Årets skivor: 40-31

40.
Anna von Hausswolff
Ceremony

Jag läste någonstans att kyrkorgeln von Hausswolff använder sig av enbart är en billig gimmick. Och ja, jag kan förstå att det kan verka så när man läser en dålig recension av plattan. Men borde inte ta många genomlyssningar innan vem som helst kan inse att orgeln är betydligt mer än ett tröttsamt säljargument.

Skivan är inspelad i Annedalskyrkan och jag fantiserar gärna om att jag sitter där inne när jag lyssnar. Fantiserar om hur ljuden väller fram, ur tid och rum. Låtarna är effektivt konstruerade, med en poppig grund som utsmyckats med en becksvart, kuslig och detaljerad ljudbild. Som grädde på moset brer sig den mäktiga orgeln ut som ett mystiskt och formbart mörker.

Att påstå att orgeln bara skulle vara en gimmick är att ha lyssnat med halva örat. För den som ger skivan tid och eftertanke väntar en av årets mest stämningsfulla och, på ett konstigt ödesdigert sätt, rogivande resor.

Bästa spår: Deathbed

39.
Recondite
On Acid

För ett par år sedan åkte jag tåg uppåt landet. Satt ensam och tittade ut genom fönstret mot ett förbisvischande landskap. På andra sidan mittgången satt en typisk kontorsman med en laptop i knät. Jag sipprade på min hemmagjorda citronlemonad, han på sitt kaffe i en tunn pappersmugg. Jag kavlar upp ärmarna på min stickade tröja jag köpt på Myrorna, han gör samma sak med sin vita skjorta från Burberry. Han drar i sitt hårt sidokammade hår, jag drar i mitt lockiga morgonrufs. Jag tittar ut genom fönstret och ser en grå och disig värld.

En konstig känsla slog mig helt plötsligt. Jag började tänka att det här nog är definitionen av det Sverige jag älskar. Ett grått, hårt och fruset landskap, där vi är skygga, men artiga. Vi sköter vårt eget, känner oss ensamma och lägger våra liv på att finna någon och något att älska. Det undersköna med den svenska melankolin.

Tie In är den första låten jag hör från On Acid. Den kommer med en musikvideo, där vi färdas längs en tågräls genom ett fruset, gråtonat landskap. Sverige. Jag kan inte låta bli att tänka på min egen resa, med den där mannen. Vi tittade på varandra och jag tänkte att han är min motpol. Jag sa aldrig ett ord, bara vände mig bort mot mitt älskade Sverige. Där ute skymtas nakna träd i kylig vinter. Vi satt bredvid varandra i tre timmar, tills jag klev av på en tråkig tågstation i Borlänge och lät han fara vidare ensam.

Med minimalistisk acid house bygger Recondite det perfekta soundtracket för vårt avlånga, karga, mörka, frusna och skygga land. Eller, om du så vill, för ett stelnat dansgolv, där tårarna rinner som pärlor ner för den ensamma besökarens kinder. Eller för den blyges midnattsvandring genom ett kyligt och blodfläckat Stockholm.

För mig och den andre, på tåget uppåt Sverige, närmare kylan. För oss som bara höll käften och förblev ensamma. Och klev av tåget för alltid.

Aldrig ska jag fly Sverige. Aldrig ska jag fly Recondite.

Bästa spår: Tie In

38.
Wreck & Reference
No Youth

Jag ser två möjligheter till beskrivningar här. Den första är för er som tycker om att ha er musik udda, noise-influerad och rå. Det andra är för er som håller er till de förskönade sidorna av livet och inte ser behållningen i att fylla sitt liv med ytterligare en ångestattack.

1: Experimentell hardcore. Dramatisk och emotionell röst. Texter som skär likt en kniv genom hjärtat. Musikalisk framtoning som får själen att vilja bryta ihop av ångest, ilska och ensamhet. En sinnesförvirrande och obehaglig insyn i en förkrossad människas psyke, som berör långt efter skivans slut.

2: Skränig emo. Fjantigt överdriven röst. Texter patetiska på ett obeskrivligt tonårsfjantigt vis. Pretentiös musikalisk framtoning som garanterat för med sig ett och ett annat migränfall hos lyssnaren. Ett konstlat försök att framkalla starka känslor.

