Om Werner Herzog i allmänhet och Heart of Glass i synnerhet

Werner Herzogs filmer hamnar ofta i gränslandet mellan djärva psykologiska experiment och ren exploatering. Allra tydligast är detta i hans mest kända verk Fitzcarraldo (1982). Handlingen följer en man som för att finansiera bygget av en opera i Perus djungel försöker utvinna gummi ur ett tidigare orört område. I den mest centrala scenen dras en ångbåt på 320 ton över en kulle. Tanken är att detta stordåd ska hylla människans viljekraft. Och visst är det en mäktig scen – men till vilket pris?

Scenen spelades in utan några specialeffekter och hundratals lokala invånares liv sattes på spel. Flera omkom också under delar av inspelningen och allt nådde sin klimax när en regional hövding satte eld på en av inspelningsplatserna som hämnd för filmteamets respektlösa beteende. För det postkoloniala ögat lämnar dessa anekdoter inte lite eftersmak.

Tidigare i sin karriär satte han ett filmteam på en träflotte och skickade dem nerför livsfarliga djungelfloder för att undersöka människans fall ner i vansinnet i Aguirre: The Wrath of God (1972). Skådespelarna utsattes för en sådan press att de började hota varandra till livet. Mindre extrema fall är Lessons of Darkness (1992), där brinnande oljefält omvandlas till visuell poesi, och Even Dwarfs Started Small (1970), där de kortväxta på ett mentalsjukhus gör uppror mot samhället. Listan kan göras lång. Oavsett vilken slutsats man drar av Herzogs metoder som regissör går det inte att förneka filmernas mörka lockelser. De är omöjliga att slita blicken från. Vansinnet och livsfarorna känns verkliga kanske just för att de är det.

Vilket helt osökt för oss till min favorit, nämligen Heart of Glass (1976). Den här gången hypnotiserar Herzog skådespelarna för att få till ett förtrollande porträtt av en mystisk siare under 1700-talet. Invånarna i en by har sedan urminnes tider försörjt sig på tillverkningen av rött glas. Men nu har glasets hemligheter följt med byns äldsta man ner i graven. En sekt uppstår kring det förlorade glaset och dess magiska egenskaper. Skådespelarna levererar sina repliker med tomma blickar och verkar styras av högre makter. Hypnosen är obehaglig både på grund av karaktärernas maniska beteende och förstås för att gränsen mellan fiktion och verklighet återigen suddas ut. Vad är det egentligen skådespelarna utsätts för här?

Ett annat typiskt drag hos Herzog är de romantiska idealen. Se bara den blodtörstiga erotiken i Nosferatu the Vampyre (1979) eller kritiken av den bildade människans förnuft i The Enigma of Kaspar Hauser (1974). Även i det här avseendet står Heart of Glass ut som en av regissörens främsta stunder. Medan siaren reciterar sina visor om byns kommande tragedier syns långa tagningar på forsande vattenfall och karga bergspassager. Helt verkliga känns dessa bilder aldrig. I sann naturromantisk befinner sig landskapen långt bortom naturvetenskapens fasta distinktioner och kategoriseringar. Istället förstärker vyerna den drömska känslan av att befinna sig i en parallell verklighet. Även publiken förväntas förlora sig i mysteriernas hypnos.

Samtidigt vill jag påpeka att filmens tematik känns kusligt samtida. I bybornas sjukliga sinnestillstånd finns en tydlig kritik av materialismens trollmakter. De är alla slavar åt det röda glaset. (En liknande tematik, fast med en helt annan inramning, kan ses i Herzogs något bortglömda film Stroszek (1977). Här följer vi en utnyttjad gatumusiker som emigrerar i jakt på den amerikanska drömmen men möts av en kall kontinent där människorna definieras av sin egendom. I slutscenen liknas människans liv vid en fastkedjad och dansande höna.) Om vi får tro siaren väntar mänsklighetens undergång i denna märkliga tillbedjan. På så sätt skildrar Heart of Glass hänförelsen strax innan apokalypsen. Människan har bitit i äpplet men känner ännu inte till de ödesdigra konsekvenserna.