(Fjol)årets bästa skivor: FINALEN
Sex månader försent kan jag äntligen avslöja fjolårets tio bästa skivor. Hoppas ni har tyckt om många av skivorna. För tidigare delar, kolla länkarna här:
50-41
40-31
30-21
20-11
FINALEN!
10.
Carter Tutti Void
Transverse
Det är en konst att göra live-album intressanta för dem utanför den mest hängivna fanbasen. Japans 'Oil On Canvas' och Swans 'Kill the Child' åsido finns det inte många som klarar av den uppgiften.
Men när det kommer till Carter Tutti Void är det en annan sak. Trions nav utgörs av den konsert de gjorde på Roundhouse (London) i slutet av 2011. Det är den spelningen vi hör på 'Transverse', en fyra låtar och fyrtio minuter lång improvisation av stadiga rytmer och en vägg av oljud.
Ljudbilden är rätt syntetisk, men samspelet mellan musikerna får låtarna att växa naturligt. Det är i de långa transformeringarna som man finner skivans största kvalitéer. För efter tio minuter i långsam, stadig rörelse framåt befinner sig låtarna långt ifrån de ordnade startpunkterna.
9.
BadBadNotGood
BBNG2
Genrer dör aldrig, de försvinner aldrig ur tiden, de blir aldrig daterade. Enskilda band kan göra allt det, men genrerna lever vidare och kommer alltid att återvända i någon form.
Att säga att jazzen är död är att ljuga. Men det är absolut inte en genre som känts ungdomlig på senaste tiden. Bortsett från att legenderna samplades regelbundet under hiphopens första gyllene era (fast även det är ju nästan 20 år sedan nu), så är det en stil som främst lyckat folk som närmat sig pensionen.
Så kommer BadBadNotGood! Laddade med hipsterattityd och en helt ny definition av vad jazz borde vara. Förmodligen introducerades de till genren genom just rappstjärnornas lånade stycken och det märks i deras sätt att spela. Låtarna gungar likt fullfjädrade hiphopbeats.
Här finns, förutom helt egna verk, covers av låtar från James Blake, Tyler the Creator, Earl Sweatshirt, Kanye West och My Bloody Valentine. Referenserna märks och kombineras väl med det genretraditionella. Kanske är det just vad som behövdes för att ge jazzen ett ansikte utåt i ungdomskretsar. Och vilket ansikte dessutom!
8.
Julia Holter
Ekstasis
Efter den utmärkta debuten 'Tragedy' tog det inte Julia Holter mer än ett år att släppa ännu ett mästerverk. Skivan är döpt efter den grekiska filosofen Plotinus idéer om stadiet där människan presterar som allra bäst, vilket kan ses som en antonym till skivans tema; passivitet. Temat märks redan på inledande 'Marienbad' där Holter sjunger "Ten signs that read silence" upprepade gånger, för att sedan sammanfattas i den avslutande låtens nyckelrad: "This is not ekstasis, this is quietness.".
Ljudmässigt är det betydligt poppigare den här gången. Melodierna i 'In the Same Room' och 'Four Gardens' smittar lätt av sig och överlag känns skivan lättare för öronen. Med det sagt, de svårare partierna finns kvar. 'Boy in the Moon' och 'This is Ekstasis' svävar båda på i nära nio minuter. Ofta låter hon några enstaka toner eka och utvecklas så stillsamt och ostört som möjligt. Dessutom är en stor del av ljudbilden förpassad till bakgrunden, vilket panorerar musiken och ger den ett ovärderligt djup.
'Ekstasis' vinner också på att den innehåller så många hemligheter. Oavsett hur många gånger en lyssnar, så uppenbarar sig hela tiden nya hemligheter, både ljud- och textmässigt.
7.
Swans
The Seer
'The Seer'. Vad ska jag säga?
Jag såg Swans en gång på Debaser Slussen (Stockholm). I tre timmar hamrade de på sina instrument som om det inte fanns någon morgondag. Det var den första (och hittills enda) gången som jag verkligen kände mig mörbultad efter en konsert. Jag minns hur jag satt hemma efteråt och skakade, fullständigt utmattad och halvt döv.
