Lost in Translation och kollektiv ensamhet

Den kollektiva ensamheten är en modern epidemi. Medan avstånden mellan städerna krymper, växer den mellan människorna som bor i dem. Om dagen möter vi hundratals nya människor och alla förblir främlingar. Om natten sover vi ensamma någon meter från nästa förlorade själ, med en tunn vägg som skiljelinje. Alla hungrar efter värme och förståelse och i slutänden är alla lika bortglömda och missförstådda.

Tematiken återkommer av någon anledning ofta hos flera sydostasiatiska regissörer. Några av mina favoriter är Wong Kar-wais trånande mästerverk In the Mood for Love (2000) och Tsai Ming-liangs melankoliska meditation What Time is it There (2000). Men mitt första möte med temat var Sofia Coppolas Lost in Translation (2003) och det är fortfarande en av mina starkaste filmupplevelser. Passande nog utspelar den sig i Tokyo.

Här möts den äldre skådespelaren Bob Harris (Bill Murray) och den yngre filosofistudenten Charlotte (Scarlett Johansson). I vimlet är ensamheten total. Som en reaktion på alla meningslösa möten med människor som de aldrig kommer att lära känna drabbas båda av en outhärdlig hybris. De ser sig själva som de enda komplexa människorna i ett hav av ytliga manér.

Intressant nog använder de precis samma masker som de möts av. De är lika professionella, kyliga och korthuggna i sättet som alla andra. Med andra ord döljer de sina känslor lika effektivt som de människor de i tysthet fördömer. Men på något vis lyckas de ändå hitta varandra. Över köns-, generations- och (i viss mån) klassgränser uppstår ett ögonblick av djup förståelse. Tillsammans övervinner de ensamheten i staden där ingen hör hemma.

Vad som aldrig slutar överraska mig med filmen är mötets platoniska karaktär. Förväntningarna är ändå att det hela till slut ska leda till ett sexuellt möte. Handlingen lägger trots allt hela ramverket för en otrohetsaffär, där en rik äldre man haffar en yngre tjej, kanske med hjälp av glittrande diamanter. Men så blir det aldrig.

Som närmast ligger de fullt påklädda i en säng och ser på varandra. Deras knän vidrörs lätt. Scenen osar av en sexuell ambivalens. Det finns trots allt en förväntning på fysisk attraktion i det här läget. På samma gång som samhället fördömer otrohet, uppmuntrar det till äventyr. Karaktärerna befinner sig i en rävsax: Valet står mellan svekfullhet och feghet.

De väljer det andra alternativet. Betyder det att mötet aldrig nådde sin efterlängtade klimax? Eller finns det utrymme för platonisk kärlek? I filmens kända slutsekvens viskar Bob något till Charlotte. Vi får aldrig höra vad han säger men att döma av hennes ansiktsuttryck förseglar det mötet som fulländat. De nådde fram. Deras känslomässiga band räckte. De övervann ensamheten. Frågan är nu bara: Hur gjorde de?

(Jag skrev den här texten för nästan ett år sedan. I ett försök att motverka min självkritiska inställning till mina nedtecknade tankar la jag upp den nu i samband med min långa lista. Jag kunde i och för sig inte hålla mig från att peta i den, men den ger nog fortfarande uttryck för det mood jag befann mig i då. Ha överseende med sentimentaliteten.)