(Fjol)årets skivor: 20-11

Jag avskyr när jag inte hinner färdigställa saker. Så därför tänkte jag, ett halvår försent, färdigställa listan över fjolårets 50 bästa skivor.

Många av texterna är egentligen halvfärdiga. Vissa är inte ens påbörjade. Så för att göra det här så smidigt som möjligt är de återstående texterna utkast, korta kommentarer och färdiga produktioner i en enda röra. Hursomhelst kommer jag nu äntligen kunna avslöja topp tjugo.

20.
Retina.it
Descending Into Crevasse

Jag drack Absolut citron en kväll för att kunna njuta av min ambient ännu lite mer. Tyvärr uteblev effekten, kanske på grund av att jag skulle ha behövt något starkare eller för att det är en myt att elektronisk musik blir bättre när man är dimmig.

Däremot skulle jag vilja påstå att viss ambient musik kan göra mig just väldigt, väldigt dimmig. Som när jag lyssnade på Descending Into Crevasse innan ett släktkalas och blev anklagad för att ha smakat på de vuxnas magiska dricka.

Att nykterister ännu inte agerat mot denna synnerligen tveksamma musikstil är en aning underligt må jag tycka. Inte minst då den har givit mig bättre rus än all vodka i världen.

Kanske borde någon politiker skriva en lag som angriper musiken. Som en slags hjälpaktion mot den lilla obskyra grupp människor som har fastnat i ambientmissbruket.

Eller så kan vi se tillbaka på gamla tider, då barn sövdes med starkspritdoppade bomullstussar. Istället sätter vi på dem ett par fina lurar och låter dem uppleva Dumbos obehagligaste hallucinationer på riktigt. Så ser vi till att 2010-talet blir ecstasyns andra decennium. Det är bara att hoppas att andra 80-talsseder också kommer tillbaka.

Descending Into Crevasse är ett sätt att låta sinnena sväva bland molnen på en ofarlig väg.

19.

Loma Prieta

I.V.

Jag sitter på mitt rum och lyssnar på Loma Prieta, en skön söndagsmorgon. Sitter och filosoferar lite och tänker på hur bra deras senaste skiva ändå är. Så brakar dörren upp med en smäll och pappa rusar in i rummet och vrålar att jag ska stänga av musiken. För helvete det här är inte musik bara oväsen, heter det.

Det är förvisso sant att I.V. är en väldigt skränig och dånig skiva. Men hur kan inte höra allt det vackra där bakom? Att det här är årets grindcore beror inte på att det är årets ösigaste skiva (för det är det inte ens). Det beror på att Loma Prieta har gömt något vackert och skört bakom lagren av rostigt järn, inälvor och spyor. För varje ny genomlyssning lyckas lite mer av det fina bubbla upp till ytan.

Därför återvänder jag om och om igen.

Och därför satte jag på musiken igen så fort han stängt dörren.

18.

The Mount Fuji Doomjazz Corporation

Egor

Vemod är en sinnesstämning jag förskönat. I min värld är det, liksom melankoli, en känsla av någorlunda positiv karaktär. Visst är det sorgligt, men det är sorgligt på ett fint sätt. Jag tänker mig en kedjerökande Bob Dylan i ett litet hyresrum, sittande framför en skrivmaskin där han knapprar fram poetiska rader till en kommande skiva. Han är ung och hans hjärta är krossat. Det är ur hans vemod pennan finner sin inspiration.

För någon vecka sedan läste jag Claude Simons bok Jardin des Plantes. Där beskriver han vemod på ett helt annat sätt. Han talar om en känsla vi inte kan sätta ord på, den kanske hemskaste av dem alla. En känsla där människan förlorat allt och blir handlingsfattig och förtvivlad. Inte alls något som förskönande poetskalper växer fram ur.

Om vi tar den version av vemod som Claude Simon talar om och letar efter en skiva som uttrycker en liknande sinnesstämning så är Egor det närmaste vi kommer i år. Fyra låtar, en dryg timma och uppgivenhet värre än någon annan.

17.

John Talabot

Fin

Mina kompisar brukar klaga på att jag aldrig lyssnar på glad musik som man kan dansa till. Det är sant och det är en kritik jag kan ta åt mig av. I min förra årskrönika fanns det en skiva som föll inom de ramarna, av samtliga 50. Och inte ser det bättre ut i år.