Lite samma sak är det att lyssna på 'The Seer' på högsta volym. Skivan sträcker sig strax över två timmar. Inledande 'Lunacy' känns relativt typisk Swans, och skulle nästan kunna vara sprungen ur 'The Great Annihilator'. Likaså sticker countryflirtandet på korta 'Song for a Warrior' och fyllesången på superkorta 'The Wolf' ut genom att vara riktigt lättlyssnade. De låtarna, tillsammans med en handfull andra kortare spår, fungerar dock enbart som bryggor mellan 'The Seers' verkliga kärna.
Och vad utgörs denna kärna av? Jo, det 30 minuter långa titelspåret, de 20 minuter långa 'Apostate' och 'A Piece of the Sky' och de tio minuter långa 'Mother of the World' och 'Avatar'. De här låtarna kan bäst beskrivas som en lång misshandel. De är så fruktansvärt tunga att hela världen rämnar under dem. Ljudbilden är så brutal att den smärtar hela kroppen. Trumslagen slår sig fram med ett ohämmat ursinne och gitarriffen smular sönder allt som kommer i deras väg.
Ingen lyssnar på 'The Seer' för att det är roligt. Men varför ska man då lyssna? Jag svarar med en motfråga: Är det roligt att leva? Sällan, men likväl gör vi det.
Värt att nämna är att låtordningen varierar beroende på om du lyssnar på cd- eller vinylversionen. Ordningen till vinyl är helt klart att föredra, så om du lyssnar på Spotify bör du se till att kasta om låtarna så att de hamnar rätt.
6.
36
Lithea
Titta noga på omslaget. Vad ser du? Att varje halva är en spegelbild av den andra är tydligt. Vad som inte är lika tydligt är vad bilden utgörs av. Först såg jag en symmetrisk rökpelare, förmodligen sprutande ur en giftig fabrik. Men tittar man närmare ser man att bilden utgörs av ett fotografi på himlen, där det klart blåa förvrängts till blodigt rött och sedan roterats ett kvarts varv. Det som först verkade vara något industriellt var egentligen det mest naturliga vi har.
Jag tror att omslaget håller på nyckeln till vad 36 senaste verk handlar om. För även om fotografiet ursprungligen föreställde något naturligt, har det av människan förvrängts till något helt annat. Precis på så sätt som hela vår omvärld idag är utformad, liksom låtarna på 'Lithea'.
Skivan avlutar 'Triptych'-trilogin på ett förträffligt sätt. Ljudbilden är till synes enkel, men panorerar känslor på ett effektivt sätt. Atmosfären som byggs upp är äckligt tät. Återigen kan man anknyta till omslaget. För visst ger den röda bakgrunden en undergångskänsla? Precis som de långa styckena ambient doftar väldigt mycket dystopi.
Vilket för mig till en sista tanke. När mänskligheten gått under kommer naturen få tillbaka allt vi har stulit. Allt det vackra vi en gång förstört kommer tids nog återfå sin glans. Då kommer en skiva som 'Lithea' inte längre betyda något, eftersom dess naturförvrängning är ett fenomen som gått ur tiden.
Just nu målar den dock ett utmärkt porträtt av undergången som på alla sätt och vis är högaktuellt och viktigt.
5.
Kendrick Lamar
Good Kid, Maad City
Hiphop är omoraliskt. Det får unga att se kvinnor som bitches och gör dem till onda gangstrar.
Hört det någon gång? Förmodligen. Och visst kan jag förstå de som ställer sig kritiska till hiphopvärlden. Åtminstone om man inte ser längre än till Rick Ross och 50 Cent. Men det finns självklart mer mogen musik i genren än så.
'Good Kid, Maad City' handlar om samma saker som de flesta rappskivor handlar om; barndomen i gettot och hur det är att bli rik, knarka och ligga runt. Skillnaden är bara att Kendrick Lamar problematiserar. Han skriver inte sina texter för att bygga på sitt eget ego, utan för att göra ett så detaljerat porträtt av Comptons slum som möjligt.
Man kan likna hans musik vid den klassiska rullen 'The Godfather'. Den filmen kan man se som en glorifiering av livet som omänsklig brottsling, liksom man kan lyssna på 'Good Kid, Maad City' på det viset. Men det är att missa ungefär alla poänger någonsin.
