplingar, hektisk bas och komprimerade melodier förs samman till årets mest innerliga danstillfällen.
63.
Sons of Kemet
Burn
Jazzkvartetten Sons of Kemet må ha sina själsliga rötter i New Orleans-eran, men influenserna från norra Afrika är minst lika avgörande (se bara på bandnamnet och låttitlarna). Med lika delar respekt och experimentlusta förs stilarna samman till en helhet, i fri rörelse mellan det spontana och det strukturerade, det akustiska och det elektroniska, det dansanta och det avslappnade. Allt utan att minsta jack uppstår.
62.
Power Trip
Manifest Decimation
Visst innebär inte Manifest Decimation en revolution för sin genre eller omvärld, men den lyckas på intuitivt sätt återinföra aspekter av thrash metal som varit på väg att glömmas bort. Power Trip gör anspråk på en mörkare, skitigare och råare image, som hämtad från black metal-scenens samtida utveckling, och ställer sig därför på tvären mot vad resten av thrash metal-scenen är på väg. Här finns heller inget gimmickartat experiment, utan musiken hålls trogen sin genre. Istället är det bara fruktansvärt välgjort. Manifest Decimation är tungt ös i sin mest slipade och genuina form.
61.
Matana Roberts
Coin Coin Chapter Two: Mississippi Moonchile
Precis som fallet ofta var under jazzens födelse använder sig Matana Roberts av musikstilen i försök att framhäva sina mest innerliga känslor. Hon porträtterar sin uppväxt och tolkar diverse historiska händelser, med ständigt fokus på lidandet och förtrycket från de vita makthavarna. Mississippi Moonchile är den andra delen i en längre serie på temat, och precis som den första inkarnationen berör verket på djupet.
60.
The Field
Cupid's Head
Sedan debuten med From Here We Go Sublime 2007 har The Field kontinuerligt förfinat sin minimalistiska tecno åt det mer hypnotiska hållet. När han får två år sedan släppte Looping State of Mind tycktes formeln närma sig perfektion. Ändå lyckas han överträffa sig själv med Cupid’s Head. Den ljusa fond som tidigare prytt hans omslag är utbytt mot en mörkare variant, i linje med låtarnas nya och nedstämda atmosfär. Trans-effekten är dock minst lika närvarande nu som då.
59.
Vatican Shadow
Remember Your Black Day
När Dominick Fenow arbetar under namnet Vatican Shadow är det politisk tecno som gäller. Precis som på hans tidigare verk, så som Ghosts of Chechnya och Kneel Before Religious Icons, hamnar allehanda ödesdigna historiska händelser i centrum. Styckena som porträtterar dessa är av obehagligaste karaktär. Remember Your Black Day är inget man lyssnar på för skoj skull, utan det är en stund för reflektion över krigets, våldets och förtryckets skoningslösa grymheter.
58.
Grumbling Fur
Glynnaestra
Grumbling Fur är samarbetet mellan Daniel O’Sullivan (Guapo, Ulver, Miracle m.fl.) och Alexander Tucker. Med hänsyn till de bådas tidigare karriärer kan man lätt lista ut varifrån de olika komponenterna kommer. O’Sullivan har berikat Glynnaestra med världens alla kulörer och Tucker har fört in den i gränslandet mellan verklighet och fiktion, medan detaljrikedomen, experimentlustan och den magiska atmosfären kan tillskrivas dem båda. Visionerna har gått väl i hand och resultatet är ett synnerligen mystiskt och fantasieggande.
57.
Iceage
You're Nothing
Då den mesta av dagens punk känns förlegad kommer Iceage som en frisk fläkt. De besitter den ungdomlighet och viljan att förnya som genren så ofta saknar. You’re Nothing är deras andra skiva och sedan debuten har de blivit än mer hejdlösa i sin framtoning. Med sprucken målbrottsröst och stort ursinne hamrar de fram sina mest intensiva och spännande låtar hittills.
56.
Greg Haines
Where We Were
Maskinen är ett praktexempel på själlöshet och oföränderlighet - en konstant, monoton rörelse och själva antitesen till liv. Men Greg Haines har gett dem liv. Ett blodigt, bultande hjärta har stuckits in i maskinernas hålrum och även om de bevarat sin forna, systematiska natur har de kompletterats med den naturliga, oförutsägbara faktorn känslor. Allra tydligast är det på “The Whole”, som stadigt vilar på sin mekaniska puls, men där omgivningen blir allt mer vild och okontrollerad för var nytt forcerat slag.
55.
Melt Yourself Down
Melt Yourself Down
Det finns någonting väldigt fint med musik som lyckas vara så här pass universell. Oberoende av lyssnarens preferenser förmedlar Melt Yourself Down vad de vill. De måste ha varit oerhört glada när de spelade in den här plattan och de är måna med att se glädjen smitta av sig. Blandningen av jazz, afrobeat, psykedelia, blues och dans är ett rent lyckopiller för alla sorters människor.
54.
