25 rekommenderade skivor
Den här listan består av 25 skivor som jag har lyssnat på speciellt mycket de senaste månaderna. Jag har uteslutet all techno eftersom den genren annars hade dominerat så fullkomligt. Utöver det finns det inga regler: Gammalt och nytt, lätt och svårt. Kort och gott några favoriter, utan inbördes ordning.
1.
Anna Högberg Attack
Anna Högberg Attack
Den här debuten från saxofonisten Anna Högbergs sextett bjuder på melodisk och intensiv frijazz. Högberg är tidigare känd som en av medlemmarna i jazzkollektivet Fire! Orchestra, vars skiva Exit! gjorde ett stort intryck på mig för några år sedan. Efter att min fascination för kollektivet har svalnat efter flera besvikelser, var Anna Högberg Attack en behövlig nytändning. Hon är helt klart ett namn att hålla koll på framöver.
2.
Angelica Sanchez & Wadada Leo Smith
Twine Forest
Jag hörde talas om trumpetaren Wadada Leo Smith först med hans skiva America's National Parks från ifjol. Sedan dess har jag långsamt men stadigt letat mig bakåt i hans diskografi. Twine Forest, som han släppte under 2013 tillsammans med pianisten Angelica Sanchez, är förmodligen det album jag har fastnat för mest hittills. Sanchez vackra kompositioner matchar snyggt med Smiths sparsmakade spelstil.
3.
Pierre Bastien
Blue As An Orange
Blue As An Orange av Pierre Bastien är ett möte mellan jazzimprovisationer och strukturerad elektroakustik som går långt utöver det vanliga. Det är bland det mest surrealistiska jag har hört. Även nämnvärt är att skivan släpptes genom Morphine Records. Skivbolagets utgivning handplockas av den libanesiska legenden Rabih Beaini. Han har onekligen en oslagbar känsla för att leta fram den märkligaste musiken från alla världens hörn.
4.
Jan Jelinek
Loop Finding Jazz Records
Jan Jelineks Loop Finding Jazz Records består till hundra procent av ihopklippta och manipulerade jazzsamplingar. Detta är förvisso helt omöjligt att höra, men tanken är fascinerande. Särskilt som albumet skiljer sig från källmaterialet på så gott som alla plan. Trots det vill jag påstå att en viss grundläggande känsla har följt med. Det kan såklart vara ett fall av placebo, men jag inbillar mig åtminstone att det är vad som ger skivan sin alldeles unika aura.
5.
Dasha Rush
Sleepstep
Undertiteln till Dasha Rushs Sleepstep säger allt: Sonar Poems For My Sleepless Friends. Det är en melankolisk resa genom ett psykologiskt mardrömslandskap. Varje stycke representerar en egen isolerad idé inom ramen för det mer övergripande konceptet. Styckenas tydliga fokus får dem att kännas relativt korta och koncisa, trots att vissa sträcker sig över åtta minuter. Helt klart ett förstahandsval för oroliga nätter.
6.
Klara Lewis
Too
Klara Lewis debut Ett från 2014 gjorde henne till en av mina favoriter när det kommer till experimentell elektronisk musik. Uppföljaren Too från ifjol lyckas ändå vara en förbättring på samtliga plan. Låtstrukturerna är mer upplösta, texturerna är tätare och flytet mellan styckena är numera helt sömlöst. Det är en resa med många hemligheter att upptäcka.
7.
Senyawa
Menjadi
Enligt Senyawa själva är deras mål att revitalisera den indonesiska folkmusiken genom att vidareutveckla den till nästa nivå. Jag har såklart ingen aning om huruvida de faktiskt lyckas med det, men deras mörka och hypnotiska ljudbilder liknar ingenting annat jag har hört. Menjadi är även det andra valet från Rabih Beainis utmärkta skivbolag Morphine Records. Jag minns väl när Beaini spelade stycket "Gaib" under en intervju för Resident Advisor. Det var en sonisk uppenbarelse för mig.
8.
Jerusalem In My Heart
If He Dies, If If If If If If
Det finns nog inget annat album jag tipsar om så frekvent som If He Dies, If If If If If If. Jerusalem In My Heart består av musikern och Constellation Records-producenten Radwan Ghazi Moumneh. Han blandar traditionell arabisk melismatisk sång med moderna experimentella kompositioner. Varje låt erbjuder något helt eget.