4.
Perfume Genius
Put Your Back N 2 It
2010 debuterade Perume Genius med skivan 'Learning' och redan där fanns det mycket positivt att säga om honom. Det var ett vackert och hjärtskärande verk, men det hade stora problem. Produktionen såg nämligen till att dränka musiken i ett hav av effekter, vilket inte minst gjorde texterna väldigt svåra att urskilja.
Den här gången har han lärt sig av sina misstag. Produktionen är nu så klar den kan bli. Pianot som utgör musikens grundstomme får ett stort svängrum och mycket luft får plats runt tonerna. Det är som att lyssna på ett ensamt, ekande piano i ett stort, öppet rum.
Ett fåtal låtar har förvisso kvar de alienerande lagren, vilket kanske kan verka lite lustigt. Men i mindre doser fungerar det alldeles utmärkt. Kontrasten till de klarare låtarna är riktigt effektfull.
Perfume Genius allra största bedrift ligger dock inte i produktionen och de välskrivna pianostyckena. Den ligger i texterna och hur han framför dem. För om 'Learning' var hjärtskärande så är 'Put Your Back N 2 It' fullständigt förkrossande.
Efter den knappa halvtimma som skivan utgör är jag alltid alldeles tagen. Han sjunger med så mycket känsla och genuinitet att de annars ganska banala texterna skär rakt in i själen. Med gråten i halsen sjunger han "You would never call me baby, if you knew me truly" på skivans bästa spår, 'Hood'. Hur ska jag kunna hålla tårarna tillbaka?
3.
The XX
Coexist
Tänk på din absoluta favoritlåt. Visst finns det något parti, ett riff, en textrad eller vad som helst, som får dig att rysa varje gång? Som när basen i Daft Punks live-version av 'Touch It / Techonlogic' äntligen dundrar igång efter en lång uppvärmning eller när Håkan Hellström sjunger "men då slösar vi bort våra liv!" på 'Minnen av aprilhimlen', för att ta två välkända favoriter.
Så, tänk dig den känslan.
Och dra nu ut den känslan till ungefär 40 minuter. Då har du 'Coexist'.
The XX gör minimalistisk dansmusik där varje enskilt ljud har en nyckelroll för att ljudbilden överhuvudtaget ska fungera. Inte en detalj är överflödig. Jag har på riktigt svår att förstå hur den brittiska trion har lyckats skapa något där precis allt känns så gott som perfekt. Här finns inga döda punkter, inga utfyllningar till låtar.
Texterna må vara simpla, men precis som Burial kan loopa meningar som "To the way I feel inside, and it's all because you lied" och få det att betyda minst lika mycket som en fullfjädrad Dylan-låt lyckas The XX integrera texterna så väl i musiken att en rad som "Fiction when we're not together, mistaken for a vision; something out of my own creation" känns värdig Nobelpriset i litteratur. Nästan iallafall.
2.
Bersarin Quartett
II
Det avslöjades nyligen att Bersarin Quartetts tredje skiva kommer att släppas den andra november 2015. Det vill säga om en evighet. På frågan varför släppet ligger så långt fram svarade skivbolaget: "We like patience and tranquility.".
På något vis känns det svaret väldigt talande för Denovali Records i stort och Bersarin Quartett i synnerhet. 'II' är en skrattretande genomtänkt skiva som växer med upprepade lyssningar. Detaljrikedomen är enorm och den musikaliska känslan fantastisk.
Genren är ambient, men inte den klassiskt elektroniska varianten. Bersarin Quartett spelar huvudsakligen på akustiska instrument vilket direkt särskiljer dem från mängden. Elektroniska inslag finns också, men de utgör sällan låtarnas grundstomme.
Eftersom att melodierna är fler och progressionen snabbare än i det genomsnittliga verket ambient är det också mer lättlyssnat. När något är lättlyssnat för det också gärna med sig förutsägbarhet, men det är en fälla som 'II' skickligt slingrar sig ur. Låtarna har vitt skilda strukturer och den musikaliska paletten varieras väl. Som lyssnare har man aldrig någon aning om vart musiken är på väg härnäst, och Bersarin Quartett ser till att överraska konstant.