A Hawk and A Hacksaw
You Have Already Gone To the Other World
A Hawk and A Hacksaws sjätte skiva är starkt inspirerad av Sergej Parajanovs film Shadows of the Forgotten Ancestors från 1964 och består mestadels av omgjord traditionell folkmusik från Rumänien, Ungern och Ukraina. De lyckas träffsäkert porträttera den patriotism och det lidande som så ofta märks i sovjetiska (och fortfarande en del ryska) kulturyttringar, samtidigt som musiken är ständigt medryckande.
Grouper
The Man Who Died In His Boat
Trots att The Man Who Died In His Boat egentligen inte är en helt ny skiva (utan bara består av uteslutna låtar från Dragging A Dead Deer Up A Hill), känns den väldigt fräsch. Som om den fyller en lucka som varit öppen alltför länge. Groupers gitarr och sångröst svävar fritt som en vind genom skogen eller böljar som en våg över havet. Målet är inte något djupt och ogenomträngligt, utan bara en stunds avslappning. Naturmystiken får reda ut våra känslomässiga bekymmer, och ett fullständigt lugn infinner sig.
52.
Holden
The Inheritors
Med The Inheritors för Holden över den elektroniska dansmusiken till ett helt nytt fält. Storheten med skivan ligger främst i tomrummet mellan de olika komponenterna, som trots den minimalistiska uppbyggnaden får musiken att kännas enorm. Det är som om lyssnaren befinner sig på ett enormt öde fält. Musiken sipprar ur några enstaka, utspridda högtalare. De ljud som saknas är minst lika viktiga som de ljud som hörs. Världen som målas upp är av en karaktär som aldrig tidigare skådats; så utomjordligt mystiskt, kargt och stilrent.
51.
Miktek
Elsewhere
Ultimae Records har sedan 2000-talets början gjort sig kända som en högst intressant plattform för en estetiskt medveten och fullkomligt trippad sammanslagning av ambient och trance. Carbon Based Lifeforms, Solar Fields och Aes Dana är bara några av de viktigare namnen som släpper sina skivor via Ultimae. Det senaste tillskottet är Miktek, vars fokus ligger på kalla, linjära och avslappnade ljudlandskap; mjukt downtempo som bäddar in lyssnaren i lager av hallucinogena, eterhaltiga drömmar.
50.
Janelle Monáe
The Electric Lady
RnB är i ett vedervärdigt skick just nu. The Weeknd och Frank Ocean är till synes de enda som lyckas göra genren rättvisa, men efter att även den förstnämnda gick ner sig med senaste plattan kändes situationen fullständigt hopplös. Då är det tur att vi även har Janelle Monáe. The Electric Lady utgör den fjärde och femte sviten i en serie som sammanlagt planeras innefatta sju. Skivan är rolig, charmig och härlig från början till slut. Det är så som RnB kan och bör vara, när genren är som allra bäst; en delikat blandning mellan dans och ballader.
49.
The Body
Christs, Redeemers
Trots att Christs, Redeemers hör till en av årets mer extrema skivor, har dess idéer noggrant utkristalliserade. Trots att noise är genren (eller metal, i vissa avseenden) är det inte alls rörigt. Varje låt bygger på ett enkelt, närmast avskalat koncept. Det gör denna förkrossande och skiva relativt gästvänlig, trots mängden ojlud och otrevligheter som slängs i ansiktet på lyssnaren.
48.
Laurel Halo
Chance of Rain
Vad som är spännande med Laurel Halo, är att vi aldrig kan ta henne för givet. Chance of Rain är inte alls den naturliga fortsättning på hennes strålande debut, Quarantine, som vi nog många förväntade oss. Istället för hon in oss till helt nya, okända ljudlandskap. Oförutsägbarheten håller i sig skivan igenom. Grooves byggs upp och skalas ner på de mest oväntade och kreativa sätt, vilket gör Chance of Rain till en av årets mest fängslande och mångfasetterade elektroniska album.
47.
Mark Lanegan & Duke Garwood
Black Pudding
Mark Lanegan må alltid ha riktigt bra idéer, men det är mer sällan som han lyckas realisera dem fullt ut. Black Pudding har han dock rott iland utan större svårigheter. Musiken är avskalad och fri, ofta enbart bestående av hans lösa gitarrmelodier och smärtade barytonröst. Texterna lyfts fram på ett fint, men aldrig påtvingat sätt. På sin sida har han den brittiska bluesartisten Duke Garwood, som med lågmälda medel skapar den dystra atmosfär som slutligen gör Black Pudding till en närmast perfekt enhet.
46.
Barn Owl
V
Att lyssna på V, i lugn och ro, utan minsta störningsmoment och på en bra stereo med hög volym, är lite som att vandra genom sin egen själ. Grunden är elektronisk ambient och drone, men ofta ter sig låtarna som om de vore stöpta ur en space rock-mall. Med risk för att låta pretentiös: Barn Owl målar upp en hel värld i lyssnarens inre, som utforskas i takt med att musiken breder ut sig. Det blir som ett narkotikarus, minus alla otrevliga bieffekter.
