Årets album: 20-11

Ja, ni vet väl hur det funkar vid det här laget hoppas jag.

20.
Oneohtrix Point Never
Replica

Följ med på en resa in i dig själv. En resa genom ditt inre system. För vet du vad, allt det där köttigt blodiga håller på att infekteras. Ditt tidigare tjocka, röda blod förvandlas till en frätande lila syra. Din hjärna har omvandlats till ett kretskort som gör allt på impuls. Du kommer snart inte kunna känna några känslor längre förutom de som samhället, din härskare, ber dig om att känna. Sakta, fast fortare än du tror, byter du skepnad från en individ till samhällets slav. Du kommer snart leva i samma eviga mönster av slavarbete.

Dags att se verkligheten. Eller vad säger du? Vågar du inte?

Replica tog mig med storm. Gav mig en ambient, sexig och hypnotisk inblick som skrämde skiten ur mig ett antal nätter i rad. Vad är det egentligen som finns innanför den snygga ytan? Vilket monster döljer sig där? Vilket monster döljer sig inom dig?

Snart har det nog tagit över. Och då är det dags att möta verkligheten, vare sig du vill eller inte.

19.
Sbtrkt
Sbtrkt

Jag är svag för människor i masker. Ibland undrar jag hur mycket faktumet att en artist bär mask påverkar vad jag tycker om dem (märk skillnaden mellan vad jag tycker om dem och vad jag tycker om deras musik). Därför blev jag jobbigt pepp på Sbtrkts första skiva. Inte för att jag hade hört något om honom innan. Eller för att jag läst något fint om honom på någon musiksida utan bara för att jag av en slump sett att han bar (en väldigt snygg) mask på framsidan.

Som ni vet mördar hype ofta musik. Eller rättare sagt, hype mördar det mesta. Och den var väldigt nära att mörda Sbtrkt för mig också.

Skivan lät nämligen inte alls som jag tänkt mig. På förhand hade jag fantiserat om en spirituell fortsättning på Burials underbara platta Untrue och det är det ju verkligen inte. Istället är det en dansant blandning mellan dubstep, soul och… triphop. Kanske. Men mest dubstep eller post-dubstep eller vad ni nu vill kalla det. Gott om dansvänliga rytmer och många lager av samplingar och flimrande melodier i alla fall.

När jag inte längre störde mig på att skivan inte var som jag väntat mig började jag upskatta skivan väldigt mycket. Mer och mer för varje gång. Efter ett tag blev det ett måste att lyssna på skivan med jämna mellanrum.

Nu är det flera månader sedan jag hörde skivan för första gången. Jag trodde att jag visste ganska exakt vad jag tyckte om skivan. Men när jag lyssnade på den innan jag skapade den här listan kände jag något i musiken jag inte tänkt på tidigare. Det var en väldigt mystisk, rökig känsla. En känsla som inte kan vara hämtad från något annat håll än Burial. Så kanske är det här ändå en slags fortsättning på Untrue. Eller åtminstone en tolkning. En sådan som inte är rädd för att vända upp och ner på det man tolkar. För det gör den.

18.

Havok

Time Is Up

Jag är väl egentligen en liten fegis när det gäller metal. Headbanga gör jag endast en gång i veckan och mosha endast en gång varannan månad. Musiken i sig uppskattar jag oftast i mindre doser. Även om jag uppskattar mycket i genren är det sällan jag kan säga att jag älskar en metal-skiva.

Om sanningen ska fram så lyssnade jag knappt på någon metal överhuvudtaget under ett antal år. Som liten var jag fullständigt frälst i skitmetal som In Flames, Children of Bodom och HammerFall, men efter att jag växt upp från de Melodifestivalkomplementen glömde jag bortt genren helt. Med undantag för Marilyn Manson och några lätträknade industrialmetal-band lyssnade jag inte på någon metal överhuvudtaget.

Hade det inte varit för Time Is Up tror jag faktiskt fortfarande att jag givit fan i genren. Men nu hörde jag den och intresset växte fram igen. Jag hittade andra underbara metal-grupper som Wormrot, Kvelertak och Morta Skuld. Och även om det knappast genren jag lyssnar på mest nu heller så uppskattar jag den väldigt, väldigt mycket mer än jag gjort på väldigt, väldigt länge.

Tacka denna fantastiska skiva för det. För visst är det underbart när musik påverkar lyssnaren utanför ramarna av själva musiken? När den även lyckas rubba ens världsbild någon millimeter? För det lyckades den här skivan verkligen. Den återupplivade och tillmognade en kärlek jag trodde gått förlorad sedan länge.

17.

Jacaszek

Glimmer

Jag läste om känslor idag på Wikipedia. "En känsla kallas tillstånd som rädsla, vrede eller sorg, som de flesta människor har erfarenhet av men som kan vara svåra att definiera.” stod där.