Men det finns fler saker som gör 'II' lättillgänglig. Vid en noggrann genomlyssningen hör man hur Bersarin Quartett panorerar ljuden på ett sätt som ger varje detalj sitt förtjänade utrymme. Ingenting blir gömt i bakgrunden. På så vis sjunker den stora ljudbilden lätt in. Och där har vi ytterligare en av skivans absolut största förtjänster. Att med en retsam enkelhet göra det komplexa greppbart utan att strömlinjeforma strukturerna.
Nu ska ni inte tro att Bersarin Quartetts 'II' finns med här enbart för att det är ett lättlyssnat stycke ambient. Förutom att skivan är den idag bästa inkörsporten som finns till genren (och då kanske framförallt en låt som 'Der Mond, der Schnee und Du') är det årets i särklass mest känslomässiga, snygga och innovativa skiva i genren. Eller ja, i alla genrer egentligen. Det har vi väl Bersarin Quartetts enorma dos "patience and tranquility" att tacka för. Nu väntar vi tålmodigt på att bandets tredje skiva ska släppas om lite drygt 800 dagar sådär.
Patience and tranquility, mina vänner. Patience and tranquility.
1.
Death Grips
The Money Store
Det är så lätt att bara se Death Grips som billiga effektsökare. Under släppet av deras tredje skiva 'No Love Deep Web' drog de till sig enorma mängder uppmärksamhet genom att trotsa sitt skivbolag och släppa plattan för fri nedladdning. Anledningen var att Epic Records ville skjuta fram releasen till 2013. Även värt att nämna är att Death Grips dekorerade omslaget med en erigerad penis.
Jag kan lätt förstå de som ser det hela som en pr-kupp, men det är en grav förenkling. Istället tycker jag att Death Grips är ett av få band som faktiskt lyckas med sin samhällskritik. Om vi tittar på själva musiken så är det första som syns olika extremiteter. Soundet är en blandning mellan hiphop, punk, noise och industrial. 'The Money Store' kan beskrivas som en dansant blandning mellan Wu-Tang Clan och Black Flag plus enorma mängder oväsen. Texterna handlar om olika former av beroende (sex, narkotika, våld) och paranoia.
Även om texterna överlag är mindre våldsamma än på debuten 'Exmilitary' är de betydligt sjukare på andra fronter. Men till skillnad från många andra artister försöker inte Death Grips glorifiera något. De vulgära texterna, den hänsynslösa personligheten och den skeva världsbilden förblir fruktansvärt motbjudande. Samhällskritiken finns inte direkt i texterna utan de ligger istället i lyssnarens reaktion och i funderingarna kring vad som egentligen skapat det här monstret.
Att det är klassamhället som är boven ligger nära till hands, inte minst då låten 'System Blower' refererar direkt åt det hållet. Även media och Internet beskylls. På 'I've Seen Footage' skriker han gång på gång "I seen footage, I stay noided" och det kan väl nästan ses som en direkt anklagelse mot effektsökande nyhetspublikationer och bestialiska Youtube-klipp. Statligt förtryck, onaturliga ideal och religiösa vidskepelser är också rätt uppenbara brännpunkter.
Med detta i åtanke är deras utspel vid releasen av 'No Love Deep Web' inte längre löjligt. På ett metaforiskt plan handlar Death Grips om att främja människors frihet. På den grunden, kunde Death Grips ha reagerat på ett bättre sätt? Att följa skivbolagets krav hade varit att säga emot sig själva.
'The Money Store' är således inte en skiva man lyssnar på för att må bra. Man lyssnar främst på den för att det är ett stycke skarp samhällskritik som är både chockerande och tänkvärd. Man lyssnar också för att det är ett perfekt sätt att kanalisera sin ilska mot allt det som gör att människor till den psykopat Death Grips projicerar. För där ute i samhället finns de här människorna. De går på våra gator. Och Death Grips försäkrar oss om att det hela är vårt fel.
(Hade det inte varit för att jag begränsat mig till en skiva per artist hade både 'The Money Store' och 'No Love Deep Web' varit med på den här listan. 'The Money Store' är bättre eftersom att dess låtar känns tajtare, mer varierade och detaljerade, samt generellt sett ösigare. Ser man till Death Grips budskap är båda skivorna lika essentiella.)