45.
British Sea Power
Machineries of Joy
Brittisk indie (som beteckning för genren, och sällan för artistens oberoende av större skivbolag) är generellt en fruktansvärt tråkig musikscen. Visst kommer det en och annan debutant varje år som visar var skåpet ska stå, men redan efter någon skiva brukar visionerna stagnera till förmån för den ekonomiska vinsten. Allra främst tycks detta gälla de som råkar vinna Mercury-priset. Därefter finns det sällan några storheter att vänta. Men undantagen finns självklart, och British Sea Power har alltid varit en av dem. Genom att ständigt gå i motsatt riktning mot förväntningarna förblir de relevanta. Ingen kommer glömma när de följde upp sin Mercury-vinnande skiva med ett enormt soundtrack dedikerat till en drygt 70 år gammal stumfilm. Med Machineries of Joy har de gjort ett linjärt, bitvis riktigt smörigt pop-album som hör till en av årets allra trevligaste och oväntade stunder.
44.
Boards of Canada
Tomorrow's Harvest
Avslutningsspåret på Boards of Canadas senaste mästerverk översätts till engelska som “Seeds of the Dead”. Titeln säger en hel del om den stämningsfulla framtidsdystopi som duon konstruerar, bit för bit, med sina korta men karaktäristiska stycken. Utsikten är grå, dimhöljd och dränkt i giftgaser. Teknologin har rostat och människan har förlorat sin själ. Men det finns en gryning vid tunnelns slut. Något nytt, rent och vackert kommer växa fram ur all ond, bråd död. Dagens offer är en förutsättning för morgondagens skörd, och Jordens får sin andra dyrbara chans.
43.
From the Bogs of Aughiska
Roots of This Earth Within My Blood
Irländska black metal-duon From the Bogs of Aughiska är ett i raden band som under de senaste åren försökt ledsaga genren ur den rådande identitetskrisen. Deras tappning hämtar mycket inspiration från dark ambient och gör sitt bästa för att skrämma livet ur lyssnaren. Den paranoida berättaren på “An Seanchí” talar med skräckslagen fascination om sina övernaturliga upptäckter, samtidigt som ett långsamt, ruttet och mörkt sorl av fasansfulla oljud formar mardrömslika omgivningar. Han skrämmer både upp sig själv och alla som hör honom. Roots of This Earth Within My Blood är en blodisande resa, utan minsta förhoppning om försoning.
42.
Field Rotation
Fatalist: The Repetition of History
Debuten var nästan lite för bra. Acoustic Tales förblir en modern klassiker och frågan är om Field Rotation någonsin kommer att överträffa den. Kanske har han själv redan gett upp. Det verkar så, då han inriktat sig på en mer klassisk typ av ambient. Även om de akustiska, melodiska inslagen fortfarande skymtas, är det betydligt mer subtilt än på debuten. Vad Field Rotation lyckas allra bäst med på Fatalist är att bygga en illusion av att skivan har ett ursprung från långt innan musikstilen ens föddes. Det är så lätt att inbilla sig att verket skulle vara en klassisk kompositörs bortglömda symfoni.
41.
Le1f
Fly Zone
Hiphop är utan konkurrens den genre som formats allra tydligast efter en maskulin och heterosexuell mall. Därför är det så skönt när det dyker upp rappare som vågar bryta mot normen. Som i det här fallet Le1f, som på sin andra mixtape Fly Zone spenderar hela låtregistret till att fantisera om alla killar han kan ligga med. Det är roligt, snärtigt, ofta rätt kitschigt, samt riktigt sexigt. Det är queer ut i fingerspetsarna - en fullständig antites till allt vi vanligtvis förknippar med hiphop.
40.
Samba Touré
Albala
I grunden spelar Samba Touré fridfull desert blues, gjord för att umgås och dansa till. Men det är också tydligt att Touré har ett tyngt hjärta. Inbördeskriget har plågat Mali sedan utbrottet i början av 2012. Av rädsla för islamisterna drar sig musiker för att ta upp sina instrument. Landet är inte längre en rolig plats att leva på. Albala är ett oerhört fint porträtt av skräcken, lidandet, längtan tillbaks i tiden och över den förlorade kulturskatten.
39.
Vampire Weekend
Modern Vampires of the City
Det Vampire Weekend som hörs på Modern Vampires of the City är ett självsäkert band. Sedan debuten 2008 har de successivt arbetat fram ett öppensinnat, modernt och polerat sound. Den här gången låter det bättre och är mer varierat än någonsin. Målmedvetenheten i de många säregna, nyfikna och lättsamma låtarna, och den glädje de förmedlar, gör skivan till en av årets finaste stycken indiepop.
38.
