Årets skivor: 50-41

Reglerna är enkla. Jag listar mina femtio favoritskivor från det gångna året och skriver en kortare motivering. Den enda begränsningen är att varje artist endast får ha med en skiva. Låt det roliga börja!

50.

Indian Wells

Night Drops

Ibland kan det vara bra att hålla saker och ting enkla. Fler kryddor betyder inte nödvändigtvis en godare soppa.

Night Drops låter väldigt mycket som urtypen dubstep från London –06. Mörkt och underground och sådär. Loopar doppade i bakgatornas trögt flytande tjära, som i långsam takt förändras för bästa och starkaste atmosfäriska effekt. Men det görs så väl att en viss igenkänningsfaktor inte spelar någon större roll.

Trots att röstsamplingar saknas helt lyckas Indian Wells bygga en stämning som väldigt få artister i genren ens kommer i närheten av. Steget till Burial känns inte helt orimligt på en kommande skiva. En stor eloge för det härligt hemmasnickrade soundet.

Bästa spår: Deuce

49.

James Blackshaw

Love is the Plan, The Plan is Death

Tänk dig en lägereld, i vildmarken, en sommarnatt. Stjärnorna glittrar som förbjudna skatter på ett becksvart himlavalv. Elden slickar den kyliga luften och sprider värme och ljus till de nära nog. Under filtar sitter dina vänner. Två hemligt förälskade i varandra, med händerna fumligt hoptrasslade, sjunker långsamt närmare varandra.

Tänk dig allt det. Så tar någon fram en gitarr. Och spelar. Och spelar. En sång för natten, för gemenskap och för kärlek. Den som aldrig dör, åtminstone inte i sommarnattens svalka. Svagt flimmer framför ögonen från drickan som sipprades. Doft från sommarblomster, blandas med fuktig jord och stickande rök. För alltid här och tillsammans. I utkanten av vindskyddet, någonstans i ödemarkens vildvuxna skogar finns vänskapens epicentrum. För alltid, all tid.

Så är det att lyssna på James Blackshaw.

Bästa spår: Her Smoke Rose Up Forever

48.

The Tallest Man On Earth

There's No Leaving Now

Låt mig ställa er en fråga. Har The Tallest Man On Earth utvecklats sedan debuten 2006?

Alltså, jag menar, överhuvudtaget? Är det inte exakt samma kille vi hör sjunga och spela underbart vackra och jordnära låtar på äkta Bob Dylan-maner? Rent stilistiskt, har det hänt någonting? Nej, det har väl inte det. Rent produktionsmässigt? Inte det heller. Men hans texter då? Det är ju inte exakt samma, men tematiken och strukturerna känns igen.

Kort och gott är det tio nya låtar. Av väldigt hög kvalitet förstås. För när det kommer till kvalitetsmässig stabilitet är det få som kommer i närheten av The Tallest Man On Earth. När det kommer till att ta till nya verktyg är det däremot få som är så konservativa.

Så låt mig ställa er en andra fråga. Spelar avsaknaden av faktisk utveckling någon som helst roll när konceptet redan från början är så pass tidlöst? Nej, jag tänkte väl det.

Bästa spår: 1904

47.

Nachtmystium

Silencing Machine

Jag inbillar mig att det finns en viss frustration i black metal-världen just nu. Det känns som att vill ge genren ett bättre anseende, utan att tumma allt för mycket på vad som utmärker stilen från början. Tyvärr stannar majoriteten av experiment på patetiskt dåliga stadier. Men det finns undantag.

Kvelertak försökte med poppiga inslag. Liturgy testade hipsterattityden. Krallice blev hypnotiska.

Men de som kanske lyckats allra bäst är Nachtmystium. Med säker precision svetsas de experimentella inslagen ihop med de typiska gitarrackorden så sömlöst att det inte finns något alternativ till dem – de måste bara vara där. Aldrig blir det konstlat eller bara gjort för sakens skull.

Även om Silencing Machine är en av de mest klassiska plattorna bandet släppt ifrån sig duggar de intressanta inslagen tätt. Men överlag har fokus flyttats en aning mot de mer traditionella inslagen. Mer fokus på själva låtarna, kanske man kan säga. Och här finns väldigt lite att önska utöver vad vi får. Intensiva spår, tyngre spår, skränigare spår. Ibland en saxofon, ibland en röstsampling, ibland duktigt panorerade trummor. Alltid sömlöst integrerade i resten av ljudväggen.

Nachtmystium blandar skräck med romantik, på klassiskt black metal-stuk, på årets mest nytänkande och unika metal-platta. En riktigt sexig resa genom blodiga ritualer och helvetets ringar, må jag säga.

Bästa spår: Borrowed Hope and Broken Dreams

46.

Sir Richard Bishop

Intermezzo

Förra året släppte Colin Stetson sin New History Warfare Vol. 2 – Judges. Det var musik i en stil jag aldrig någonsin vågat närma mig, och den tog mig med storm. På förhand trodde jag aldrig att något sådant skulle falla mig i smaken, i slutet av året var det en av de skivor jag älskat allra mest.

Nu har väl Sir Richard Bishop egentligen inget att göra med Colin Stetsons saxofonutsvävningar. Men det jag vill säga är att Intermezzo innebär ett nästan lika stort uppvaknande som Judges gjorde. Jag trodde liksom aldrig att instrumentell, gitarrdriven musik av den här sorten skulle kunna bringa en sådan stämning, närhet och passion hos mig.