Den första delen, att en känsla är ett tillstånd håller jag helt och hållet med om. Att de flesta människor har erfarenhet av känslor tänker jag inte heller säga emot. Men att de är svåra att definiera, det håller jag inte alls med om.

Då frågar ni mig säkert något i stil med ”Men då kan väl du definiera lycka för mig för det har jag alltid gått funderat över vad det egentligen är”. Men jag kan tyvärr inte göra det. Jag kan dock definiera vad som är lycka för mig.

Det som gör mig allra mest lycklig är ett gott umgänge. Att vara med människor som respekterar mig fullt ut. Där jag kan vara mig själv, utan någon minsta liten modifikation. Då känner jag att jag är nöjd. Jag strävar liksom inte efter något nytt. Ser inte problemen, allt det jobbiga som måste göras. Jag skrattar och ler. Oroar mig inte för något.

Därför är lycka en slags nöjdhet för mig, där jag och allt annat räcker till. Där svartsjuka och bitterhet inte existerar. Ett läge där jag kan andas, ta min tid och ge och ta emot kärlek från allt och alla. Finna fullständig sinnesro.

Antagligen känner många igen sig i de där orden. Antagligen gör en väldans massa människor det inte. Och det är väldigt intressant. För på ett allmänt plan är känslor, om än inte omöjliga, så väldigt svåra att definiera.

Men det finns dock tillfällen då jag har väldigt svårt att beskriva en känsla. Det kan röra sig om andra sorters lycka exempelvis. För lyckan jag skrev om innan är ju trots allt bara en sorts lycka. Den lycka jag uppfattar som starkast, den jag strävar efter allra mest här i livet. Det finns andra sorters lycka jag inte tänker på så ofta och därmed inte har en klar bild av.

Sådana känslor får jag av Michal Jacaszeks senaste skiva. Jag vet inte ens riktigt vad det är jag känner. Det enda jag är riktigt säker på är att det är väldigt starka känslor. Antagligen djupt rotade i mitt undermedvetna. Fast jag tror aldrig jag upplevt dem innan. På sätt och vis känns de som en blandning mellan lyckan jag pratade om tidigare och en slags melankoli. Men jag vet inte riktigt.

Vad jag däremot vet är att jag älskar känslan. Jag älskar den väldigt, väldigt mycket.

16.
Solstafir
Svartir Sandar

Tänk vad liten människan är egentligen. Vad patetiska vi är när vi spelar gudar över världen. Hur vi blint bäddar för vår egen undergång. Så egoistiska är vi alla. Som en levande parasit som frodas på en fantasisk vacker, storslagen och mäktig planet. En planet vi på hundra år tömt på energi och resurser. Mördat hela djurraser, förtryckt våra undersåtar och skapat vapen kapabla till att ödelägga hela världen.

Det är dags för planeten Tellus att säga emot. Visa hur små vi människor egentligen är. Dränka oss med flodvågar, bränna oss med vulkanutbrott och krossa oss genom att rasera våra egna skapelser rakt på oss med jordbävningar. För vi har fan ingenting att sätta emot då. Tellus har ingen empati. Åtminstone inte för den äckliga varelsen människan.

Solstfir målar en underbar bild av detta. Det isländska stonemetal-bandet tar med oss på en resa genom naturkatastrofer och den utlämnade människoarten. En episk och skrämmande resa blir det. En väldigt livnära och trolig inblick i människans nästa stora fiende.

15.

PJ Harvey

Let England Shake

Som ni kanske känner till är mitt största intresse, vid sidan av musik, tv-spel. Jag är särskilt svag för atmosfäriska spel och framförallt de som försätter mig i en framtidsvision. Helst en tung, hemsk och mörk sådan men gärna med inslag av ren, ärlig kärlek i. Tittar man på de spel jag gillar allra mest ser man att detta är ett återkommande tema (Machinarium, Mirror's Edge, Bioshock med mera).

I musik får jag för det mesta mina framtidsvisioner med ambient och experimentell elektronisk och instrumentell musik. Jag kan faktiskt inte erinra mig ett enda tillfälla då jag besökt en fantastiskt vacker och skrämmande framtid.

Tills nu.

Let England Shake målar upp ett söndertrasat England. Krig, svärta och krossade hjärtan. Världen som målas upp på ett sätt som är lika motbjudande som tilltalande. Dock bara tilltalande så länge musiken finns emellan mig och visionen. Men frågan är hur långt ifrån visionen vi egentligen är.

Mitt svärtade hjärta dunkade i alla fall hårdare än någonsin när PJ Harveys röst smörjde mina trumhinnor med budskapet om Englands förfall.

(Några få månader efter att skivan släpptes startade de stora kravallerna på Londons gator.)

14.