Endless Boogie
Long Island
Medlemmarna i Endless Boogie träffade varandra genom ett community för skivsamlande, vilket talar en hel del om den musik de gör. Att Long Island är skapad av människor som snöat in sig rejält i tung och malande rock är alldeles uppenbart. De halvt improviserade styckena är så mycket ren genre-magi man kan önska sig och de maffiga riffen dras med stolthet ut till närmare tio minuter. Och nog fungerar konceptet bra; Long Island är psykiskt utmattande på bästa möjliga sätt.
37.
Juana Molina
Wed 21
Juana Molina är en av de lätträknade artister som åstadkommer musik som inte riktigt kan jämföras med någonting annat, då det sticker ut så oerhört mycket. Självklart kan man ana influenser; det märks att Molina gillar både pop och argentinsk folkmusik, men inslagen tar aldrig överhanden. Istället är Wed 21 något unikt; en blandning av rytmer, melodier och effekter som smälter samman till en delikat och aldrig förut skådad helhet. Är det någon skiva i år som är värdig att benämnas som “art pop” är det denna.
36.
Altar of Plagues
Teethed Glory and Injury
“Mills” utgör en alldeles utmärkt inledning till skivan; en massiv vägg av ljud, som effektivt bygger upp spänning inför vad som komma skall. När trycket är som allra häftigast exploderar “God Alone” från ingenstans. Mestadels utgörs skivan av kompakt gitarrmangel, men den rent ut sagt förkrossande tyngden beror främst på de tillfällen som ges för återhämtning. Kontrasterna gör all skillnad. De förstärker känslospelet, samt bidrar med den mångfald och de nyanser som black metal ofta saknar. Teethed Glory and Injury är inte bara grymt ösig, utan ger även tillfälle för reflektion.
35.
Tim Hecker
Virgins
Virgins är på många sätt den naturliga fortsättningen till Ravedeath, 1972. Känslan är även denna gång sakral och även om inspelningslokalen inte längre är en kyrka, har klangerna en lika rumslig akustik. Det digitala lägger sig som en mystisk, oroande matta över de minimala kompositionerna. Medlen är till synes enkla, men också förvånansvärt oanvända. Hecker har byggt sig en helt egen spelplan, med arrangemang som inte liknar något annat. Den här gången är stämningen mer maffig, självklar och sorgsam än någonsin.
34.
Oneohtrix Point Never
R Plus Seven
R Plus Seven vägrar att slå rot. Just när man tror sig ha greppat en låt, tar den en u-sväng in på helt nya territorium. Öppningsspåret inleds exempelvis med en långsam och monoton orgel-drone, men bara efter någon minuter övergår det till hetsig och sockrig dansmusik. Låten efter hoppar inom loppet av sekunder från samplingar i samma anda som de som präglade projektets förra skiva Replica, till en effektfullt melodiös struktur, innan det blir flimrande dub av det hela. Och därifrån fortsätter skivan med samma hysteriska oberäknelighet, utan att det någonsin onaturligt eller framtvingat.
33.
Stara Rzeka
Cién Chmury Nad Ukrytym Polem
Stara Rzeka är en polsk duo som har dykt upp från ingenstans och skapat rubriker i bloggosfären. Nog är det lätt att förstå varför när man lyssnar på deras episka debut. Crescendona är skulpterade med oerhörd finess, detaljrikedom och råhet. Det är inte sällan de når Godspeed You! Black Emperors höjder med sina väldiga, excentriska toppar, innan de dyker ner för att utforska mer lågmälda aspekter av sin tidsenliga post rock-tolkning.
32.
Clipping
Midcity
Sedan Death Grips släppte Exmilitary för två år sedan har synen på hiphop förändrats för alltid. Till och med mainstream-världen har påverkats, vilket märks tydligt på Kanye Wests senaste platta. Men desto mer intressant än Wests egocentrism är Clippings bomb till debut. Han rappar fort och rytmiskt över ett ogenomträngligt hav av noise. Till en början är det svårt att höra något annat än allt oväsen, men med upprepade lyssningar dechiffreras ljudbilden och något sanslöst, attitydfyllt och nästan lite catchy uppenbarar sig. Midcity är ännu en lyckad eklektisk landvinning för hiphop-världen.
31.
The Stranger
Watching Dead Empires In Decay
Leyland Kirby är onekligen en speciell typ. Med sitt enorma, eldfärgade fluff till hår är han omöjlig att missa och hans experimentella utsvävningar i musikbranschen har gjort honom smått legendarisk. Sedan 2006 har han pausat sitt noise-orienterade V/Vm-projekt och sedan dess har han släppt två djupt personliga ambienta verk. Under sitt nya pseudonym The Stranger har han lyft perspektivet från själen till samhället. Precis som skivtiteln antyder målar han upp en pessimistisk och kritisk bild av vår samtid. Men som alltid med Leyland Kirby, är situationen inte hopplös. Det finns alltid en chans till förbättring. Och denna lilla gnista av hopp gör Watching Dead Empires In Decay både emotionellt engagerande och samhällskritiskt viktig.
30.
