Årets album: FINALEN

Då var det äntligen dags för den stora finalen i den här bloggserien. Allt funkar som tidigare. Here we go!

10.
St. Vincent
Strange Mercy

Till viss del är Strange Mercy en väldigt vacker och vänlig skiva. Sockersöta melodier blandas väl med Annie Clarks undersköna röst. Men den vackra ytan är långt ifrån allt. Oftare än aldrig börjar en distad gitarr skräna eller så exploderar ett snabbt och högljutt trumkomp. Men det finns faktiskt ytterligare mörkare sidor än så på den här skivan.

Till en början såg jag nästan bara det sockriga. Men ju mer jag grävde ner mig ju obehagligare blev det. Efter fem-sex lyssningar stod det klart vilka skrämmande berättelser som gömmer sig inom Strange Mercy. Grymma utnyttjningar och ångest är återkommande teman. De berättas dessutom på ett sätt som är så förvirrat och nära sammanbrott att man berörs av texterna på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Det känns lite som att titta rakt in i en sargad, förstörd och övergiven själ

Det är intressant hur länge det här gick förbi mig. Det finns visserligen några låtar där det smutsiga i det musikaliska inte gömmer sig så väl. Men jag minns att efter tre lyssningar ville jag nästan jämföra skivan med musik som My Brightest Diamond. Nu känns de som sina motpoler. Och det här säger nog en hel del om hur vi ofta luras i verkliga livet. Vi tror att våra vänner mår bra bara för att vi ser ett yttre skådespeleri och så visar det sig vara precis tvärtom.

Ytterst imponerande hur St. Vincent fångar det i den här skivan.

9.

BadBadNotGood

BBNG

BadBadNotGood gör väldigt mycket för mig med sin debut. De introducerade mig till en genre jag sedan tidigare ignorerat, kombinerade jazz med hiphop på ett minst sagt unikt sätt och slängde iväg en fet diss till jazzgurun John Coltrane.

Men eftersom jag inte tänker skriva en halv miljon tecken om allt vad den här skivan har fått mig att förstå och så vidare tänker jag inrikta mig på en av de saker som skivan lyckades med alldeles förträffligt. Det är något jag aldrig har sett något band göra tidigare. Faktiskt har jag aldrig hört någon som ens varit i närheten av att lyckas.

Det handlar om att göra en cover på ett soundtrack från ett tv-spel. Trots att jag tagit tåget till Stockholm två gånger för att se fullskaliga orkestrar framföra musiken, streamat framträdanden live från tyska konserthus och hållit ett öga en mängd svenska cover-band har det alltid fallit platt innan mållinjen. Den där Castlevania-konserten jag gick på för två år sedan kom närmast, men inte ens då funkade det riktigt.

BadBadNotGood lyckas däremot. I en nästan tio minuter lång låt framför de otroligt kreativa tolkningar av låtarna Title Theme, Saria’s Song och Song of Storm från The Legend of Zelda: Ocarina of Time. Anledningen att det funkar är att covern inte bara spelar på min nostalgi. Låten funkar antagligen lika bra för någon som aldrig någonsin sprungit omkring i Hyrules vackra värld.

Istället för att jag bara tänker på spelet när jag lyssnar, tänker jag på musiken. Tänker på hur jävla snyggt de länkar samman de trallvänliga melodierna och hur de verkligen lyckas fånga den mörka känslan i Song of Storm. Låten funkar verkligen långt utanför ramarna av spelet och det har jag aldrig förut hört en spel-cover göra. Och det är något nästan omänskligt stort för mig.

Lyssna här:

http://badbadnotgood.bandcamp.com/album/bbng-2

8.

Ghostpoet

Peanut Butter Blues and Melancholy Jam

Mitt musikintresse började på allvar först när någon introducerade mig till subgenren triphop. Artister som Massive Attack, Tricky och Portishead var det enda som spelade roll. Men som ni vet dog stilen ungefär lika snabbt som den uppstod.

