Årets bästa skivor 2014

Jag har alltid älskat listor, men de görs sällan rätt. Det här är därför ett försök att göra formatet rättvisa, med en personlig sammanfattning av det gångna musikåret och ett alternativ till likriktade topplistor.

Pitchforks urval har gjort stora delar av musikmedia smärtsamt förutsägbar och på svensk mark ser det speciellt illa ut. Kanoniseringen är exkluderande mot allt som inte är trendigt, stryper möjligheterna till djupare kvalitetsdiskussioner och begränsar urvalet till de ytligaste skikten. Gaffa och P3 tycks mest vara intresserade av att uppvisa sin förträffliga trendkäns-lighet, medan jag önskar att fler skulle vilja sticka ut och presentera urval som förvånar, chockerar och känns.

Sajter som The Quietus, A Closer Listen och Drowned in Sound har redan tagit steget med listor som framförallt representerar individerna bakom redaktionerna. Resultaten är alltid otippade och inspirerande. Förhoppningsvis precis som min.

Det här är kort och gott den musik jag uppskattat mest i år. Jag tycker om originalitet och inlevelse, så det genomsyrar sammanställningen. Jag har gjort en omfattande lista för att ge utrymme åt fler oväntade val. Samtidigt hoppas jag att det är överskådligt.

För den som inte orkar läsa motiveringarna finns utvalda spår från skivorna (i den mån de är tillgängliga) samlade i en lista för Spotify. Låt nedräkningen börja!

(Det är för fjärde året i rad som jag gör en sådan här lista. De föregående kan du läsa här, här och här.)

50. Inga Copeland

Because I'm Worth It

Copelands debut är ett gott exempel på elektronisk musik som plattform för politiska budskap. Tydligast är "Advice To Young Girls", där en mekanisk röst uppmanar flickor att bryta sig loss ur samhällets grepp och erövra staden, medan musiken visualiserar platsen som en skiss redo att förverkligas och fyllas med färg. Men budskapen om kvinnlig frigörelse och kritiken av konsumtionssamhället trycks aldrig ner i halsen på lyssnaren, utan serveras som kryptiska hälsningar, väl integrerade i den djärva ljudbilden.

49. Owen Pallett

In Conflict

Pallett är en klassiskt skolad violinist och arvet märks väl i hans innovativa kammarpop. Musiken kan brytas ner i tre lager: Först ett inre skelett av syntetiska och minimalistiska rytmer. Sedan flödande stråkar som mjukar upp och fyller ut fasaderna. Och sist Palletts teatraliska sång som uppenbarar sig likt skådespelare på en scen. In Conflict är sofistikerad, sockersöt och en äkta särart i den ofta slätstrukna popvärlden.

48. Vessel

Punish, Honey

Punish, Honey anspelar på sambandet mellan smärta och sexuell njutning; två känslor som enligt många hör samman. Den kroppsliga reaktionen är därför av största vikt. Under skivans första sekunder av total tystnad stegras spänningen, innan den punkteras av metalliska trumslag. Muskelkraften känns i hela kroppen. Nästa låt heter "Red Sex" och kontrasterar mörbultande basgångar mot en retsam melodi som tydligt markerar vem som håller i tyglarna. Vessel förvandlar lyssnaren till en sexdocka, men är samtidigt noggrann med att ge utdelning för tjänsterna.

47. Marissa Nadler

July

Det vilar något djupt obehagligt över July. Vid en första genomlyssning ter sig Nadlers viskande stämsång och dunkla gitarrmelodier vackra. Men desto djupare man dyker ner i tematiken desto mörkare blir det. Texterna är inte bara ångestladdade, utan förvandlas i skenet av den kusliga produktionen till rent maniska. Nadler framstår snart som den sinnessjuka romantikern vars misslyckade kärleksaffärer brutit ner henne till grunden.