Välj den beskrivningen som du tycker passar dig bäst och lyssna.

Bästa spår: Inverted Soul

37.
Solar Fields
Random Friday

Ultimae Records är en av de mest intressanta skivbolagen när det kommer till elektronisk ambient och trance. Sedan de grundades för tolv år sedan har de skapat en intressant nisch inom genrerna. Själv säger de att de ger ut ”panoramic music for panoramic people”. Och jag skulle nog vilja bistå med att det är en mycket bra förklaring.

Själv har jag också alltid känt att de kombinerar natur och teknologi på ett alldeles speciellt sätt. Det är som att de skapar sina egna, levande artificiella världar med hjälp av noga uträknade syntar. Ljudbilderna är ofta löjligt detaljerade och målande. Sexigt, är också ett ord jag känner att jag måste använda i det här sammanhanget.

I år har de släppt ett flertal underbara skivor och den första att dyka upp på den här listan är Solar Fields Random Fridays. Han har tidigare släppt både ambienta saker (varav Extended är den bästa) och trance-aktiga saker (varav Earthshine är den bästa). Random Fridays är helt klart mer åt Earthshine-hållet.

Det börjar dock lugnt, men efter ett kortare inledande spår brakar skivan loss. Sedan dunkar det som satan i en dryg timma. På klassiskt Ultimae Records-maner far vi dessutom iväg till en färgsprakande värld. Den här gången en övervuxen stad, där naturen ger ut sin hämnd mot det industriella. Det är sexigt värre.

Bästa spår: Landing Party

36.
Fennesz
AUN

Jag läser en bok av Olof Lagercrantz. Om att läsa och skriva och så. Han har många viktiga poänger som jag försöker lägga på minnet. Men en sak han säger fäster jag mig vid speciellt. Det är om onödiga ord och meningar och hur farligt det kan vara att använda dem. Att peppra texten med superlativ är inte rätt sätt att skapa starka känslor på, till exempel.

Jag försöker tänka på det där ofta. Resonemanget slår mig framförallt när jag sätter mig ner för att skriva om AUN. För jag vet inte riktigt vad jag bör skriva. Fennesz och, även Ryuichi Sakamoto som bidrar på ett par spår, låter inga onödiga ljud smutsa ner sin musik. Varför ska jag då smutsa ner min text med onödigt svammel när ni lika gärna kan lyssna på musiken själva?

AUN är ett av årets mest minimalistiska släpp, men det är också en av de allra största. Känner du inget när du lyssnar bör du fundera över huruvida du innehar ett friskt hjärta.

Bästa spår: Trace

35.
Liars
WIXIW

När jag, för drygt två år sedan, började intressera mig för musik på riktigt var Liars ett av de första banden jag kom i kontakt med. Det var väl inte direkt ett kärleksfullt första möte. Jag tyckte att de var skittråkiga.

När de släppte nytt i år lyssnade jag inte ens. Jag hade verkligen inte lust, i övertygelsen om hur tråkig skivan skulle vara. Jag bestämde mig för att ignorera WIXIWi förmån för annan bättre musik.

Men någon månad efter släppet läste jag av en slump ett par recensioner av skivan. Överallt hette det att Liars förändrats och att deras nya sound förmodligen skulle reta upp en del, trots att det enligt många kritiker var förändringar åt det bättre. Jag har svårt att tänka mig ett bättre sätt att få mig nyfiken på en skiva, än att skriva på det viset.

Så jag lyssnade, och det tog inte lång tid innan jag var fast. WIXIW är en fruktansvärt häftig platta. Den är simpelt men effektfullt uppbyggd. Lugna, svävande spår varvas snabbare och rytmiska. Låtarna bygger på ett till synes enkla groove som långsamt förändras. Över det sjunger sångaren konstiga melodier med skärande falsettröst. Resultatet är malande, hypnotiskt och egensinnigt. Känslan av att det här är musiken Liars alltid velat göra infinner sig snabbt.

Inte trodde jag att ett av årets häftigaste album skulle komma från ett så tråkigt band.

Bästa spår: Flood to Flood

34.
Beach House
Bloom

Jag var länge övertygad om att Beach House kom från Norge. För det låter ju så. Deras drömska sound och Victoria Legrands minst sagt unika röst har alltid fått mig att tänka på bergen och fjodarna i landet med där mystiken givit form åt naturen.