De senaste två åren eller så har jag dock sett ett litet hopp. Små, små tecken som tyder på ett litet uppsving för genren. Massieve Attacks revival Heligoland var långt bättre än jag förväntade mig och Trickys senaste, Mixed Race, är helt klart det bästa han släppt ifrån sig sedan 1996 års Pre Millennium Tension.

Men för att en genre ska återuppstå krävs det mer än att gamla artister återvänder, det behövs nytt blod.

Det är precis vad Ghostpoet är. Han för triphopen rakt in i 10-talet. Hans musik känns självklart tungt influerat av 90-talets triphop, och då framförallt Tricky, men jag hör även stora doser av allt från Gnarls Barkley till Burial. Resultatet är delvis årets nostalgitripp men också ett förstärkt hopp kring genrens framtid. Ja, och i en alldeles underbar skiva.

För det var längesedan jag hörde en artist med så otroligt sexig röst och avslappnade beats som Ghostpoet. Den fångar verkligen Londons rökiga undergroundkultur på ett otroligt tillfredställande sätt.

7.

Nicolas Jaar

Space Is Only Noise

Jag har väldigt länge haft en slags idé om hur den perfekta klubben hade varit för mig. Jag har klara bilder av hur den industriella inredningen ska se ut. Här ska världens mest unika snöflingor samlas. Besökarnas enda samhörighet är egentligen bara att de inte är otrevliga. Jag har vetat säkert vilken musik jag vill ska spelas där.

Problemet är väl bara det att jag aldrig hittat den musiken. Jag vet liksom hur det ska låta men ingenting låter riktigt så. Det finns en del artister som kommer nära, men ingen kommer riktigt dit.

Med Nicolas Jaars Space Is Only Noise har jag äntligen funnit soundtracket till denna underbart mystiska klubb. Sexiga basgångar och en mörk, melodisk sång gör låtarna härligt dansanta medan minimalistiska ljudeffekter från bland annat pianon, cymbaler och klickljud sätter en härlig känsla av avantgarde.

Kort sagt känns den här skivan som gjord för mig. Den sammanfattar mina våtaste dansmusikdrömmar.

6.

James Blake

James Blake

Det är verkligen svårt att skriva om de sista albumen på den här listan. De betyder alla så mycket för och jag skulle vilja skriva så mycket om dem. Men jag tänker begränsa mig och därför bara lyfta fram en av de saker som gör musiken så oumbärlig för mig.

I James Blakes fall handlar det om hur han förvandlar sin röst till ett instrument. Han använder olika effekter på sin röst som gör att den knyts samman så otroligt väl med hans minimalistiska syntmattor. De lyckas även förmedla en otroligt stark känsla som gör att man förstår vad han vill säga med låten utan att ens behöva lyssna på de textrader han låter sippra fram ur sin mun. För när han sjunger om hur han faller i låten The Wilhelm Scream känns det som om man faller med honom. När han sjunger om sin ångestladdade relation till sina syskon i låten I Never Learnt To Share känner jag med honom något otroligt. När skivan till slut tystnar efter tretton fantastiska låtar känns det nästan som om jag känner James Blake.

Dessutom, det här är nog den mest oförutsägbara skivan jag har hört i år. Eller någonsin. Första gångerna jag lyssnade hade jag inte en aning om vart låtarna var på väg och än mindre hur nästa låt skulle låta. Sådant älskar jag.

5.

Colin Stetson

New History Warfare Vol. 2: Judges

Det var en natt för snart ett år sedan. Som ett ovetande barn lyssnade jag på Colin Stetsons senaste skiva för första gången. Jag blev chockad.

Dagen efter läste jag om skivan. Det stod klart och tydligt att skivan var inspelad i en tagning utan några som helst overdubs eller samplingar med undantag för My Brightest Diamond och Laurie Andersons sång samt en låt där ett valthorn har mixats in i efterhand. Resten av ljuden kom enbart från Colin Stetsons saxofon. Jag förstod inte hur detta skulle kunna ha gått till. Det lät ju ofta som om åtminstone tre instrument användes samtidigt.