50-41
40-31
30-21
20-11
FINALEN!
10.
Carter Tutti Void
Transverse
Det är en konst att göra live-album intressanta för dem utanför den mest hängivna fanbasen. Japans 'Oil On Canvas' och Swans 'Kill the Child' åsido finns det inte många som klarar av den uppgiften.
Men när det kommer till Carter Tutti Void är det en annan sak. Trions nav utgörs av den konsert de gjorde på Roundhouse (London) i slutet av 2011. Det är den spelningen vi hör på 'Transverse', en fyra låtar och fyrtio minuter lång improvisation av stadiga rytmer och en vägg av oljud.
Ljudbilden är rätt syntetisk, men samspelet mellan musikerna får låtarna att växa naturligt. Det är i de långa transformeringarna som man finner skivans största kvalitéer. För efter tio minuter i långsam, stadig rörelse framåt befinner sig låtarna långt ifrån de ordnade startpunkterna.
9.
BadBadNotGood
BBNG2
Genrer dör aldrig, de försvinner aldrig ur tiden, de blir aldrig daterade. Enskilda band kan göra allt det, men genrerna lever vidare och kommer alltid att återvända i någon form.
Att säga att jazzen är död är att ljuga. Men det är absolut inte en genre som känts ungdomlig på senaste tiden. Bortsett från att legenderna samplades regelbundet under hiphopens första gyllene era (fast även det är ju nästan 20 år sedan nu), så är det en stil som främst lyckat folk som närmat sig pensionen.
Så kommer BadBadNotGood! Laddade med hipsterattityd och en helt ny definition av vad jazz borde vara. Förmodligen introducerades de till genren genom just rappstjärnornas lånade stycken och det märks i deras sätt att spela. Låtarna gungar likt fullfjädrade hiphopbeats.
Här finns, förutom helt egna verk, covers av låtar från James Blake, Tyler the Creator, Earl Sweatshirt, Kanye West och My Bloody Valentine. Referenserna märks och kombineras väl med det genretraditionella. Kanske är det just vad som behövdes för att ge jazzen ett ansikte utåt i ungdomskretsar. Och vilket ansikte dessutom!
8.
Julia Holter
Ekstasis
Efter den utmärkta debuten 'Tragedy' tog det inte Julia Holter mer än ett år att släppa ännu ett mästerverk. Skivan är döpt efter den grekiska filosofen Plotinus idéer om stadiet där människan presterar som allra bäst, vilket kan ses som en antonym till skivans tema; passivitet. Temat märks redan på inledande 'Marienbad' där Holter sjunger "Ten signs that read silence" upprepade gånger, för att sedan sammanfattas i den avslutande låtens nyckelrad: "This is not ekstasis, this is quietness.".
Ljudmässigt är det betydligt poppigare den här gången. Melodierna i 'In the Same Room' och 'Four Gardens' smittar lätt av sig och överlag känns skivan lättare för öronen. Med det sagt, de svårare partierna finns kvar. 'Boy in the Moon' och 'This is Ekstasis' svävar båda på i nära nio minuter. Ofta låter hon några enstaka toner eka och utvecklas så stillsamt och ostört som möjligt. Dessutom är en stor del av ljudbilden förpassad till bakgrunden, vilket panorerar musiken och ger den ett ovärderligt djup.
'Ekstasis' vinner också på att den innehåller så många hemligheter. Oavsett hur många gånger en lyssnar, så uppenbarar sig hela tiden nya hemligheter, både ljud- och textmässigt.
7.
Swans
The Seer
'The Seer'. Vad ska jag säga?
Jag såg Swans en gång på Debaser Slussen (Stockholm). I tre timmar hamrade de på sina instrument som om det inte fanns någon morgondag. Det var den första (och hittills enda) gången som jag verkligen kände mig mörbultad efter en konsert. Jag minns hur jag satt hemma efteråt och skakade, fullständigt utmattad och halvt döv.