Det är nio spår, där varje låt känns som en egen liten sketch. En idé av hur något kan låta. En simpel grund som sedan under ett par minuter får växa fram och ta form, innan det är dags för nästa idé att ta över. Allra bäst blir det på det femton minuter långa mittspåret. Sir Richard Bishop ger här låten verkligen den tid den behöver för att formas i långsam takt mot bästa möjliga resultat.

Och resultatet, blir magiskt.

Bästa spår: Inner Redoubt

45.

Holograms

Holograms

I en liten klubb i centrala Barcelona trängs jag med knappt hundra andra personer. På den minimala scenen framför oss trängs de fyra medlemmarna i det svenska post-punkbandet Holograms. De slår på sina instrument och skriker i tungt fördröjda mikrofoner. Publiken hoppar och skriker i förtjusning. Säkerhetsvakten kämpar förgäves mot det smärre kaos som exploderar fram under ett par av de mest ösiga låtarna. Det är instängt, trångt, svettigt, skränigt och högt. Det är punk!

Det är roligt är hur oerhört snälla de ser ut. Blonda och välkammade och när de ber publiken att strunta i vakten eftersom ”we don’t like control” känns attityden sådär älskvärt påklistrad. Och jag menar det som något bra. Det blir så mysigt.

Vilket också känns av på skivan. Tolv ösiga, galet snärtiga och välskrivna låtar. Med texter som försöker vara revolutionära och bryta mot vuxenvärlden, men mest blir gulliga. Det känns som om Holograms gör sitt bästa för att vara så punkiga som möjligt. Kanske man kan säga att de misslyckas med det, men i gengäld blir de en av de mest egensinniga punkarna jag hört på länge. Mörk och hård yta, med ett sött och gulligt inre. Med några av årets bästa låtar att mosha till.

Kvällen slutade med att sångaren tog av sig byxorna och slog sönder scenen.

Bästa spår: Monolith

44.

Melody's Echo Chamber

Melody's Echo Chamber

Neo-psychadelia måste vara en av de sexigaste genrebeteckningarna som finns. Och 2012 har minsann inte varit ett dåligt år för den udda lilla subgenren. Tame Impala förbättrade varje liten beståndsdel från debuten. Animal Collective förvirrade med (nästan) lika många konstigheter som vanligt. Deerhoof blev elektroniska.

Men allra bäst gick det för nykomlingen Melody’s Echo Chamber. Knappast en nykter låt, men väldigt många drömska omgivningar och diffusa melodier. Det går lätt in, men håller sig även kvar långt efter att den sista tonen tynat bort. Det är knark med biverkningar, av den goda sorten. Sinnesförhöjande även efter rusets pik.

En färgsprakande, fyllig och svävande skiva om landet bortom den tredje dimensionen.

Bästa spår: Bisou Magique

43.

Scott Walker

Bish Bosch

Besviken över att jorden inte gick under den 21:a december som vi var lovade? Besviken över att du inte fick se världen brinna? Besviken över att alla inte fick se sina liv smulas sönder inom loppet av ett par sekunder?

Scott Walker är här för att trösta dig. Välkommen till helvetet på jorden.

Bästa spår: Dimple

42.

Monolake

Ghosts

Ett hus. Gammalt. Vid skogens slut. Svart träd på tomten. Mot grådisig himmel. Tomt fält. Inuti huset – kallt. Fuktig luft. Mögel. Svart, polerat trä. Klassiska målningar bakom flagnad tapet. Kristallkrona på sniskan. Naken man i gasmask, i trappan. Halvnaken kvinna i vit, transparent kjol, på sängen. Blod på händerna. Glasskärva. Tippad spritflaska. Långsamma droppar mot bucklat golv. Cigarettstumpar bränner träet. Någon i källaren. Mystisk man, hopkurad. Svarta ringar runt ögonen. Flicka i luften. I snöre. Svart lugg. Blek hy. Röda läppar. Dinglar. Bil på grusväg, utanför. Lång kvinna, kostym, portfölj. Allt i svart. Skallig dvärg. Ger paraply. Fälls ut. Regn. Mot huset. Spruta, med gift, hon bär i handen. Mannen i gasmask. Raglar fram. Öppnar i spasmisk rörelse. Huggtänder mot hals. Stick. Bakåt, faller. Vitt framför ögonen. Gyttja i sinnet. Död.

Monolake för dig till en plats långt borta. Utan återvändo.

Bästa spår: The Existence of Time

41.

Billy Woods

History Will Absolve Me

När Billy Woods rappar lyssnar jag. Noggrant. Så att jag verkligen inte missar något.

Jag lyssnar för att han har något att säga. Om det hårda livet, kärleken och världen i stort. Även om hans persona är av den råare typen, känns han inte tillgjort gangsta (något jag för övrigt avskyr). Han är hårdnackad eftersom att han måste, för att livet i the hood kräver det. Inte för att han vill skryta om det.

Jag lyssnar för att hans röst ber mig att göra det. Han spottar orden med en tyngd som flyttar berg. Så satans rakt i ansiktet. Men fortfarande utan att irriterande skrytsamhet. Inget tröttsamt braggande om goldteeth, bitches och swag här.

Jag lyssnar för att produktionen spränger väggar med både styrka och finess. Det är beats som låter som beats bör. Väl utvalda samplingar och skön rytm, enkelt men välgjort. I motsats till all de löjligt purple haze- och gucci-dränkta sound vi hör idag.

Billy Woods gör riktig hiphop, med intressanta texter, underbart flow och originella beats. En skiva för dig som förlorat hoppet om samtidens hiphop.

Bästa spår: The Wake 

Nästa del kommer när den är klar.