Men minst lika chockad som jag blev över att man kan använda en saxofon på det här sättet blev jag över musiken i sig. Det låter som något jag i vanliga fall hör i elektronisk musik. Ganska repetitiva melodier som sakta utvecklas och blir större och större tills det når sitt klimax i slutet av låten.

Skivan har en fantastisk undergångsatmosfär. Men inte en den typiska undergång vi ofta tänker oss idag. Jag får snarare känslan av de undergångstankar som fanns förr i tiden. Då jag inte levde. Under krigstiden. Därmed inga jävla tsunamis eller ekonomiska krascher utan om bombade städer. Rädslan för krig och vetskapen om att mitt hus kanske kommer vara en ruin lagom till lunch. Gamla gummor som sakta stapplar till skyddsrummen medan bomberna faller. Ständig rädsla.

4.

Amon Tobin

Isam

Jag skrev om den här skivan någon månad efter att den släpptes i stans lokaltidning Smålänningen. Tycker jag skrev rätt fint om den:

”På många sätt var den skivan verkligen en ögonöppnare. Vid första anblick kändes det alldeles för experimentellt. Jag tyckte bara att det var en samling melodier som ofta övergick till allmänt oljud. Men ju mer jag lyssnade ju mer började jag ”förstå” musiken.

Jag har ingen aning om vad hans olika låtar egentligen har för budskap. Det enda jag vet är att nu, efter många lyssningar på albumet, är att varje låt säger mig något. Jag har skapat mig en personlig bild av varenda låt.

Till exempel den första låten på skivan, Journeyman, är för mig en blandning mellan natur och fabrikstillverkat. Det är när den renaste skogen börjar leva i harmoni med de giftiga och förorenade fabrikerna. Ibland går det lite skakigt, man får en känsla av att harmonin håller på att krackelera, men så, i sista sekunden så lyckas de börja samarbeta igen.

Ett annat exempel är Wooden Toy. Jag får känsla av två kära ungdomar som vilar i en vacker skogsdunge. De ligger sida vid sida, kanske håller de varandra i handen. De pekar mot molnen och pratar om vilka olika figurer de ser. Samtidigt som de är väldigt lyckliga gnager tanken på att de snart måste skiljas åt. Det kan mycket väl vara sista gången de ses. Deras relation är inte så bra som ytan får den att verka.

Lost & Found är ett tredje exempel från skivan. Det är ett vackert djur som blir anfallen av en arme med små, men farliga kryp. Den kämpar och kämpar och kämpar. Ibland lyckas den komma ifrån de farliga djuren. Gömmer sig bakom en sten och det blir lugnt ,även om den fortfarande vet att den när som helst kan bli hittad igen. Men den klarar sig och andas ut.

Jag har svårt att tro att det är särskilt många som kommer att känna samma sak av de här låtarna. Här finns ju ingen text som kan förtydliga något och vad jag vet finns det inget uttalande från Amon Tobin vad låtarna betyder. Men jag tror att de flesta som hör dem och ger dem en riktig chans kommer att känna någonting med musiken. Det kommer att skapas en känsla och en berättelse. Och varje person som lyssnar skapar sina egna känslor och sina egna berättelser.”

Så där känns det väl ungefär fortfarande. Det enda jag känner att jag glömmer att ta upp är musikens pampighet. Att lyssna på skivan på en bra stereo känns som att sitta i en gigantisk lokal där olika ljud kommer från alla olika håll samtidigt. Isam är liksom motsatsen till klaustrofobisk musik. Den tar stor plats och är lite svårsmält, men när man väl ”lärt” sig musiken är det en storslagen, unik och atmosfärisk skiva som visar sig.

3.