46. Maurice Louca

Benhayyi Al-Baghbaghan (Salute the Parrot)

Maurice Loucas Salute the Parrot sprudlar av färg, fantasi och detaljrikedom. Kompositionerna är lika mångbottnade som de är direkta och dansvänliga. Han leker med en kombination av strikt hållen klubbrytmik och fria improvisationer. Dessutom är skivan sprängfylld med samarbeten som för lyssnaren rakt in i hjärtat av en bortglömd, egyptisk alternativscen som otåligt väntar på att bli utforskad.

45. Ambarchi / O'Malley / Dunn
Shade Themes from Kairos

Ambarchi och O'Malley har byggt sina karriärer av svårforcerade gitarrstycken, som Dunn ofta har producerat. När de går samman för en övning i utdragna och långsamt evolverande ljudlandskap blir resultatet en koncentrationskrävande resa. Belöningen ligger invävd i detaljerna, det malande tempot, de knappt förnimbara förändringarna och den köttsliga tyngden; sensationen i att långsamt absorberas av oljuden.

44. The Heliocentrics & Melvin van Peebles

The Last Transmission

Över de tolv kapitel som utgör The Last Transmission skildrar spoken word-artisten Melvin van Peebles en rymdresenär som genomgår en märklig förvandling medan han färdas mellan olika planeter. Det är ett underligt science fiction-drama som tonsätts av The Heliocentrics återhållsamma och formlösa funk. Mer hallucinogent än en bokstavlig resa genom stjärnsystemet kan det väl knappast bli.

43. La Roux

Trouble in Paradise

Av all 80-talsretro som vi översköljts med de senaste åren, hör Trouble in Paradise till den absoluta toppen. Popmusiken är ledig och rolig, samt proppad med detaljer redo att upptäckas. Trots tydliga inspirationskällor befinner sig La Roux på ett tidlöst plan långt ovan det nostalgiska molnet.

42. Clipping

CLPPNG

Hiphop-trion Clipping bygger vidare på sin säregna blandning av virtuost rappande och öronbedövande oljud. Skivan är uppdelad i två separata dygn, under vilka vi får möta en mängd olika karaktärer. Personligheterna är lika varierade som låtarna. "Body & Blood" pumpar enorma mängder noise och handlar om en våldsdyrkande psykopat. I "Work Work" möter vi en misslyckad hallick som mördas av en av sina prostituerade, medan beatet leker med ett retsamt klockspel och mullrande basgångar. Och "Story 2" berättar om en man från den lägsta arbetarklassen, vars familj avrättas i en hämndaktion. Beatet blir allt mer intensivt i takt med att mannen förstår vad som håller på att hända. Resultatet är en fullständigt oförutsägbar musikupplevelse.

41. Cooly G

Wait 'Til Night

Cooly G målar skickligt upp ett utopiskt klubblandskap av sparsamma beats och sensuell lyrik. Det är en bild av alkoholkonsumtion och one night stands som de flesta arbetar hårt för att intala sig är den sanna; där fyllans grumliga sinnen förvandlas till en hallucinogen dans bland bubblande dricka, naken hud och graciös erotik. Självklart är det omöjligt att värja sig från den minutiösa illusionen.

40. Sun Araw

Belomancie

Sun Araw brukar tematisera sina skivor, så att influenser från Jamaica eller antiken värmer upp den annars kalla ljudbilden, men på Belomancie är han ensam. Han kompenserar genom att köra sina industriella improvisationer så långt som möjligt. Av statiska toner, magra melodier, knastrande sång, oljud och en nött gitarr skapar han futuristisk och psykedelisk jazz, som ekar likt rostiga bultar ur en tomburk. Det är ett sound med en stelfrusen grund, men som mot alla odds glöder när komponenterna förs samman.

39. Christina Vantzou

No. 2

Kombinationen av ambient och samtida kompositioner är en av årets tydligaste trender och ingen har lyckats lika bra som Christina Vantzou. Styckena är korta och besitter en kusligt vacker kraft. Det är på något vis en behaglig resa genom romantiska skräcklandskap, existentiell angst och kalla kårar.