9.
Shabazz Palaces
Black Up
Black Up var en nyckel in i hiphopvärlden för mig. Det är också ett album som jag aldrig tycks tröttna på. Beatsen är så trippade och texterna så vrickade. Duon består till hälften av Ishmael Butler som är känd för sin tidigare medverkan i kultbandet Digable Planets. På Black Up gästar den andra medlemmen Mary-Ann "Ladybug Mecca" Viera med sin nya duo THEESatisfaction på två låtar. Det är hiphop av hög klass.
10.
Arvo Pärt
Portrait
Arvo Pärt är en av de stora minimalisterna inom nutida klassisk musik. Min introduktion till hans kompositioner var med stycket "Cantus in memoriam Benjamin Britten". På Portrait finns en utmärkt inspelning av just det stycket tillsammans med bland annat de båda satserna i "Tabula Rasa" och hans kanske mest kända verk "Spiegel im Spiegel".
11.
Ryuichi Sakamoto
Async
Ryuichi Sakamoto är en av få kompositörer som har lyckats med ett möte mellan nutida klassisk musik och den populärkulturella världen. Han är kanske mest känd för sina filmsoundtrack (nu senast till The Revenant) men personligen har jag framförallt fastnat för hans fristående musik. Async är hans senaste verk och ska vara inspirerat av Andrei Tarkovskys kultfilmer. Det är en fokuserad och minimalistisk samling stycken som fullkomligt osar av atmosfär.
12.
Anna Caragnano & Donato Dozzy
Sintetizzatrice
Donato Dozzy lämnar sin djupt hypnotiska Italo och techno för att tillsammans med Anna Caragnano bygga en skiva runt loopad a cappella. Sintetizzatrice är en 24 minuter kort och koncis resa som är lika delar vacker och överjordisk.
13.
Arca
Arca
För första gången använder Arca sin egen röst och resultatet är hjärtskärande. 2013 producerade och skrev han FKA Twigs utmärkta genomslag EP2 och 2015 var han nyckelproducenten bakom Björks främsta album Vulnicura. Hans tidigare solomaterial har jag haft lite svårt för men på detta självtitulerade album skapar han någonting alldeles magiskt.
14.
Kasai Allstars
Beware the Fetish
Kasai Allstars Beware the Fetish var den femte delen i Crammed Discs Congotronics-serie när den släpptes 2014. Det var hursomhelst min introduktion till stilen, som kör traditionella instrument och musikstilar från Kongo genom lager av distorsion. Inte mycket noise-musik når samma höjder av suggestion som det här.
15.
Konono No 1
Congotronics
Få album bevarar känslan av livemusik så väl som Congotronics av Konono No 1. Det här är även skivan som initierade Congotronics-serien jag skrev om här ovan, när den släpptes 2005. Trots min fascination för Beware the Fetish tog det flera år innan jag letade mig tillbaka till det här startskottet. Numera är det troligen min favorit i hela serien.
16.
Soichi Terada
Sounds From the Far East
Soichi Terada var länge en bortglömd japansk keyboardist och deep house-producent. På Sounds From the Far East har nederländska Hunee valt ut elva höjdpunkter från Teradas 90-tal. Materialet är förvånansvärt varierat, från discoinfluerade "Sun Showered" till chiptune-aktiga "Voices From Beyond". Vad som är genomgående för hela albumet är däremot den studsiga glädjen.
17.
Ibibio Sound Machine
Uyai
Ibibio Sound Machines självtitulerade debut från 2014 är bland den roligaste popmusiken jag har hört. Jag tycker ändå att de överträffar sig själva på Uyai. Varm produktion, svängiga rytmer och medryckande melodier gör det här till min egna lilla sommarplåga.
18.
Felicia Atkinson
Hand In Hand
Felicia Atkinsons senaste album Hand In Hand är så eklektiskt att det är lätt att vilja beskriva albumet genom en uppräkning av influenser: Amerikansk minimalism, fransk modulär synth, spoken word och så vidare. Men jag tror att den främsta anledningen att jag fastnade för den här skivan är hur det lyckas väva samman samtliga spår till en närmast berättarmässig helhet. Jag vill hela tiden veta vad som kommer hända härnäst.