Body/Head
Coming Apart
Melissa Steiner skrev följande om Coming Apart i en underbar recension: “A 70 minute LP like this one is not something you throw onto your record player to have a quick listen while you do the dishes before work. This album is your work.” Lyckligtvis är det inte bara en av årets mest krävande album, utan också ett av de mest givande. I utmattningen efter den dryga timman av improvisatoriskt noise infinner sig alltid en fantastisk känsla av belöning., nästan som om man åstadkommit något personligt under resans gång.
29.
Laura Mvula
Sing To the Moon
Sing To the Moon känns väldigt fräsch i dagens musikklimat. Utan att binda sig till några förutbestämda konventioner plockar Mvula eftertänksamt sina influenser, som hon sedan smälter samman till någonting eget och modernt. Amy Winehouse, Nina Simone och Billie Holliday är några av de förebilder som märks tydligast på denna orkestrerade blandning av jazz, pop och gospel, som mycket väl kan tillskrivas titeln som en av årets mest delikata.
28.
Matmos
The Marriage of True Minds
Spänningen är alltid på topp under de nio låtar som utgör Matmos senaste skiva. Från den kusliga spoken word-rösten på inledande “You” till den underliga doom metal-influensen som löper genom avslutande “ESP” händer det så mycket oväntade och underliga saker att det omöjligen kan bli långtråkigt. Det här kan mycket väl vara den konstigaste dansmusik du någonsin kommer att få höra, så ta tillfället i akt.
27.
Function
Incubation
Basen på “Modifier” är öronbedövande i sin framtoning. Den utgör styckets självklara medelpunkt och den minimala uppbyggnaden runt omkring förblir effektfullt ramarbete. Pulsen får en att rycka med direkt. Rakt ut på ett helvetiskt dansgolv flyger man, även om man lyssnar från sin kammare. Även om inte alla låtar är lika infernaliska, utgörs varje millimeter av Incubation av arkitektonisk perfektion; rostig, mörk och ohämbar. Som det perfekta soundtracket för klubben där Karel Nepras skrotskulputrer rave:ar genom natten.
26.
Charlemagne Palestine & Z'ev
Rubhitbangklanghear Rubhitbangklangear
Bakom det utomordentligt fula omslaget och den minst sagt förvirrande titeln döljer sig en magisk värld, helt och hållet stöpt ur varsamt klämtande på slaginstrument och dovt muller från blåsinstrument. Framförallt är det klockarna som pinglar och bjällrar som om det hela vore ett trolleritrick. De far i alla riktningar samtidigt och lyssnaren lämnas med ett fritt val: Förvirring eller själsro. Det hela hänger på ens avslappning och fokus. Slappnar man av kan man finna den skönaste stämning i labyrinten av mästerligt minimalistiska kompositioner.
25.
Don Christian
The Wayfarer
The Wayfarer är hallucinogen hiphop. På riktigt alltså. Att säga att den passar för höga tillfällen är en grov underdrift, då de ecstasytrippade låtarna får den nyktraste människan att kravla runt på golvet, upplevande världen som en neonfärgad dimma. Frågan är om inte även bieffekterna har inkluderats i förpackningen, då musiken upplevs som skadligt vanebildande. Så fort sista låten slocknar som en färdigrökt joint kommer abstinensen. Då är det bara att åter klicka på play, andas in ångorna och förbereda sig på ett rus än värre än det förra.
24.
Chelsea Wolfe
Pain Is Beauty
Chelsea Wolfe började sin karriär med djupt Sonic Youth-influerad, gotisk rock, men på Pain Is Beauty har hon breddat sitt sound ordentligt. Inledningsvis låter det som en något förenklad version av Scott Walkers senare verk, mot mitten osar det av Anna von Hausswolffs moderna dronelandskap och avslutningsvis, när syntarna byts ut mot akustiska gitarrer, är det lätt att ana inspiration från PJ Harvey. Det naiva som plågade hennes två första album är som bortblåst; detta är en ljudmässigt bred, fullmogen och väl realiserad skiva. Hon har slutligen blivit vår sanna goth-drottning.
23.
Äänipää
Through A Pre-Memory
Sunn O))) är väl saknade vid det här laget. Så pass att vissa fans börjat ta saken i egna händer. Som till exempel Äänipää, vars debut lätt kan misstas för ren och skär fan-fiction. Bitvis låter det så troget Stephen O’Malleys legendariska drone metal-projekt att det är svårt att peka ut självklara skillnader. Hursomhelst har Äänipää även sina egna idéer, och det är trots allt främst i dessa som storheten i detta 80 minuter långa mastodontalbum ligger. Through A Pre-Memory är ett naturligt steg i genrens utvecklingen och den sätter ordentlig press på Sunn O))), som helt plötsligt har fått en värdig motståndare på den arena de hittills närmast haft monopol på.
22.