38. Innercity Ensemble

II

Innercity Ensemble är något av en supergrupp, med medlemmar från vitt skilda hörn av den alternativa jazz- och noisescenen i Polen. Personligheterna får prägla olika stycken, så att mångfalden framhävs. "White 2" finner sin drivkraft i ett stadigt eskalerande kaos till trumspel, medan "Black 2" låter en naiv melodislinga löpa genom stycket. Vad deras improvisationer däremot har gemensamt är sökandet efter de unika ljuden, oväntade reaktionerna och det meditativa flytet.

37. Max Cooper

Human

Human tar avstamp i gränslandet mellan klubbmusik och samtida kompositioner; ett förhållande som Max Cooper länge experimenterat med. Inledande "Woven Ancestry" lägger tonvikten på skenbart akustiska melodier, vartefter skivan gradvis orienterar sig mot ren techno. De pulserande ljudlandskapen är mänskligare än något annat i samma genre, i bemärkelsen att de upplevs strömma rakt ur lyssnarens egna kropp.

36. Douglas Dare

Whelm

Att sjunga hjärtskärande sånger framför sitt piano är en riskfylld balansakt, som alltför ofta slutar i slöa snyftvisor. Douglas Dare undviker förbannelsen genom att fylla texterna med så många och för tiden orimliga romantiska symboler att det nästan övergår i ren absurditet; för att sedan modernisera anslaget med en smakfull dos elektronisk dissonans.

35. Dean Blunt

Black Metal

Sedan Dean Blunt debuterade som ena halvan i Hype Williams har han varit en märklig karaktär. På Black Metal snor han både konkreta (melodier, figurer) och abstrakta (stämningar) ting ur musikbranschens bredaste fåra och förvränger det till dimmiga, formlösa och oigenkännliga alster av reverb, vattniga gitarrer och smörig sång. Mystiken är påtaglig; vem är egentligen Dean Blunt och vad vill han åstadkomma? Är Black Metal en serie billiga plagiat eller en mästerlig alienering av lättsmält och medioker radiopop? Eller kanske bara något så enkelt som en samling välskrivna låtar?

34. Moodie Black

Nausea

Nausea gör skäl för sitt namn. Basen slår som en slägga mot en kompakt vägg av oljud, medan bandets rappare vältrar sig i våld, blod och misär. Det är en motbjudande syn, som likt en överdrivet våldsam film finner sin publik smygtittande genom glipan i handflatan som ska skydda mot det otäcka.

33. Man Forever & So Percussion

Ryonen

Ryonen bygger, precis som allt Man Forever tidigare gjort, på den hypnotiska kraften i oändlig repetition. Titelspåret är ett 18 minuter invecklat trumsolo, där de fem musikerna långsamt alternerar sina mönster. Förändringarna är (med vissa distinkta undantag) närmast omöjliga att märka. Försök fokusera på dessa och du hamnar i en ovärderlig trans, som avbryts först när trummorna tystnar vid ett abrupt slag på cymbalen.

32. Freddie Gibbs & Madlib

Piñata

Omslaget till Piñata säger allt: Självporträttet Freddie Gibbs ville använda var i Madlibs ögon alldeles för klyschig och tillgjord. Gibbs försökte se för cool ut, sa han, medan han ramade in fotot med ett zebramönster som ett ironiskt gensvar. Samma konflikter tycks ha uppstått vid mixerborden, då Madlib valt att tonsätta Gibbs dödsallvarliga berättelser om det hårda livet i ghettot med jazziga och halvt sarkastiska beats. Något oväntat är resultatet alldeles fantastiskt.

31. Aziza Brahim

Soutak

Aziza Brahim sjunger om frihet och att krossa inhumana auktoriteter, men en språkbarriär avskärmar mig från allt det. Hennes band, bestående av spanska och maliska musiker, bjuder på en eklektisk blandning av traditionella och samtida stilar, men min okunskap om genrerna gör det omöjligt att urskilja influenserna på egen hand. Men trots min begränsade förståelse är det få album följt mig lika tätt genom året som Soutak, eftersom få album rymmer lika många underbara, otvungna låtar.