19.
Mariah
Utakata No Hibi
Låten "Hana Ga Saitara" från Mariahs skiva Utakata No Hibi från 1983 är psykedeliskt underverk. Från den stund då låten börjar finns det ingen återvändo till verkligheten. Även resten av skivan rör sig i en alldeles egen sonisk värld av sinnesvidgande hallucinationer.
20.
Midori Takada
Through the Looking Glass
På Through the Looking Glass från 1983 bygger Midori Takada vackra ambienta ljudlandskap. Kompositionerna är minimalistiska och drömska. En av låttitlarna hänvisar till den franska postimpressionistiska målaren Henri Rousseau vilket känns mycket passande. Jag har väldigt lätt för att fullkomligt förlora mig i den här musiken.
21.
Talk Talk
Spirit of Eden
Talk Talks kultfavorit Spirit of Eden från 1988 öppnar så otroligt starkt med låten "The Rainbow". Det är ett stycke formlös indierock som befinner sig under konstant förändring och framåtrörelse (två egenskaper jag ofta saknar i den här genren). Att skivan har blivit en viktig inspirationskälla för många nutida artister är uppenbart. Jag hör framförallt en hel del av Darksides suveräna Psychic i de nogräknade gitarrmotiven, den svävande atmosfären och de snygga övergångarna mellan tydlig gungande rytmik och ambienta ögonblick.
22.
The Bug & Earth
Concrete Desert
För mig sprängde Earth upp dörren för mörk och riffdriven drone med The Bees Made Honey In the Lion's Skull från 2009. Och första gången jag hörde 2008 års London Zoo av The Bug öppnades jag upp för hela den brittiska grime-scenen. Med andra ord är det verkligen två helt olika stilar som möts på Concrete Desert. Den gemensamma nämnaren är absolut tyngden och det är en aspekt de lyckas bevara mer än väl. På två låtar gästar dessutom den brittiska noise-artisten JK Flesh. Han har själv släppt ett nytt album i år under den tveksamma titeln Suicide Estate Antibiotic Armageddon.
23.
Perfume Genius
No Shape
Sedan det hjärtskärande albumet Put Your Back N 2 It från 2012 har jag varit sällsynt svag för Perfume Genius. På No Shape visar han sin mest teatrala sida hittills och resultatet gör mig ofta gråtmild.
24.
Tom Waits
Swordfishtrombones
Det börjar närma sig tio år sedan jag upptäckte Tom Waits. Det gör honom till en av de artister jag har lyssnat på under längst tid tillsammans med Tricky, Björk, Portishead och ett fåtal till. På den tiden var 2002 års Blood Money min favorit. Sedan dess har det ändrats många gånger. Numera anser jag väl att just Blood Money är en av hans sämre. Senaste tiden har det istället varit 1983 års Swordfishtrombones som dominerat. Det bara måste vara hans allra råaste album.
25.
Miharu Koshi
Parallelisme
Miharu Koshi bjuder på egendomlig japansk 80-talspop på denna bortglömda och tyvärr väldigt svåråtkomliga klassiker. Låtarna hittar en närmast perfekt balans mellan surrealistiska abstraktioner och poppig sensibilitet. "Bara No Yakai" är förmodligen skivans höjdpunkt med sitt funkiga ledmotiv, men även den mer lugna "Toubousha" är svårslagen.
---------------------------------------------------------------------------------------------------
Avslutningsvis tänkte jag lista de 13 technoalbum som jag uteslöt ur den här listan. Det är trots allt en otroligt stor del av mitt musikintresse. För den som har smak för repetitiv elektronisk dansmusik finns det många guldkorn här:
1. Actress - AZD
2. Kangding Ray - Hyper Opal Mantis
3. Tzusing - 東方不敗
4. Markus Suckut - Resist
5. Jlin - Black Origami
6. Ø [Phase] - Alone In Time?