Lite samma sak är det att lyssna på 'The Seer' på högsta volym. Skivan sträcker sig strax över två timmar. Inledande 'Lunacy' känns relativt typisk Swans, och skulle nästan kunna vara sprungen ur 'The Great Annihilator'. Likaså sticker countryflirtandet på korta 'Song for a Warrior' och fyllesången på superkorta 'The Wolf' ut genom att vara riktigt lättlyssnade. De låtarna, tillsammans med en handfull andra kortare spår, fungerar dock enbart som bryggor mellan 'The Seers' verkliga kärna.
Och vad utgörs denna kärna av? Jo, det 30 minuter långa titelspåret, de 20 minuter långa 'Apostate' och 'A Piece of the Sky' och de tio minuter långa 'Mother of the World' och 'Avatar'. De här låtarna kan bäst beskrivas som en lång misshandel. De är så fruktansvärt tunga att hela världen rämnar under dem. Ljudbilden är så brutal att den smärtar hela kroppen. Trumslagen slår sig fram med ett ohämmat ursinne och gitarriffen smular sönder allt som kommer i deras väg.
Ingen lyssnar på 'The Seer' för att det är roligt. Men varför ska man då lyssna? Jag svarar med en motfråga: Är det roligt att leva? Sällan, men likväl gör vi det.
Värt att nämna är att låtordningen varierar beroende på om du lyssnar på cd- eller vinylversionen. Ordningen till vinyl är helt klart att föredra, så om du lyssnar på Spotify bör du se till att kasta om låtarna så att de hamnar rätt.
6.
36
Lithea
Titta noga på omslaget. Vad ser du? Att varje halva är en spegelbild av den andra är tydligt. Vad som inte är lika tydligt är vad bilden utgörs av. Först såg jag en symmetrisk rökpelare, förmodligen sprutande ur en giftig fabrik. Men tittar man närmare ser man att bilden utgörs av ett fotografi på himlen, där det klart blåa förvrängts till blodigt rött och sedan roterats ett kvarts varv. Det som först verkade vara något industriellt var egentligen det mest naturliga vi har.
Jag tror att omslaget håller på nyckeln till vad 36 senaste verk handlar om. För även om fotografiet ursprungligen föreställde något naturligt, har det av människan förvrängts till något helt annat. Precis på så sätt som hela vår omvärld idag är utformad, liksom låtarna på 'Lithea'.
Skivan avlutar 'Triptych'-trilogin på ett förträffligt sätt. Ljudbilden är till synes enkel, men panorerar känslor på ett effektivt sätt. Atmosfären som byggs upp är äckligt tät. Återigen kan man anknyta till omslaget. För visst ger den röda bakgrunden en undergångskänsla? Precis som de långa styckena ambient doftar väldigt mycket dystopi.
Vilket för mig till en sista tanke. När mänskligheten gått under kommer naturen få tillbaka allt vi har stulit. Allt det vackra vi en gång förstört kommer tids nog återfå sin glans. Då kommer en skiva som 'Lithea' inte längre betyda något, eftersom dess naturförvrängning är ett fenomen som gått ur tiden.
Just nu målar den dock ett utmärkt porträtt av undergången som på alla sätt och vis är högaktuellt och viktigt.
5.
Kendrick Lamar
Good Kid, Maad City
Hiphop är omoraliskt. Det får unga att se kvinnor som bitches och gör dem till onda gangstrar.
Hört det någon gång? Förmodligen. Och visst kan jag förstå de som ställer sig kritiska till hiphopvärlden. Åtminstone om man inte ser längre än till Rick Ross och 50 Cent. Men det finns självklart mer mogen musik i genren än så.
'Good Kid, Maad City' handlar om samma saker som de flesta rappskivor handlar om; barndomen i gettot och hur det är att bli rik, knarka och ligga runt. Skillnaden är bara att Kendrick Lamar problematiserar. Han skriver inte sina texter för att bygga på sitt eget ego, utan för att göra ett så detaljerat porträtt av Comptons slum som möjligt.
Man kan likna hans musik vid den klassiska rullen 'The Godfather'. Den filmen kan man se som en glorifiering av livet som omänsklig brottsling, liksom man kan lyssna på 'Good Kid, Maad City' på det viset. Men det är att missa ungefär alla poänger någonsin.
4.