The Roots

Undun

The Roots har länge gjort helt fantastisk hiphop. De hörde till banden som fick mig att uppskatta genren tack vara sina härligt jazziga beats och tunga narrativ. De är också en grupp som aldrig verkar gå ur tiden. Sedan skivan Things Fall Apart som släpptes i slutet av 90-talet har varje ny skiva betytt ett nytt fokus, en ny tvist på den älskade, jazziga hiphopen.

Undun är verkligen inte ett undantag från regeln. Berättelsen om en fiktiv person som fastnar i kriminalitetens hårda klor berör. De undviker effektivt de klyschor som brukar göra det omöjligt för mig att ta rappare och deras gangster-berättelser seriöst.

Skivan är dessutom deras helt klart bäst sammansatta skiva hittills. Låtarna förstärks avsevärt när man lyssnar på dem i kontext till resten av skivan. De bildar tillsammans ett starkt porträtt av ett tragiskt människoöde som (bör) beröra alla som innehar minst ett öra samt minst ett hjärta.

13.

Little Dragon

Ritual Union

Jag var 1,5635 millimeter ifrån att fullständigt missa den här skivan. Inte så att jag inte hade hört talas om Little Dragon innan eller att jag inte visst att de skulle släppa en ny skiva i år. Snarare så att första gången jag hörde den tyckte jag att den var väldigt dålig. Minns hur jag satt med pappa i vardagsrummet och sågade låt efter låt.

Att jag överhuvudtaget återvände till den här skivan efter det är ett under i sig, men att jag återvände till den så pass många gånger som jag faktiskt gjorde är bortom mig. Dock är jag väldigt glad att jag gjorde det. För när Ritual Union till slut lossnade för mig, då gjorde den det med besked.

Nu är Ritual Union ett av de bästa lyckopiller jag har. Jag bara sätter på skivan så förvandlas min mörka världsbild till omåttligt vacker och lycklig. Smilbanden börjar synas ovanligt mycket och jag sitter och vickar på huvudet nöjt för mig själv. Tänker på alla möjligheter jag har. Alla goda vänner jag har lärt känna det senaste halvåret. Hur bra det har gått för den här bloggen den senaste tiden.

Jag glömmer jordens förfall, människans egoism och det hemska konsumtionssamhället. Jag bara ler och ler och ler. Dansar lite för mig själv. Ringer en kompis. Mår bra.

12.

Tim Hecker

Ravedeath, 1972

En grå, dimmig och kall värld vidgar sig framför mitt synfält. Det gamla samhället är borta. De som fortfarande lever här kämpar dagligen för överlevnaden. Men människor har ändå inte blivit de svin jag förutspådde de skulle bli i en värld av denna art. Folk hjälps åt. Kärlek och gemenskap är det som driver folk att fortsätta kämpa. De förstår att det är det som krävs för att kunna överleva i den giftgastunga, kalla och kärnvapenbombade värld deras förfäder skapade. Kanske är folket här trots allt lyckligare än vad vi är idag? Troligtvis är de det.

Jag läser alltid in mycket i min elektroniska musik. Men det känns liksom nödvändigt för att kunna njuta av det fullt ut. Och den värld Tim Hecker målar i mitt huvud med sina ambienta, minimalistiska och lugna ljud är mer detaljrik och känslosammare än mycket annat jag hört i år.

Varje gång jag slår på musiken hamnar jag i ett slags koma. Musiken är det enda som spelar någon roll. Det blir livet. Det blir en omöjlighet att stänga av musiken innan sista spåret tonat ner.

Tänk dock på en sak om du ska lyssna på den här skivan. Ge den tid och lyssna med bra ljudkvalitet. Det här är inte musik som visar sina kvaliteter om man lyssnar någon minut in på varje låt från sin dator högtalare. Det krävs att man sätter sig ner och lyssnar på skivan från början till start.

Men känner du att du orkar göra det rekommenderar jag dig starkt att du gör så. För då väntar en fantastisk skiva som tål att lyssnas på om och om igen utan att någonsin tappa sin lyster.

11.

Fleet Foxes

Helplessness Blues

“So now I am older than my mother and father
when they had their daughter
now what does that say about me

Oh how could I dream of such a selfless and true love
could I wash my hands of
just looking out for me?

Oh man what I used to be
Oh man oh my oh me
Oh man what I used to be
Oh man oh my oh me

In dearth or in excess 
both the slave and the empress
will return to the dirt, I guess, naked as when they came

I wonder if I'll see any faces above me
or just cracks in the ceiling
nobody else to blame?

Oh man what I used to be
Oh man oh my oh me
Oh man that I used to be
Oh man oh my oh me

Gold teeth and gold jewelry
every piece of your dowry
throw them into the tomb with me
bury them with my name

Unless i have someday
Ran my wandering mind away

Oh man what i used to be
Montezuma to Tripoli
Oh man oh my oh me”