Timber Timbre

Creep On Creepin' On

Låt mig börja med det instrumentella här. Det bygger på tydliga kontraster mellan mörka basgångar, skräckdoftande stråkar och ett ljust piano i stackato. Ibland smyger även en ytterst ödesdiger saxofon in. Det är väldigt snyggt och låter ofta som om det kunde komma från vilken rysare som helst. Uttryck som ”haunting beauty” passar perfekt för att förklara känslan det instrumentella ger.

Men det är inte det som är det viktigaste när det kommer till den här skivan. Det som gör att den finns på tredje plats är dess berättelse. För den är bland de mest välskrivna och bäst framförda berättelse jag hört i någon skiva någonsin. Bara en sådan sak som hur berättelsen fortskrider från låt till låt får mig att falla pladask för skivan.

Lyssnaren följer en person som blivit dumpad av sin flickvän. Det ges en insyn i hans tankar efteråt. Hur var deras relation egentligen? Vad ska han göra nu? Hämnas?

Under plattans öppningsspår Bad Ritual berättar han om tiden precis innan han blev dumpad. Han visste redan då var saker och ting var på väg att gå. Två stycken från låten går:

"There is a history in pictures

There is evidence in boxes

There is proof for your love for him

long after it’s dead

Every creak, a trigger

I will think of you with others

I could not smother out

that fire in my head”

Enkelt visar sångaren var skivan är på väg. Jag känner verkligen hans sorg, kanske speciellt när han fortsätter in i refrängen:

"And it's a bad, bad ritual

but it calms me down”

Men samtidigt som jag lätt skaffar mig sympatier för honom börjar jag skymta mörkare sidor av honom. Ju längre in i skivan man kommer, ju mer av sina grymma sidor visar han. Redan på den tredje låten vilken agerar titelspår.

"And my stomach dropped as you shifted me off to stop

The ectoplams coiled like a hovering halo of smoke

And our beloved invention

Is conjured each night in your throat”

Man börjar ju ifrågasätta en aning vem han egentligen är efter de meningarna. Skivan varierar sedan: Ibland tycker jag verkligen synd om honom och ibland är jag rent äcklad av honom. För det mesta är jag båda samtidigt.

Å ena sidan förklarar han sig själv som en zombie på väg mot hennes säng, påstår att hon bör vara väldigt rädd för honom efter hans svek (och kanske hade han onda planer redan innan hon lämnade honom) och visar flera gånger under skivans gång tendenser som kan liknas vid extremt kontrollbehov och ett närmast behov av att trycka ner henne. Å andra sidan så kanske detta bara är tankar som dyker upp i hans huvud nu när han är så förkrossad som han är. Kontrollbehoven kanske egentligen bara är svartsjuka och hämnden kanske bara är en tanke han har för att lugna ner sig?

I slutänden väljer jag nog oftast att tro på den senaste. Men i varje fall är detta årets mest klockrena kärleksberättelse. En underbar insyn i det krossade hjärtat och de mörka sidor som kan växa fram ur det.

Det är vackert, obehagligt och ständigt precis på gränsen till sammanbrott. Och när det gäller att beröra mig lyckades Timber Timbre helt klart bäst i år.

Låt mig dock avsluta med ytterligare några citat från skivan jag gillar särskilt mycket.

"Do you remember what you tried to forget?

Do you forget what you tried to remember?"

"These signs of natural disasters

Predictions of a brutal force

In case your thinking of escaping

Before you wake, I’ll take your horse”

“I found empathy from madness

Deliverance from malaise

My heart is filled with gladness

At the only spirit that I crave”

“My eunuch on your mystic parkway

I kept my eyes and arms bereft

Our garden would not grow by flash light

I kept so quiet I went deaf”

2.

Death Grips

Exmilitary

Ja, det här var ju lite oväntat från min sida. Aldrig hade jag trott att årets aggressivaste skiva skulle leta sig upp på andra plats på min årssummering.

Men allvarligt talat, hur skulle jag inte kunna älska en skiva som blandar hiphop med punk och industrial? Dessutom med årets mest over the top och osmakliga texter som vrålas rakt i ansiktet på lyssnaren.