Men Fin uppfyller i alla fall ett kriterium. Man kan dansa till den. Väldigt, väldigt mycket till och med. Sedan att den är av det lite mörkare slaget får ni leva med. För allvarligt talat har jag mycket lättare att svänga på höfterna till musik som faktiskt har en viss dignitet och inte är alltför glättigt. Mer atmosfärisk och detaljerad dansmusik än så här fick vi inte 2012.

16.

Connect.Ohm

9980

På nätterna ser jag skylines över ultramoderna metropoler. Solljus i röda, gula, blåa nyanser som kastar gnistor över bergstopparna av stål och glas. Inte en organisk varelse kan skymtas på flera mil. Här är de kubistiska, futuristiska byggnaderna all natur vi behöver. Vad gäller en eventuell mänsklighet så vet jag inte. Kanske har de försvunnit och kanske står arkitekturen där som ett monument för gångna orealistiska visioner och obotlig framtidstro. Eller så lever de fortfarande sina stressiga liv, nere på kliniska gator och torg.

Det viktigaste är ju ändå horisonten, inte vad som finns nedanför den. Och 2012 står Connect.Ohm för den sexigaste skylinen av dem alla. Lite som en studie i framtidsromantikerns våtaste drömmar och renaste utopier breder 9980 ut sina rytmer och melodier till en tät ljudbild. Något att drunkna i, som de lenaste oljor och de rödaste rosor och de vackraste ögon.

Men framförallt som de största panoramafönstren och de mest skimrande stålkonstruktioner och den mest lysande solnedgången. Genom det massiva lagret av ozon och giftgaser.

15.

Neneh Cherry & the Thing

The Cherry Thing

Jag vill tacka mamma och pappa för allt stöd jag fått genom åren. Tack för att ni inte kastade ut mig när jag kom hem i fruktansvärda tecnorave-byxor med kedjor, nitar och blodröda detaljer. Tack för att ni inte slog sönder min stereo när jag spelade metal varje morgon som väckarklocka. Tack för att ni inte sydde igen min mun när jag inte kunde prata om annat än Harry Potter i två års tid. Och tack, pappa, för att du introducerade mig för Putte Wickman, Herbie Hancock, Miles Davis och andra underbara jazzartister.

Men varför envisas ni med att ogilla Neneh Cherrys senaste underverk?

14.

Loscil

Sketches from New Brighton

Vi börjar vid titlarna. ’Container Ships’ och ’Fifth Anchor Span’ låter väldigt mycket hamn. ’Praire Trains’ och ’Cascadia Terminal’ får även de symbolisera varsin arbetsplats för lågavlönat folk ur de undre klasserna.

Det är bilden av den skitiga och hårda staden, där arbetarna aldrig får ro, som gör Sketches from New Brighton så oförglömlig. Öppnande spåret kör på fullt direkt, med en mullrande bas och en enslig melodi, och därifrån blir melankolin bara tätare.

13.

Sun Araw, M.Geddes Gengras & The Congos

Icon Give Thanks

Skapandeprocessen är en typiskt vacker och klyschig historia, som vi redan hört tusen gånger om. En vit musiker som åkte till Afrika, raggade upp några gatumusikanter och släppte ett album.

Skillnaden är bara att det som Sun Araw och hans vänner skapade verkligen var något unikt. För jag lovar dig att du inte hört något som liknar Icon Give Thanks förut. Det är modern och experimentell konstmusik, samtidigt som det är traditionell kenyansk folkmusik. Influenserna kommer samman till en helhet där det är omöjligt att säga vad som är upp och ner.

12.

Oren Ambarchi

Audience of One

Det är sjukt vad mycket musik den här killen hinner med att skapa. Och så bra dessutom! Hade jag inte begränsat mig till en platta per artist hade jag förmodligen pepprat den här listan med verk från Oren Ambarchi.

Men allra bäst måste ändå hans Audience of One vara. Den är lika naivt enkel som den är pretentiöst svår. Många utsvävande gitarrljudbilder.

För att förklara vad exakt som gör skivan så intressant hade jag behövt flera spaltkilometrar. Så låt mig stanna efter att ha sagt att skivans största kvalitéer ligger i detaljerna och helheten som dessa utgör.

11.

Killer Mike

R.A.P. Music

Gillar du hiphop? Då gillar du Killer Mike. Så enkelt är det.

Hans rappande (och El-Ps producerande) spränger kanske inte direkt några mallar. Däremot gör den det bästa möjliga av dem. Här finns en tyngd, en attityd och en ärlighet som inte går att hitta i någon annan musikstil.

Det här är musik som flyttar berg, både bokstavligt och bildligt. Mycket mer än så finns här inte att säga.