Milo
Things That Happen At Day/Things That Happen At Night
“It is unavoidably obtuse, overwhelmingly self-important and I am not sorry”, säger Milo själv om sin senaste skiva och ingen kunde ha sammanfattat styrkan i hans musik bättre än så. Helt fri från ruffig hiphop-attityd, rappar han för att reda ut sitt privatliv. Det känns så ärligt när han förbannar sin sociala inkompetens ena sekunden, för att sedan babbla om sin nördiga favoritserie under resten av låten. Så okonstlat och ärligt är det, och just därför är det så lätt att känna medlidande för honom. Detta är en öppen port rakt in i Milos liv.
21.
Tamikrest
Chatma
Chatma (som översätts till “systrar”) är dedikerad till Malis kvinnor. Tamikrest kommer själva från landet, men har under det senaste året tvingats till exil för att kunna fortsätta sitt arbete som musiker, efter att islamister infört stränga Sharia-lagar. Det krävs inte många minuter av skivan för att förstå hur bandet ställer sig till konflikten, och de folkkära låtarna blir en oerhört fin hyllning till den kultur de nu ser gå i spillror och de kvinnor som faller offer för den fruktansvärda tyrannin.
20.
The Knife
Shaking the Habitual
Shaking the Habitual är älskvärd i sitt mod. The Knife struntar blankt i konventionerna och i sina fans förväntningarna. Istället ser de till att föra sin musik framåt, mot nya outforskade territorium. Den här gången har de skapat en industriell korsbefruktning mellan tecno och drone och som vanligt får även deras ideologi ta stor plats. Hela albumet utgör ett omfattande och tänkvärt inlägg i den politiska debatten - inte minst de rörande genus och klass.
19.
L. Pierre
The Island Come True
The Island Come True är som ett porträtt av Hawaii. Paradisön som med sin förföriska skönhet lockar människor som söker lycka och en andra chans. Men bakom kulisserna finns bara en sorglig fortsättning på turisternas alkoholism. En melankolisk dvala än mer deprimerande än de misslyckade liv människorna hade i sina hem. Och när veckan är över far de hem sorgsna och utfattiga, varken med lycka eller en införlivad andra chans. L. Pierre lyckas skildra detta tragiska människoöde i minsta detalj; alltifrån bakfyllan som kvävs med ytterligare glas champagne på morgonkvisten till barnen som glöms bort på stranden. Ett foto över en vacker ö, som under ytan inte är mer än en smältpunkt för alkoholens dystra bieffekter, som så starkt rotat sig i många människors vardag.
18.
Roly Porter
Life Cycle of A Massive Star
Trots sin knappa längd på 35 minuter ger Life Cycle of A Massive Star ett enormt intryck. Som titeln antyder följer albumet en stjärnas liv, från uppståndelse till död, och konceptet utförs med hjälp electronica av retrofuturistisk östblocksteknologi. Så skitigt, rostigt och brutalt storslaget, men där under den vetenskapliga kapprustningen kikar mänskligheten fram. Så ofantligt små och obetydliga i jämförelse med det som sker dagligen ute i kosmos.
17.
Teho Teardo & Blixa Bargeld
Still Smiling
På samarbetet mellan Teho Teardo och Blixa Bargeld utforskas språkliga världar. Texterna varierar mellan engelska, tyska och italienska, vilka ställs i kontrast till varandra. Bargeld ursäktar för sitt uttal i inledande “Mi Scusi”, men det är tydligt vilken viktig del brytningen spelar för denna stund av lost in translation. Eller "It's all just a mistake, a mistake in the translation" som han sjunger på "What If...?". Den språkliga kraftmätningen, och den resulterande förvirringen, ackompanjeras av en försiktigt experimenterande ljudbild. Ofta är det i de diskreta inslagen som det mest intressanta gömmer sig. Men främst blir detta en trevande sökning efter förståelse över språkbarriärerna, smakfullt och filmiskt inramat med varsamt experimentell tonsättning.
16.
Factory Floor
Factory Floor
Dansmusik för den tänkande, kanske, men mer uppriktigt minimalistisk klubbmusik för de alternativa. Ljudbilden är så enkel och klar att varje litet ljud befinner sig omgivet av ett luftigt tomrum, och varje detalj blir lätt att urskilja. Som antyds med bandnamnet skulle musiken kunna ha varit inspelad i en kal fabrikslokal, där instrumenten anordnats efter tydliga strukturer; fysiskt frigjorda ifrån varandra, men i ständig musikalisk symbios. Det är mycket glädjande i sin enkelhet.
15.
Teeth of the Sea
Master
De skrikande gitarrerna har fått ge plats åt de numera dominerande rossliga syntarna. Har man lyssnat på Teeth of the Sea tidigare kan det tyckas konstigt, men det är just dessa tvära kast som har gjort att bandet behållit sin relevans. Sedan debuten Orphaned By the Ocean har de ständigt tagit oväntade riktningar, men syftet har alltid varit att måla upp en alldeles särskild, spöklik värld. Något grönt och cyberpunkigt, fascinerande i sina vansinniga framtidsvisioner, och som gärna osar lite väl tydligt av uran. Master är den mest lyckade gestaltningen av denna skruvade värld Teeth of the Sea hittills har åstadkommit.