30. Simon Lomax

A Glimmer of Memory

Simon Lomax är tidlös; han gör ambient med rötterna i Stars of the Lids dronelandskap från det sena 90-talet och han gör det bättre än någon annan. Styckena är diskreta, svävande och mycket vackra. Vad de saknar i originalitet vinner de tillbaka i kvalitet. Inom sitt bortglömda fält är han fullständigt oslagbar.

29. Gazelle Twin

Unflesh

Unflesh är i alla avseenden ett kroppsligt verk; pubertala hormonförändringar, sjukdomar, smärta, missfall och dödens förruttnelse. Människokroppen reduceras till ett försöksobjekt i biologisalen. Och därigenom demaskerar Gazelle Twin människan från det sociala regelverket och blottar den verkliga mänskligheten därunder, bestående av psykiska och fysiska krämpor; en primitiv kamp för det egna välbefinnandet. Inget är mer ohälsosamt än tanken på att ohälsa och kroppsliga begär är något skamligt, och Unflesh är således årets politiska manifest i musikform. 

28. Sleaford Mods

Divide & Exit

Sleaford Mods injicerar originalitet, humor och vänstervriden politik i en stagnerad punkscen. De proklamerar hela den brittiska krissituationen med en obetalbar kvickhet; texter lika snuskiga som det politiska spelet och de sociala förhållandena. Alltifrån dialekten till den ihåliga trummaskinen bidrar till ett helgjutet långfinger mot societetens grädda.

27. Ibibio Sound Machine

Ibibio Sound Machine

Ibibio Sound Machine lyckas med något så ovanligt som genuint rolig musik. Funkig disco och ghanansk highlife blir till impulsiv och direkt dansmusik som får var människa innehavande minst ett hjärta och ett par läppar att le. Perfekt för dansgolv, sängkammare och picknick i parken. 

26. Xiu Xiu

Angel Guts: Red Classroom

Angel Guts: Red Classroom visar Xiu Xiu i sin mest vulgära form; en kartläggning och ett ifrågasättande av den mänskliga sexualiteten, kopplat till våld och objektifiering. "El Naco" berättar hysteriskt om ett par och det är oklart om de slåss eller älskar, medan "Black Dick" arrangerar kroppens erogena punkter i förnedrande positioner. Den tillhörande musikvideon, som släpptes exklusivt för Pornhub, visar onanerande hermafroditer, analsex och lekande kattungar. Kort sagt är det pornografi i musikform; en fetischistisk djupdykning till tonerna av snuskig, elektronisk punk.

25. Shabazz Palaces

Lese Majesty

Shabazz Palaces slår underifrån mot hiphopens giganter. De har skapat en helt egen fåra genom den konservativa tronsalen, som de rör sig genom med ett osårbart pondus. Lese Majesty består av sju sviter, var och en proppad med psykedeliska beats, oförutsägbara utsvävningar och smarta ordlekar. Det är hiphop som siktar framåt, bortom sexism och våldsglorifiering, mot en konstnärlig frigörelse.

24. Actress

Ghettoville

Ghettoville är ett museum för ofärdiga skisser över genrerna som fyller nattklubbarna. Vi möter house, hiphop, techno; musik som konsumeras i samband med alkohol och är skapad för kroppen, snarare än huvudet. I sitt avskalade tillstånd har de snarare en motsatt effekt. Dansmusikens primitiva dragningskraft finns fortfarande kvar, men att hitta den blir till en krävande övning i fantasi.

23. Death Grips

Niggas on the Moon

Niggas on the Moon är tänkt att utgöra första halvan i Death Grips kommande dubbelalbum, men frågan är om de någonsin kommer att färdigställa vad som skulle bli deras svanesång. Därför får Niggas on the Moon vara med här i egenskap av sig själv, eftersom det är ytterligare ett briljant album från trion som revolutionerat hela hiphop-genren. 