Men nu visar det sig att de inte alls är två naturbarn från Norges urskogar, utan kommer från hårsprayfixerade Baltimore (en stad som väl för övrigt fastnat i 60-talet?). Det visar sig också att de redan hunnit släppa fyra skivor.

Om steget från Devotion till Teen Dream var stort, så är steget från Teen Dream till Bloom litet. Jag ser möjligheten att klaga på igenkänningsfaktorn, men mig stör den inte alls. För i min bok har de aldrig gjort så här stämningsfull och enhetlig musik. Låt efter låt för mig rakt in i de trolska skogar jag så länge trodde att Beach House vuxit upp i.

Bästa spår: Myth

33.
Blondes
Blondes

I ett hav av lasrar, glitter och människor ramlar jag runt. En euforisk rörelse till hjärtats rytm, mot centrum. Dansgolvets kroppar synkroniseras till mullrande basgångar och frenetiska melodier. Mina trumhinnor blöder, mitt hjärta går sönder. Bar, len, svettig hud pressas mot min. Jag blir nervös, låter syntarna ta tag i mig. Svävar uppåt och försvinner helt in i musiken. Någon tar min hand och jag faller. Nere på golvet fylls mina vener med mjölkvit syra och pulserar i ett noga uträknat och mikroprecist mönster. Parerar en kvinna från vänster, men hon får fatt i mig ändå. Röda läppar pressas mot mina. Hennes snirkliga, varma tunga smugglar in lyckopillret långt ner i halsen på mig. I nervositet drar jag mig bakåt och låter musiken ta fatt i mig igen. Svävar mot taket och kramar det yrande stoffet.

Jag vaknar upp i förvirring och undrar vart allt tog vägen. Omedveten om allt hör jag de sista tonerna på Amber försvinna ut ur mitt rum. Jag inser att det bara var ännu en underbar tripp till Blondes debutalbum.

Bästa spår: Lover

32.
Sleep Party People
We Were Drifting On A Sad Song

Det börjar tyst. Ett piano spelar en melodi. En i effekter dränkt röst sjunger sorgsamt. Stråkar svävar fram, innan de blir plockade. Och så exploderar allt i ett kaos av gitarrer och trummor. Jag har svårt att tänka mig en starkare inledning.

Något barnsligt finns över skivan. Ta en titt på omslaget eller på bild av bandet, där alla är iklädda sina karaktäristiska helvita kaninmasker, och det är enkelt att förstå vad jag menar. Men att det är barnsligt betyder inte bara för barn. Nej, jag skulle istället vilja säga att We Were Drifting On A Sad Song kan liknas vid Alice i Underlandet. En saga för vuxna.

Liksom den klassiska boken är skivan helt sjuk i sin tematik och ljudbild. Sleep Party People är inte rädda för att låta sina sånger sväva iväg till oanat knarkade nivåer. Vidare finns samma vemod bland allt det gulliga. Visst kan världen se glad ut på ytan, men Hattmakaren är lika deprimerad och handlingsförlamad som alltid. Kaninen lika ihjälstressad. Drottningen lika sinnesrubbat ond.

Det är en till synes vacker och lekfull värld att besöka, men ack sådan sorg och själslig misär som döljer sig här.

Bästa spår: Melancholic Fog

31.
Big Blood
Old Time Primitives

Take this. It will open up your mi-mind. Show you emotions and the world from a... a... creative perspective. You know like... this world we all live, it’s kinda shitty, y’know. And if you want to understand the... the core, you have to live. With this blunt you live better then ever be-before. It’s like... fuck. You got som money? Maybe you owe me some? You can get this for... for free if you lend me some. Hey, pleeease... we can be like friends, you c-can come to my home stay f-for the night.

You kn-know I don’t need that mu-mu-much money. A few bucks. You get this joint, you give me some mon... ey. It will show you... new things, it’s l-like a new world... you wi-will understand.

And while your on t-to it, listen to some of that new weird freak folk shit fr-from Big Blood. Almost same effect as... th-this smoke.

Bästa spår: Old Time Primitives

Nästa del kommer när den är klar.