Donut County och rädslan inför spelmekaniska metaforer

Donut County handlar om gentrifieringen i Seattle. Det kan knappast misstolkas, med tanke på att spelet skriver ut både temat och budskapet i entydig klartext. Dialogen är nämligen mindre intresserad av karaktärsutveckling och mer av att förklara den spelmekaniska metaforen.

Spelaren styr ett slukhål som växer i takt med att det sväljer invånarnas skrot, bilar och slutligen hus. Utmaningen (om man nu kan tala om någon sådan) ligger i att sluka föremålen i rätt ordning. Oftast är det bara storleken som avgör i vilken ordning allting slukas, men mot slutet av spelet påverkar även vissa föremål slukhålets egenskaper, vilka används för att lösa några enklare pussel. Kvar lämnas i varje fall en renad stadsbild med gott om plats för en mer önskvärd befolkning.

Det är en ganska snygg spelmekanisk metafor, där spelarens handlingar målar en slags bild av de verkliga händelser de är tänkta att kommentera. Med flera visuella referenser blir kopplingen till Seattle dessutom tydlig. Den direkta tillfredsställelsen i att "rena" varje tomt vägs mot en överhängande skuldkänsla av att rasera de oskyldiga invånarnas anspråkslösa liv. I slutänden kan mekaniken dessutom sägas ställa en moralisk fråga: Kan varje individ ställas ansvarig för kollektivets synder?

Självklart är det inte givet att den här metaforen hade fört med sig några berikande insikter om det politiska läget. Men jag skulle ändå vilja påstå att det finns potential. Som det är nu når inte metaforens längre än det allra ytligaste plan. Den skriker: Gentrifiering är dåligt. Och där tar resonemanget slut.

Problemet är att inte ens utvecklaren verkar tro på metaforens sprängkraft. För snarare än att låta den tala för sig själv, spenderas som sagt majoriteten av spelets omfattande dialog åt ren exposition. Huvudkaraktären talar helt sonika om för spelaren vad hen gör och varför det är dåligt. Några enkla bullet points upprepas gång på gång. Allt vad subtilitet är kan vi bara glömma.

Dessvärre är det här knappast något unikt för Donut County. Tvärtom är det en av de vanligaste bristerna med socialt och politiskt medvetna spel. Tilltron till att spelmekaniken kan bära diskussionen på egna axlar finns helt enkelt inte. I tvivlet inför mediets inneboende potential blir den enkla lösningen allt som oftast en smärtsam överkompensation i form av förklarande dialoger, monologer och övriga kommentarer.