7. Varg - Misantropen
8. Varg - Nordic Flora 3: Gore Tex City
9. Perc - Bitter Music
10. Zamilska - Untune
11. Abdulla Rashim - A Shell of Speed
12. Tobias - Eyes In the Center
13. Forest Swords - Compassion
1.
Anna Högberg Attack
Anna Högberg Attack
Den här debuten från saxofonisten Anna Högbergs sextett bjuder på melodisk och intensiv frijazz. Högberg är tidigare känd som en av medlemmarna i jazzkollektivet Fire! Orchestra, vars skiva Exit! gjorde ett stort intryck på mig för några år sedan. Efter att min fascination för kollektivet har svalnat efter flera besvikelser, var Anna Högberg Attack en behövlig nytändning. Hon är helt klart ett namn att hålla koll på framöver.
2.
Angelica Sanchez & Wadada Leo Smith
Twine Forest
Jag hörde talas om trumpetaren Wadada Leo Smith först med hans skiva America's National Parks från ifjol. Sedan dess har jag långsamt men stadigt letat mig bakåt i hans diskografi. Twine Forest, som han släppte under 2013 tillsammans med pianisten Angelica Sanchez, är förmodligen det album jag har fastnat för mest hittills. Sanchez vackra kompositioner matchar snyggt med Smiths sparsmakade spelstil.
3.
Pierre Bastien
Blue As An Orange
Blue As An Orange av Pierre Bastien är ett möte mellan jazzimprovisationer och strukturerad elektroakustik som går långt utöver det vanliga. Det är bland det mest surrealistiska jag har hört. Även nämnvärt är att skivan släpptes genom Morphine Records. Skivbolagets utgivning handplockas av den libanesiska legenden Rabih Beaini. Han har onekligen en oslagbar känsla för att leta fram den märkligaste musiken från alla världens hörn.
4.
Jan Jelinek
Loop Finding Jazz Records
Jan Jelineks Loop Finding Jazz Records består till hundra procent av ihopklippta och manipulerade jazzsamplingar. Detta är förvisso helt omöjligt att höra, men tanken är fascinerande. Särskilt som albumet skiljer sig från källmaterialet på så gott som alla plan. Trots det vill jag påstå att en viss grundläggande känsla har följt med. Det kan såklart vara ett fall av placebo, men jag inbillar mig åtminstone att det är vad som ger skivan sin alldeles unika aura.
5.
Dasha Rush
Sleepstep
Undertiteln till Dasha Rushs Sleepstep säger allt: Sonar Poems For My Sleepless Friends. Det är en melankolisk resa genom ett psykologiskt mardrömslandskap. Varje stycke representerar en egen isolerad idé inom ramen för det mer övergripande konceptet. Styckenas tydliga fokus får dem att kännas relativt korta och koncisa, trots att vissa sträcker sig över åtta minuter. Helt klart ett förstahandsval för oroliga nätter.
6.
Klara Lewis
Too
Klara Lewis debut Ett från 2014 gjorde henne till en av mina favoriter när det kommer till experimentell elektronisk musik. Uppföljaren Too från ifjol lyckas ändå vara en förbättring på samtliga plan. Låtstrukturerna är mer upplösta, texturerna är tätare och flytet mellan styckena är numera helt sömlöst. Det är en resa med många hemligheter att upptäcka.
7.
Senyawa
Menjadi
Enligt Senyawa själva är deras mål att revitalisera den indonesiska folkmusiken genom att vidareutveckla den till nästa nivå. Jag har såklart ingen aning om huruvida de faktiskt lyckas med det, men deras mörka och hypnotiska ljudbilder liknar ingenting annat jag har hört. Menjadi är även det andra valet från Rabih Beainis utmärkta skivbolag Morphine Records. Jag minns väl när Beaini spelade stycket "Gaib" under en intervju för Resident Advisor. Det var en sonisk uppenbarelse för mig.
8.
Jerusalem In My Heart
If He Dies, If If If If If If
Det finns nog inget annat album jag tipsar om så frekvent som If He Dies, If If If If If If. Jerusalem In My Heart består av musikern och Constellation Records-producenten Radwan Ghazi Moumneh. Han blandar traditionell arabisk melismatisk sång med moderna experimentella kompositioner. Varje låt erbjuder något helt eget.
9.