Nog för att Exmilitary bygger mycket på en viss chockeffekt. För första gången ramlade jag nästan baklänges av rapparens vrål om avskyvärt sex, kilovis med droger och blodigt våld. Musikens beats består av slamriga trummor, trasiga samplingar, skräniga gitarrer och tunga basgångar. Det är aggressivt, hotfullt och jävligt egoistiskt.

Men vad händer då när chockeffekten lägger sig? Ja, det är här Exmilitary är rätt speciell. För chocken tycks aldrig riktigt lägga sig. Åtminstone inte för mig. Jag glömmer bort hur sjukt hård och aggressiv den egentligen är mellan varje lyssning.

Jag får en liknande känsla som jag fick av att lyssna på Marilyn Manson som liten. Varenda lyssning är precis lika hård som den förra och även om man blir väldigt äcklad av det man hör är det väldigt fascinerande att stå på avstånd och bara beakta det monster till karaktär som finns i musiken. Det är spännande och man känner sig lite farlig. Kittlar lite extra i magen när man dansar vilda danser på rummet och låter aggressionerna rinna ur kroppen.

1.

Shabazz Palaces

Black Up

Jag är väldigt, väldigt trött när jag skriver detta. Har i princip bara kollat på Word-dokument i två veckors tid. Skrivit hit, skrivit dit. Klippt, klistrat, redigerat. Läst, läst, läst.

Och då var det äntligen dags att skriva om årets absolut bästa skiva. Faktiskt den enda skiva i år jag är villig att belöna med tio av tio möjliga i betyg. Många andra skivor har varit nära. Riktigt nära. Men aldrig riktigt.

Vad är det då som gör skivan så oumbärlig? Väldigt mycket.

Till att börja med. Jag vet att många klagar på att hiphop som genre är död. De som kommer med sådana påståenden brukar peka åt artister som Public Enemy, Nas och Wu-Tang Clan och klaga över att ingenting låter riktigt så där längre. Och det gör det ju inte. Men det betyder inte att genren har dött, bara att den har förändrats. Precis som rock, pop och electronica inte låter likadant nu som på 90-talet gör inte hiphop det.

Olika artister och grupper har fört genren in i nuet. Jag skulle kunna peka på artister som The Roots, Eminem och hundratals andra rappare som förnyade genren i början av 00-talet.

Hur som helst skulle jag vilja påstå att Shabazz Palaces tar nästa stora steg. De lägger inte så stor vikt vid skickligt rappande och har ingen typisk gangster/camp/criminal-attityd. Istället fokuserar de på detaljrika beats som hämtar lika mycket influenser från jazz som från ambient musik. De syr sedan ihop sina beats med rappandet på ett sätt som gör att rappandet inte känns som rappande utan snarare ett instrument. Vilket jag gillar.

Sedan har vi deras texter. De är inte det djupaste jag någonsin hört. Men å andra sidan faller de inte ner i en enda jobbig klyscha. De rappar lite förstrött om kärlek, karriär och lite festande ibland. Andra gånger har jag ingen aning om vad deras texter handlar om. Kanske berättar de om syner från någon feberhallucination eller något. Jag vet inte. Dock är texterna alltid underhållande. Laid-back och ser inte på sig själva som något överdrivet viktigt. Men de är ärliga och nästan rad de spottar ur sig känns på något sätt tillsfredställande. Ibland blir jag lite ledsen, ibland skrattar jag och ofta känns det bara som om de förklarar vardagssaker på sätt jag inte tänkt på innan men inte kan annat än att hålla med när jag hör det.

Kort sagt så revolutionerar Shabazz Palaces hiphop som genre med unika beats, låtstrukturer och texter. Jag älskar varje liten sekund av plattan. Allt är så själsligt, ärligt och härligt. Kreativt och med blickarna rakt in i framtiden.

Hiphopens största steg framåt på väldigt, väldigt många år.