Perfume Genius
Put Your Back N 2 It
2010 debuterade Perume Genius med skivan 'Learning' och redan där fanns det mycket positivt att säga om honom. Det var ett vackert och hjärtskärande verk, men det hade stora problem. Produktionen såg nämligen till att dränka musiken i ett hav av effekter, vilket inte minst gjorde texterna väldigt svåra att urskilja.
Den här gången har han lärt sig av sina misstag. Produktionen är nu så klar den kan bli. Pianot som utgör musikens grundstomme får ett stort svängrum och mycket luft får plats runt tonerna. Det är som att lyssna på ett ensamt, ekande piano i ett stort, öppet rum.
Ett fåtal låtar har förvisso kvar de alienerande lagren, vilket kanske kan verka lite lustigt. Men i mindre doser fungerar det alldeles utmärkt. Kontrasten till de klarare låtarna är riktigt effektfull.
Perfume Genius allra största bedrift ligger dock inte i produktionen och de välskrivna pianostyckena. Den ligger i texterna och hur han framför dem. För om 'Learning' var hjärtskärande så är 'Put Your Back N 2 It' fullständigt förkrossande.
Efter den knappa halvtimma som skivan utgör är jag alltid alldeles tagen. Han sjunger med så mycket känsla och genuinitet att de annars ganska banala texterna skär rakt in i själen. Med gråten i halsen sjunger han "You would never call me baby, if you knew me truly" på skivans bästa spår, 'Hood'. Hur ska jag kunna hålla tårarna tillbaka?
3.
The XX
Coexist
Tänk på din absoluta favoritlåt. Visst finns det något parti, ett riff, en textrad eller vad som helst, som får dig att rysa varje gång? Som när basen i Daft Punks live-version av 'Touch It / Techonlogic' äntligen dundrar igång efter en lång uppvärmning eller när Håkan Hellström sjunger "men då slösar vi bort våra liv!" på 'Minnen av aprilhimlen', för att ta två välkända favoriter.
Så, tänk dig den känslan.
Och dra nu ut den känslan till ungefär 40 minuter. Då har du 'Coexist'.
The XX gör minimalistisk dansmusik där varje enskilt ljud har en nyckelroll för att ljudbilden överhuvudtaget ska fungera. Inte en detalj är överflödig. Jag har på riktigt svår att förstå hur den brittiska trion har lyckats skapa något där precis allt känns så gott som perfekt. Här finns inga döda punkter, inga utfyllningar till låtar.
Texterna må vara simpla, men precis som Burial kan loopa meningar som "To the way I feel inside, and it's all because you lied" och få det att betyda minst lika mycket som en fullfjädrad Dylan-låt lyckas The XX integrera texterna så väl i musiken att en rad som "Fiction when we're not together, mistaken for a vision; something out of my own creation" känns värdig Nobelpriset i litteratur. Nästan iallafall.
2.
Bersarin Quartett
II
Det avslöjades nyligen att Bersarin Quartetts tredje skiva kommer att släppas den andra november 2015. Det vill säga om en evighet. På frågan varför släppet ligger så långt fram svarade skivbolaget: "We like patience and tranquility.".
På något vis känns det svaret väldigt talande för Denovali Records i stort och Bersarin Quartett i synnerhet. 'II' är en skrattretande genomtänkt skiva som växer med upprepade lyssningar. Detaljrikedomen är enorm och den musikaliska känslan fantastisk.
Genren är ambient, men inte den klassiskt elektroniska varianten. Bersarin Quartett spelar huvudsakligen på akustiska instrument vilket direkt särskiljer dem från mängden. Elektroniska inslag finns också, men de utgör sällan låtarnas grundstomme.
Eftersom att melodierna är fler och progressionen snabbare än i det genomsnittliga verket ambient är det också mer lättlyssnat. När något är lättlyssnat för det också gärna med sig förutsägbarhet, men det är en fälla som 'II' skickligt slingrar sig ur. Låtarna har vitt skilda strukturer och den musikaliska paletten varieras väl. Som lyssnare har man aldrig någon aning om vart musiken är på väg härnäst, och Bersarin Quartett ser till att överraska konstant.