22. HTRK

Psychic 9-5 Club

Psychic 9-5 Club handlar om ungdomlig tristess; när alkoholens rus inte räcker för att färglägga nattliga äventyr; när ens trendkänsliga vardag förvandlas till vilken lista av sysslor som helst; när kärlek och vänskap övergår i trista spel om status; när hormonförändringarna upphör till förmån för en stabil monotoni. Plikter och ansvar vi helst vill fly undan, med ett stadigt sikte bakåt, i en skenande nostalgi. Denna ungdomens dvala fångar HTRK perfekt; i all sin slöhet, ångest och i jakten efter stimulus som ska överskölja oss med de starka känslor som börjar bli ett minne blott.

21. Kasai Allstars

Beware the Fetish

40 musiker som jammar i nästan två timmar; Beware the Fetish är en best till dubbelalbum av det kongolesiska kollektivet Kasai Allstars. Låtarna är långa övningar i hypnotiska rytmer, recitationer och improvisationer. Mångfalden inom gruppen gör att resan fyllts av trevliga överraskningar och vitt skilda influenser.

20. Jenny Hval & Susanna

Meshes of Voice

Jenny Hvals öronbedövande väggar av oljud får oväntat besök av Susanna Wallumröds akustiska skönhet. Likt bergspartierna som smyckar artisternas hemtrakter nöts av naturkrafter, gnager deras väsen mot varandra. Kontrasterna ger skärpa åt båda lägren och de förenas i ett spirituellt förkroppsligande av de mäktiga landskapen.

19. St. Vincent

St. Vincent

Annie Clark (aka St. Vincent) har döpt sitt senaste album efter sig själv. De klaustrofobiska ljudbilderna av chiptunes, modifierade gitarrer och Clarks dramatiska sångröst är nu så synonyma med St. Vincent att de omöjligen kan misstas för att vara något annat. För fjärde gången trippar hon hejdlöst och blåögt på linan mellan två bottenlösa gap, och i likhet med all välgjord melodrama är det omöjligt att slita blicken från den annalkande tragedin.

18. Future Islands

Singles

Future Islands har länge jobbat med utstakande av sitt helt egna sound; basdriven synthpop med black metal-influenser, en excentrisk sångare och vattniga melodier. Med Singles har de äntligen förädlat den udda kombinationen till något alldeles oemotståndligt. Jag önskar att de smöriga känslostormarna som Future Islands fabricerar var lika sanna som kreativiteten och finkänsligheten de använder i uppfinnandet av dem.

17. Have A Nice Life

The Unnatural World

Have A Nice Life skriker av oproffesionalitet. Duon, bestående av Dan Barrett och Tim Macuga, försöker inte för en sekund dölja att deras musik spelats in och producerats i deras sov- och vardagsrum. Och även om denna andra resa till helvetet inte är lika överväldigande som debuten Deathconsciousness, vinner den på sitt teatrala anslag. Intervjun på skivans huvudnummer "Cropsey" är det enskilt obehagligaste som släppts i år.

16. Klara Lewis

Ett

Ett är en elegant samling skulptural och minimalistisk electronica, som växer ut ur stereon och landar i ens famn som ett fysiskt objekt.

15. Bohren & Der Club of Gore

Piano Nights

Piano Nights är antingen en mycket vacker eller en mycket obehaglig skiva, beroende på vad man väljer att se i jazzkvartetten. Melodierna svävar långsamt fram över en stadig men lågmäld ambient grund. Det är osäkert om styckena rör sig framåt, eller blott i en cirkel runt sin egen axel. Allt får ta sin tid i ett ljudlandskap långt bortom informationsflödets stress. Men här existerar också något hotfullt; något helvetiskt som väntar på en chans att utlösas.

14. Grouper

Ruins

Tomheten är nyckeln till Groupers sound. Hon rör sig i gränslandet mellan ambient och singer/songwriter, med en spöklik sångröst och knappt förnimbara pianomelodier. Det är så tyst och så tomt i hennes ruiner att det är omöjligt att avgöra om de är flyktiga drömmar eller reella platser. Och det vakuum som uppstår bryter till slut den fjärde väggen och blir mer konkret än de diskreta och formlösa ljud som utgör hennes musik.