14.
Sällskapet
Nowy Port
Thåström har haft en brokig karriär. Ebba Grön förblir omåttligt tråkiga och Imperiet var aldrig mycket bättre. Med de senaste årens soloalbum har det dock börjat likna något, även om inget ens kommer i närheten av briljansen som uppstår när han samarbetar med Pelle Ossler och Niklas Hellberg under namnet Sällskapet. Tillsammans har de skapat ett stycke svensk, bitter melankoli som kör på knock out från början. Postindustriella field recordings, svidande gitarrtjut, mörk bas och plågad röst. Det är lätt att drunkna i hopplösheten.
13.
Daniel Avery
Drone Logic
En del av charmen med pop har alltid varit att känna sig som en del av sin nutid och att hänga med i det som är hett exakt just nu. Det är även det huvudsakliga skälet till att lyssna på Daniel Averys debut. Efter att han tillbringat år med att DJ:a andra artisters låtar har han skapat sig en klar bild av dagens dansmusikklimat, som han sedan sammanfattat i tolv svettiga tecnostycken. Tack vare att Drone Logic har slipats till nära perfektion kommer den nog kunna tåla tidens tand, men som allra bäst är den idag, då den är fullkomligt moderiktig. Så passa på innan det är för sent.
12.
Fuck Buttons
Slow Focus
För den som har följt Fuck Buttons sedan debuten kommer inte Slow Focus som en chock, utan snarare är det en fantastisk förfining, så lyckad att det är svårt att föreställa sig hur duon ska kunna utvecklas härifrån. Det allra bästa spåret är “Small Xs”, som ständigt tycks befinna sig en millimeter från enorm explosion. Men istället för att ge låten den väntade urladdningen, förblir högspänningen intakt enda tills kropp och själ fullständigt utarmats. För ett band som länge gränsat till äkta briljans, utan att riktigt lyckas ta sista steget, är detta en verklig triumf.
11.
Death Grips
Government Plates
Debatten om huruvida Death Grips många kontroverser bör ses som konst eller bara är billiga pr-trick kommer nog inte upphöra så länge trion fortfarande lever. Och lever gör de i allra högsta grad fortfarande. Trots att Government Plates är deras fjärde skiva på tre år lyckas den chocka precis lika mycket som de föregående. Stefan Burnetts vrålskrik till rappande är inte längre lika framträdande, och istället ligger fokus på den fullständiga oredan av välslipad noise. Det är inte lätt för öronen, inte det minsta vackert eller åtråvärt, men efter några misshandlande genomlyssningar sätter sig låtarna på hjärnan, en efter en. Death Grips har återigen släppt en skiva som inte liknar någonting annat, och har på så vis säkrat sin roll som vår tids viktigaste innovatörer en gång för alla.
10.
Autumn of Communion
Autumn of Communion 3
Ofta beskrivs ambient som en sedan länge död genre. Det kanske är sant, om man väljer att bara se till de större skivbolagen. På den ideella sidan av musikbranschen blomstrar dock genren mer än någonsin. Se bara Autumn of Communion, en tyska ambientduo som i år släppt sin tredje självtitulerade skiva. På ett naturligt sätt kombineras de teknologiromantiska framtidsvisionerna hos producenter som The Orb, med det långsamma och drone-aktiga som definierat exempelvis Stars of the Lid. Resultatet är förförande. Lika förankrat i sina inspirationskällor som det är framåtsträvande. Lika tänkvärt som direkt omvälvande. De som har dödförklarat den ambienta musiken går miste om mycket.
9.
Darkside
Psychic
Först är det lätt av avfärda Darksides påstående att Psychic skulle vara nästa generations rockepos. Instrumentellt låter det ju inte alls som man skulle kunna tänka sig. Men med upprepade genomlyssningar smyger rocken fram, i strukturerna och i bildspråket. När man väl hör det, råder det inte längre någon fråga om saken: Psychic är en alldeles magnifik och fantasieggande skiva, som har släppts ett decennium eller så för tidigt.
8.
The Haxan Cloak
Excavation
Skräck i musikform är en svår ekvation att lösa, men The Haxan Cloak har för andra gången i rad lyckats skapa något riktigt skräckinjagande. Samtidigt säger Bobby Krlic själv att han inte finner mörkret särskilt deprimerande. “Actually, I find it quite uplifting and cathartic”, sa han i en intervju, och denna åskådning märks väl. Även om Excavation ger lyssnaren kalla kårar, lämnar den en snarare hoppfylld än förstörd. Kanske för att mörkret får en att inse vilket bra liv man egentligen lever.
7.
Jenny Hval
Innocence Is Kinky
Enligt porrindustrin kan kvinnlig oskuld nog vara det mest kinky som finns. Jenny Hval har observerat detta faktum och ifrågasätter, driver med och applicerar det på sig själv. Resultatet är en ordentlig käftsmäll, lika smart som direkt underhållande. Sexualitet har aldrig förut skildrats så här bra i musik och det känns fantastiskt att det kommer från en kvinna, i denna tröttsamt mansdominerade värld.
