Return of the Obra Dinn

Return of the Obra Dinn är ett detektivspel där man ska lista ut identiteten och dödsorsaken på de 60 personer som seglade skeppets sista tur. Som hjälp har man en namnförteckning och den magiska förmågan att återvända till de olika personernas dödsögonblick. 

I ärlighetens namn har jag aldrig tidigare spelat något detektivspel som ens nått gränsen för vad som är konceptuellt intressant. Enda anledningen att jag gav det här en chans är att det utvecklats av Lucas Pope, som tidigare gjort den briljanta vardagssimulatorn Papers, Please. Tur det, för Return of the Obra Dinn är verkligen uppslukande.

Det vilar en morbid känsla över att betrakta alla stelfrusna dödsögonblick på ett skepp där hela besättningen försvunnit under loppet av några dagar. Inte minst eftersom man ofta kan följa många av karaktärernas sista minuter (eller dagar) vid liv, genom att leta upp var de befinner sig på skeppet när deras kamrater dör. På så vis avslöjas inte bara deras identiteter, utan också deras relationer till varandra.

Jag tror inte att det finns någon poäng med att läsa in någon större metafor i handlingen. Den känns medvetet "pulpy", som en deckare med ett övernaturligt pirattema. Behållningen ligger helt i hur välgjort och spännande det är: Att även de minsta detaljerna rymmer stora hemligheter och att man tillåts utföra detektivarbetet utan att avbrytas av förminskande pekpinnar. Dessutom är det en visuell fröjd (framförallt i rörelse) med sin tredimensionella grafik strikt inspirerat av 80-talets monokroma datorskärmar.

En intressant kritik som framförts mot spelet är däremot att det handlar om induktion snarare än deduktion. Det här är förstås en tekniskt sätt korrekt iakttagelse. Jag antar att Pope valt ordet deduktion främst för att det är mer välkänt. Hursomhelst går kritiken ut på att slutsatser som dras av induktion aldrig kan vara säkra. Det innebär att även om det är sannolikt att den gifta kvinnan ombord också bär en bröllopsring, är det utifrån det antagandet omöjligt att utesluta alternativa förklaringar. 

Jag anser att detta inte är en brist av två anledningar. För det första bekräftar spelet ens slutsatser i grupper om tre. Det betyder att om spelaren fyllt i tre identiteter och dödsorsaker och de inte markeras som korrekta, kan hen vara helt säker på att något antagande är fel. För det andra är induktion en trovärdig vetenskaplig metod om den kombineras med en rigid sannolikhetslära. Så även om induktionen leder in en på villospår någon enstaka gång på grund av en osannolik men möjlig omständighet, kan det i praktiken uteslutas att detta skulle hända många gånger (förutsatt att spelet är väldesignat, vilket det är och att ens slutsatser bygger på robusta antaganden). I Return of the Obra Dinn kan den potentiella felmarginalen ändå övervinnas med hjälp av en enkel elimineringsprocess, tack vara namnförteckningen.

Fördelen med att bygga detektivarbetet på induktion snarare än deduktion är att variationen på ledtrådar blir betydligt större. Till exempel: Låt säga att det uppstår ett slagsmål ombord och detta hörs av snickaren och hans lärjunge. En av dem fortsätter arbeta och den andra jobbar vidare. Med hjälp av deduktion säger oss detta beteende ingenting, men med induktionens hjälp kan vi göra vissa antaganden som sedan kan stödjas eller motbevisas av andra indicier. Att detektivarbetet belönar den här sortens iakttagelser är en avgörande anledning till att det är så lätt att leva sig in i den fördömda besättningens undergång.