13. Andy Stott

Faith in Strangers

Kim Holly Thorpe öppnar albumet i maklig takt med ett eufoniumsolo. Öppningsspåret följs av Alison Skidmores försiktiga sångröst och en kort melodislinga av Andy Stott själv. När den första explosionen äger rum, efter nästan tio minuter av varsam uppbyggnad, känns stöten i hela kroppen. Den här typen av kontraster, där det tysta och sansade möter det högljudda och fräsande, utgör kärnan för Faith in Strangers. Stott säger att han komponerar musik för människor i förflyttning - på flygplan och i bilar - och hans knastrande synthar mot Skidmores trevande sångröst är verkligen perfekt för vardagens monotona transportsträckor. De ger dem all den spänning som behövs.

12. Wild Beasts

Present Tense

Wild Beasts har lekt sig fram genom sina tre första skivor, men Present Tense innebär en viss förändring. Falsetten, myllret av syntar och den kåta, heteroflexibla framtoningen för en vuxen men omogen klubbvärld är fortfarande genomgående. Men låtstrukturerna har rätats ut och anpassats för singelformatet. Det kan verka oroväckande, men fungerar utmärkt och resulterar i bandets starkaste skiva hittills. Låtar som "Mecca", "A Simple Beautiful Truth" och "Past Perfect" är livlig sötma i en förförisk och elegant skrud. Det må vara ett vanligt tema i popvärlden, men få lyckas förmedla det med samma osvurna självklarhet.

11. Perc

The Power and the Glory

The Power and the Glory är ett sinnessjukt album. Kolossala basgångar dundrar fram genom ett industriellt ljudlandskap och mängden oljud är överväldigande. Men skriken som ekar under inledande "Rotting Sound" ger intrycket av att skivan ändå är intim. Det är inte bara oljud för oljudets skull, utan det rymmer ett unikt uttryck som för oss närmare Perc som person. Han känns sårbar och ångestfylld där han står fastfrusen, mitt på det epicentrum han själv skapat.

10. The Bug

Angels & Devils

Titeln syftar på skivans två polära sidor. Första halvan, änglarna, bjuder på grooves och eftertänksamhet. Djävlarna är ett gäng förbannade, svintunga låtar, skapta för ett intensivt dansgolv. Nästan varje låt gästas av någon av samtidens bästa artister (bland annat Death Grips, Grouper och Copeland, som ju även är inkluderade i den här listan). Rösterna härstammar från vitt skilda kulturer och de driver helt olika strider - från Gonjasufis drömmar om ett fritt Palestina till Copelands kamp för en kvinnlig frigörelse - och tillsammans målar de ett mångbottnat porträtt av en värld i ett turbulent och kritiskt skede.

9. Olga Bell

Krai

Krai betyder kant på ryska och skivan innehåller en låt för var och en av landets nio provinser. Bell blandar regionala stilar med det underliga popsound hon var med att uppfinna som en del av Dirty Projectors. På så vis lyckas hon förgylla och upplysa om ett ryskt kulturarv som kvävs av en allt obehagligare regim.

8. The Body

I Shall Die Here

På I Shall Die Here samarbetar den experimentella doom metal-duon The Body med den minst lika brutala electronica-producenten The Haxan Cloak. Något förvånande har resultatet blivit relativt återhållsamt. Det betyder självklart inte att musiken är snällare; i det noggranna urvalet av ljud ryms duons mest klaustrofobiska och tungsinta landskap hittills.

7. Toumani Diabaté & Sidiki Diabaté

Toumani & Sidiki

Toumani Diabaté hör till den 77:e generationen koraspelare. Hans far förvandlade familjearvet till ett världsfenomen och Toumani har ytterligare förstärkt dess popularitet. Den här gången samarbetar han med sin son Sidiki. Skivan består av tio ledigt improviserade stycken, som rör sig organiskt mellan vackra melodier och nervkittlande virtuositet. Det är omöjligt att slita sig.