Men det finns fler saker som gör 'II' lättillgänglig. Vid en noggrann genomlyssningen hör man hur Bersarin Quartett panorerar ljuden på ett sätt som ger varje detalj sitt förtjänade utrymme. Ingenting blir gömt i bakgrunden. På så vis sjunker den stora ljudbilden lätt in. Och där har vi ytterligare en av skivans absolut största förtjänster. Att med en retsam enkelhet göra det komplexa greppbart utan att strömlinjeforma strukturerna.
Nu ska ni inte tro att Bersarin Quartetts 'II' finns med här enbart för att det är ett lättlyssnat stycke ambient. Förutom att skivan är den idag bästa inkörsporten som finns till genren (och då kanske framförallt en låt som 'Der Mond, der Schnee und Du') är det årets i särklass mest känslomässiga, snygga och innovativa skiva i genren. Eller ja, i alla genrer egentligen. Det har vi väl Bersarin Quartetts enorma dos "patience and tranquility" att tacka för. Nu väntar vi tålmodigt på att bandets tredje skiva ska släppas om lite drygt 800 dagar sådär.
Patience and tranquility, mina vänner. Patience and tranquility.
1.
Death Grips
The Money Store
Det är så lätt att bara se Death Grips som billiga effektsökare. Under släppet av deras tredje skiva 'No Love Deep Web' drog de till sig enorma mängder uppmärksamhet genom att trotsa sitt skivbolag och släppa plattan för fri nedladdning. Anledningen var att Epic Records ville skjuta fram releasen till 2013. Även värt att nämna är att Death Grips dekorerade omslaget med en erigerad penis.
Jag kan lätt förstå de som ser det hela som en pr-kupp, men det är en grav förenkling. Istället tycker jag att Death Grips är ett av få band som faktiskt lyckas med sin samhällskritik. Om vi tittar på själva musiken så är det första som syns olika extremiteter. Soundet är en blandning mellan hiphop, punk, noise och industrial. 'The Money Store' kan beskrivas som en dansant blandning mellan Wu-Tang Clan och Black Flag plus enorma mängder oväsen. Texterna handlar om olika former av beroende (sex, narkotika, våld) och paranoia.
Även om texterna överlag är mindre våldsamma än på debuten 'Exmilitary' är de betydligt sjukare på andra fronter. Men till skillnad från många andra artister försöker inte Death Grips glorifiera något. De vulgära texterna, den hänsynslösa personligheten och den skeva världsbilden förblir fruktansvärt motbjudande. Samhällskritiken finns inte direkt i texterna utan de ligger istället i lyssnarens reaktion och i funderingarna kring vad som egentligen skapat det här monstret.
Att det är klassamhället som är boven ligger nära till hands, inte minst då låten 'System Blower' refererar direkt åt det hållet. Även media och Internet beskylls. På 'I've Seen Footage' skriker han gång på gång "I seen footage, I stay noided" och det kan väl nästan ses som en direkt anklagelse mot effektsökande nyhetspublikationer och bestialiska Youtube-klipp. Statligt förtryck, onaturliga ideal och religiösa vidskepelser är också rätt uppenbara brännpunkter.
Med detta i åtanke är deras utspel vid releasen av 'No Love Deep Web' inte längre löjligt. På ett metaforiskt plan handlar Death Grips om att främja människors frihet. På den grunden, kunde Death Grips ha reagerat på ett bättre sätt? Att följa skivbolagets krav hade varit att säga emot sig själva.
'The Money Store' är således inte en skiva man lyssnar på för att må bra. Man lyssnar främst på den för att det är ett stycke skarp samhällskritik som är både chockerande och tänkvärd. Man lyssnar också för att det är ett perfekt sätt att kanalisera sin ilska mot allt det som gör att människor till den psykopat Death Grips projicerar. För där ute i samhället finns de här människorna. De går på våra gator. Och Death Grips försäkrar oss om att det hela är vårt fel.
(Hade det inte varit för att jag begränsat mig till en skiva per artist hade både 'The Money Store' och 'No Love Deep Web' varit med på den här listan. 'The Money Store' är bättre eftersom att dess låtar känns tajtare, mer varierade och detaljerade, samt generellt sett ösigare. Ser man till Death Grips budskap är båda skivorna lika essentiella.)
Kommentarer
Skicka en kommentar