Shabazz Palaces
Black Up
Black Up var en nyckel in i hiphopvärlden för mig. Det är också ett album som jag aldrig tycks tröttna på. Beatsen är så trippade och texterna så vrickade. Duon består till hälften av Ishmael Butler som är känd för sin tidigare medverkan i kultbandet Digable Planets. På Black Up gästar den andra medlemmen Mary-Ann "Ladybug Mecca" Viera med sin nya duo THEESatisfaction på två låtar. Det är hiphop av hög klass.
10.
Arvo Pärt
Portrait
Arvo Pärt är en av de stora minimalisterna inom nutida klassisk musik. Min introduktion till hans kompositioner var med stycket "Cantus in memoriam Benjamin Britten". På Portrait finns en utmärkt inspelning av just det stycket tillsammans med bland annat de båda satserna i "Tabula Rasa" och hans kanske mest kända verk "Spiegel im Spiegel".
11.
Ryuichi Sakamoto
Async
Ryuichi Sakamoto är en av få kompositörer som har lyckats med ett möte mellan nutida klassisk musik och den populärkulturella världen. Han är kanske mest känd för sina filmsoundtrack (nu senast till The Revenant) men personligen har jag framförallt fastnat för hans fristående musik. Async är hans senaste verk och ska vara inspirerat av Andrei Tarkovskys kultfilmer. Det är en fokuserad och minimalistisk samling stycken som fullkomligt osar av atmosfär.
12.
Anna Caragnano & Donato Dozzy
Sintetizzatrice
Donato Dozzy lämnar sin djupt hypnotiska Italo och techno för att tillsammans med Anna Caragnano bygga en skiva runt loopad a cappella. Sintetizzatrice är en 24 minuter kort och koncis resa som är lika delar vacker och överjordisk.
13.
Arca
Arca
För första gången använder Arca sin egen röst och resultatet är hjärtskärande. 2013 producerade och skrev han FKA Twigs utmärkta genomslag EP2 och 2015 var han nyckelproducenten bakom Björks främsta album Vulnicura. Hans tidigare solomaterial har jag haft lite svårt för men på detta självtitulerade album skapar han någonting alldeles magiskt.
14.
Kasai Allstars
Beware the Fetish
Kasai Allstars Beware the Fetish var den femte delen i Crammed Discs Congotronics-serie när den släpptes 2014. Det var hursomhelst min introduktion till stilen, som kör traditionella instrument och musikstilar från Kongo genom lager av distorsion. Inte mycket noise-musik når samma höjder av suggestion som det här.
15.
Konono No 1
Congotronics
Få album bevarar känslan av livemusik så väl som Congotronics av Konono No 1. Det här är även skivan som initierade Congotronics-serien jag skrev om här ovan, när den släpptes 2005. Trots min fascination för Beware the Fetish tog det flera år innan jag letade mig tillbaka till det här startskottet. Numera är det troligen min favorit i hela serien.
Soichi Terada
Sounds From the Far East
Soichi Terada var länge en bortglömd japansk keyboardist och deep house-producent. På Sounds From the Far East har nederländska Hunee valt ut elva höjdpunkter från Teradas 90-tal. Materialet är förvånansvärt varierat, från discoinfluerade "Sun Showered" till chiptune-aktiga "Voices From Beyond". Vad som är genomgående för hela albumet är däremot den studsiga glädjen.
17.
Ibibio Sound Machine
Uyai
Ibibio Sound Machines självtitulerade debut från 2014 är bland den roligaste popmusiken jag har hört. Jag tycker ändå att de överträffar sig själva på Uyai. Varm produktion, svängiga rytmer och medryckande melodier gör det här till min egna lilla sommarplåga.
18.
Felicia Atkinson
Hand In Hand
Felicia Atkinsons senaste album Hand In Hand är så eklektiskt att det är lätt att vilja beskriva albumet genom en uppräkning av influenser: Amerikansk minimalism, fransk modulär synth, spoken word och så vidare. Men jag tror att den främsta anledningen att jag fastnade för den här skivan är hur det lyckas väva samman samtliga spår till en närmast berättarmässig helhet. Jag vill hela tiden veta vad som kommer hända härnäst.