6. Loscil

Sea Island

Loscils musik handlar enbart om atmosfär. I intervjuer har han sagt att den bygger på korta looper som han förfinar tills de är omöjliga att tröttna på. Således befinner man sig i, snarare än reser genom, de omedelbart stämningsfulla ljudlandskapen. På Sea Island är temat havet. Varje stycke är döpt efter en ubåtsmodell och mycket riktigt för de en djupt ner under vattenytan, till platser jag helst stannar i för evigt.

5. Pharmakon

Bestial Burden

Från Margaret Chardiets (aka Pharmakon) hyperventilering under öppningsspåret till mannen som hulkar spyor på "Primitive Struggle"; Bestial Burden är ett kroppsligt album. Å ena sidan som en dissekering av kroppens organ, å andra sidan en orgie i abjekt. Chardiet säger att skivan behandlar en stark känsla av förlust som hon upplevde efter en allvarlig operation. Man får nog säga att hon lyckas, med tanke på att ens egna inälvor vänds ut och in med varje genomlyssning.

4. Liars

Mess

Mess är en helvetes överdos. Mängden melodislingor, rytmer och effekter som är i spel på samma gång är överväldigande. Texterna hoppar hejdlöst mellan stinkande sockor och revolutioner. Det görs en poäng av att högtalarna går sönder under skivans gång. Och mitt inne i allt kaos gömmer sig årets roligaste och mest catchy låtar, redo att sprängas ur stereon på högsta volym.

3. Swans

To Be Kind

I trettio år har Swans bibehållit ett överflöd av kreativitet och To Be Kind är ytterligare ett massivt utlopp av denna. Kompositionerna sprudlar av detaljrikedom och djup, progressionen är lika kraftfull som naturlig och ljudlandskapet är storslaget och bedövande. Det är en lång uppvisning i skickligt låtskrivande, experimentlusta och starka visioner. En gammal klyscha har sällan varit närmare sanningen: Nya dimensioner blottas för varje genomlyssning och när slutspåret tystnat så att bara suset i öronen återstår, är man på samma gång uppfylld och fullständigt utmattad.

2. Zamilska

Untune

Zamilska säger att hennes musik är starkt politisk. Hon kombinerar en av de mest typiskt manliga genrerna någonsin (svintung techno) med samplingar från vitt skild världsmusik. På så vis vill hon utmana en allt mer rasistisk publik i sitt hemland Polen. Det är ett grepp som känns minst lika aktuellt här i Sverige, och även om det vore otroligt om hennes kakofoniska ljudlandskap kommer göra något för ett alltmer obehagligt politiskt klimat, är det onekligen en av årets mest fascinerande verk - både på ett konceptuellt och ljudmässigt plan.

1. FKA Twigs

LP1

Under de fyra år som jag har gjort de här sammanfattningarna har valet av förstaplatsen alltid varit en självklarhet. 2014 är inget undantag; FKA Twigs utklassar precis allting annat med en debut så mångbottnad att jag, efter säkert 50 genomlyssningar, fortfarande inte känner att jag kan greppa dess samtliga aspekter.

På sitt mest ytliga plan är det ett album som både toppar listorna och låter alldeles unikt. Det är en milsten för en genre som har rört sig framåt med myrsteg sedan jag började intressera mig för musik.

Men det är också den feministiska frontfigur musikvärlden behöver. FKA Twigs står självsäkert på en tron hon uppfunnit alldeles själv. Hon har känslor, experimentlusta, passioner, ett intellekt och en sexualitet. Hon är en människa och kan tillskrivas den något fåniga titeln geni.

Musiken växer ur henne som ett organiskt väsen. Jag sugs upp, jag förvånas, jag förförs. LP1 är ett soundtrack för vad det gångna året borde ha varit, samt vad framtiden förhoppningsvis kommer att vara. Det är den enda skivan från den här listan jag med stor säkerhet kan säga att jag kommer lyssna på även framöver. 

Det är ett sant mästerverk.