6.
Fire! Orchestra
Exit!
Projektet Fire! Orchestra är fascinerande just eftersom att det är så otänkbart. 28 svenska jazzmusiker har, med Mats Gustafsson i fronten, improviserat fram två långa och helt fantastiska spår. Live-inspelningen från Fylkingen i Stockholm skulle lätt ha kunnat urarta i en enda röra, där krautrock-influenserna och den spirituella sången så lätt hade kunnat frontalkrocka med den frijazziga grunden. Men visionerna har gått i land och Exit! är en lång uppvisning av musikalisk briljans.
5.
Julia Holter
Loud City Song
Klockan tre på natten gick Julia Holter upp på Annedalskyrkans scen och framförde den allra finaste spelningen under årets Way Out West-festival. Någon vecka senare släpptes hennes tredje skiva på lika många år. Loud City Song har en renare produktion än hennes tidigare skivor, men den undersköna atmosfären har inte gått det minsta förlorad för det. Istället är det ett tydligt steg framåt, med ännu bättre texter och mer finess i kompositionerna. Holter visar sig mer mångsidig än någonsin förut och stadigt klättrar hon mot toppen som en av vår tids allra bästa artister.
4.
Julianna Barwick
Nepenthe
Så många nätter som har försvunnit i år. Så mycket sömn som har gått förlorad. Och allt är Julianna Barwicks fel. Varje gång hennes långsamma, ambienta kompositioner börjar strömma ur mina högtalare försvinner all världsuppfattning. Tid och rum får ursäkta för Nepenthe, som med ömhet och skönhet får omgivningen att verka som oviktiga kulisser. Kalla det verklighetsflykt från livets tunga uppgifter, men den här skivan är så bra att den gärna får ersätta allt jag lärt mig känna och veta. Nästan iallafall.
3.
Witxes
A Fabric of Beliefs
Det går inte att beskriva A Fabric of Beliefs på ett värdigt sätt. Allt urartar bara i klyschor, om ljud från en helt annan värld och en cinematisk upplevelse bortom allt annat. Kanske är det för att Witxes egentligen bara gör samma sak som varannan ambient-producent försöker. Skillnaden är bara att han faktiskt lyckas. A Fabric of Beliefs fångar lyssnarens intresse direkt och bjuder på en själavandring genom ett mardrömslandskap lika givande symboliskt som ljudmässigt.
2.
Ossler
Stas
En ständigt pågående diskussion är den om diverse olika artisters äkthet. Vissa menar att en artist enbart kan sjunga om sina egna erfarenheter för att texterna överhuvudtaget ska vara relevanta, medan andra tycker att man kan bortse helt från den autentiska faktorn. Personligen tycker jag inte att det är av minsta intresse huruvida texterna är självupplevde. Vad som är intressant är om det känns äkta, om man kan tro på det och om det ger något utav värde. Och det är just därför Osslers Stas är en så fruktansvärt bra skiva. Man tvingas tro på precis allt han sjunger och det känns i hela kroppen. Ingen skiva i år berör på samma djup som denna och inga andra texter känns så nakna och fullständigt uppriktiga.
1.
These New Puritans
Field of Reeds
These New Puritans vill inte göra livet enkelt för någon. I pressmeddelandet som följde med deras senaste skiva förklarade de att dagens musik är alldeles för lättlyssnad, banal och idiotisk, vilket var anledningen till att de bestämde sig för att utmana sig själva maximalt och försöka göra någonting svårt. De sa att de var väl medvetna om att många kommer avfärda det som pretentiöst och att säljsiffrorna troligen skulle sjunka, men de hade bestämt sig och då fick inget sätta käppar i hjulen för dem. Field of Reeds befinner sig således, med sina klassiska influenser och djupa symbolik, milsvis ifrån bandets tidigare skivor.
Det går dock utmärkt att lyssna på albumet utan att analysera den ner till minsta beståndsdel. Att bara lyssna på de naturligt vackra låtarna i ett svep går precis lika bra. Här finns ett par riktigt poppiga partier och det är inte svårt att sväva bort tillsammans med de äventyrliga och häpnadsväckande kompositionerna.
Om man däremot vill ta det hela ett steg längre går det alldeles utmärkt, för i detaljerna finns här oändligt med saker att utforska. Skivan tycks besitta så många hemligheter att det är rent överväldigande. Även så här efter säkert 30 genomlyssningar känns det som om jag bara skrapat på ytan av allt vad Field of Reeds har att erbjuda.
These New Puritans har med bravur lyckats med sin vision om att skapa ett pop-epos djupare och smartare än allt annat. De hade onekligen rätt i sin tes om att dagens musik ofta är urvattnad och rent ut sagt korkad, och det råder ingen tvekan om att de själva skapat både är årets vackraste och mest tankeväckande skiva.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kommentarer
Skicka en kommentar