19.
Mariah
Utakata No Hibi
Låten "Hana Ga Saitara" från Mariahs skiva Utakata No Hibi från 1983 är psykedeliskt underverk. Från den stund då låten börjar finns det ingen återvändo till verkligheten. Även resten av skivan rör sig i en alldeles egen sonisk värld av sinnesvidgande hallucinationer.
20.
Midori Takada
Through the Looking Glass
På Through the Looking Glass från 1983 bygger Midori Takada vackra ambienta ljudlandskap. Kompositionerna är minimalistiska och drömska. En av låttitlarna hänvisar till den franska postimpressionistiska målaren Henri Rousseau vilket känns mycket passande. Jag har väldigt lätt för att fullkomligt förlora mig i den här musiken.
21.
Talk Talk
Spirit of Eden
Talk Talks kultfavorit Spirit of Eden från 1988 öppnar så otroligt starkt med låten "The Rainbow". Det är ett stycke formlös indierock som befinner sig under konstant förändring och framåtrörelse (två egenskaper jag ofta saknar i den här genren). Att skivan har blivit en viktig inspirationskälla för många nutida artister är uppenbart. Jag hör framförallt en hel del av Darksides suveräna Psychic i de nogräknade gitarrmotiven, den svävande atmosfären och de snygga övergångarna mellan tydlig gungande rytmik och ambienta ögonblick.
22.
The Bug & Earth
Concrete Desert
För mig sprängde Earth upp dörren för mörk och riffdriven drone med The Bees Made Honey In the Lion's Skull från 2009. Och första gången jag hörde 2008 års London Zoo av The Bug öppnades jag upp för hela den brittiska grime-scenen. Med andra ord är det verkligen två helt olika stilar som möts på Concrete Desert. Den gemensamma nämnaren är absolut tyngden och det är en aspekt de lyckas bevara mer än väl. På två låtar gästar dessutom den brittiska noise-artisten JK Flesh. Han har själv släppt ett nytt album i år under den tveksamma titeln Suicide Estate Antibiotic Armageddon.
23.
Perfume Genius
No Shape
Sedan det hjärtskärande albumet Put Your Back N 2 It från 2012 har jag varit sällsynt svag för Perfume Genius. På No Shape visar han sin mest teatrala sida hittills och resultatet gör mig ofta gråtmild.
24.
Tom Waits
Swordfishtrombones
Det börjar närma sig tio år sedan jag upptäckte Tom Waits. Det gör honom till en av de artister jag har lyssnat på under längst tid tillsammans med Tricky, Björk, Portishead och ett fåtal till. På den tiden var 2002 års Blood Money min favorit. Sedan dess har det ändrats många gånger. Numera anser jag väl att just Blood Money är en av hans sämre. Senaste tiden har det istället varit 1983 års Swordfishtrombones som dominerat. Det bara måste vara hans allra råaste album.
25.
Miharu Koshi
Parallelisme
Miharu Koshi bjuder på egendomlig japansk 80-talspop på denna bortglömda och tyvärr väldigt svåråtkomliga klassiker. Låtarna hittar en närmast perfekt balans mellan surrealistiska abstraktioner och poppig sensibilitet. "Bara No Yakai" är förmodligen skivans höjdpunkt med sitt funkiga ledmotiv, men även den mer lugna "Toubousha" är svårslagen.
---------------------------------------------------------------------------------------------------
Avslutningsvis tänkte jag lista de 13 technoalbum som jag uteslöt ur den här listan. Det är trots allt en otroligt stor del av mitt musikintresse. För den som har smak för repetitiv elektronisk dansmusik finns det många guldkorn här:
1. Actress - AZD
2. Kangding Ray - Hyper Opal Mantis
3. Tzusing - 東方不敗
4. Markus Suckut - Resist
5. Jlin - Black Origami
6. Ø [Phase] - Alone In Time?
7. Varg - Misantropen
8. Varg - Nordic Flora 3: Gore Tex City
9. Perc - Bitter Music
10. Zamilska - Untune
11. Abdulla Rashim - A Shell of Speed
12. Tobias - Eyes In the Center
13. Forest Swords - Compassion
Kommentarer
Skicka en kommentar