Årets album: 20-11
Ja, ni vet väl hur det funkar vid det här laget hoppas jag.
20.
Oneohtrix Point Never
Replica
Följ med på en resa in i dig själv. En resa genom ditt inre system. För vet du vad, allt det där köttigt blodiga håller på att infekteras. Ditt tidigare tjocka, röda blod förvandlas till en frätande lila syra. Din hjärna har omvandlats till ett kretskort som gör allt på impuls. Du kommer snart inte kunna känna några känslor längre förutom de som samhället, din härskare, ber dig om att känna. Sakta, fast fortare än du tror, byter du skepnad från en individ till samhällets slav. Du kommer snart leva i samma eviga mönster av slavarbete.
Snart har det nog tagit över. Och då är det dags att möta verkligheten,
vare sig du vill eller inte.
19.
Sbtrkt
Sbtrkt
Jag är svag för människor i masker. Ibland undrar jag hur mycket faktumet att en artist bär mask påverkar vad jag tycker om dem (märk skillnaden mellan vad jag tycker om dem och vad jag tycker om deras musik). Därför blev jag jobbigt pepp på Sbtrkts första skiva. Inte för att jag hade hört något om honom innan. Eller för att jag läst något fint om honom på någon musiksida utan bara för att jag av en slump sett att han bar (en väldigt snygg) mask på framsidan.
Tacka denna fantastiska skiva för det. För visst är det underbart när
musik påverkar lyssnaren utanför ramarna av själva musiken? När den även lyckas
rubba ens världsbild någon millimeter? För det lyckades den här skivan
verkligen. Den återupplivade och tillmognade en kärlek jag trodde gått förlorad
sedan länge.
Vad jag
däremot vet är att jag älskar känslan. Jag älskar den väldigt, väldigt mycket.
16.
Solstafir
Svartir Sandar
Tänk vad liten människan är egentligen. Vad patetiska vi är när vi spelar gudar över världen. Hur vi blint bäddar för vår egen undergång. Så egoistiska är vi alla. Som en levande parasit som frodas på en fantasisk vacker, storslagen och mäktig planet. En planet vi på hundra år tömt på energi och resurser. Mördat hela djurraser, förtryckt våra undersåtar och skapat vapen kapabla till att ödelägga hela världen.
Solstfir målar en underbar bild av detta. Det isländska
stonemetal-bandet tar med oss på en resa genom naturkatastrofer och den
utlämnade människoarten. En episk och skrämmande resa blir det. En väldigt
livnära och trolig inblick i människans nästa stora fiende.
(Några få månader efter att skivan släpptes startade de stora
kravallerna på Londons gator.)
Skivan är dessutom deras helt klart bäst sammansatta skiva hittills.
Låtarna förstärks avsevärt när man lyssnar på dem i kontext till resten av
skivan. De bildar tillsammans ett starkt porträtt av ett tragiskt människoöde
som (bör) beröra alla som innehar minst ett öra samt minst ett hjärta.
Jag glömmer jordens förfall, människans egoism och det hemska
konsumtionssamhället. Jag bara ler och ler och ler. Dansar lite för mig själv.
Ringer en kompis. Mår bra.
20.
Oneohtrix Point Never
Replica
Följ med på en resa in i dig själv. En resa genom ditt inre system. För vet du vad, allt det där köttigt blodiga håller på att infekteras. Ditt tidigare tjocka, röda blod förvandlas till en frätande lila syra. Din hjärna har omvandlats till ett kretskort som gör allt på impuls. Du kommer snart inte kunna känna några känslor längre förutom de som samhället, din härskare, ber dig om att känna. Sakta, fast fortare än du tror, byter du skepnad från en individ till samhällets slav. Du kommer snart leva i samma eviga mönster av slavarbete.
Dags att se verkligheten. Eller vad säger du? Vågar du inte?
Replica tog mig med storm. Gav mig en ambient, sexig och
hypnotisk inblick som skrämde skiten ur mig ett antal nätter i rad. Vad är det
egentligen som finns innanför den snygga ytan? Vilket monster döljer sig där?
Vilket monster döljer sig inom dig?
19.
Sbtrkt
Sbtrkt
Jag är svag för människor i masker. Ibland undrar jag hur mycket faktumet att en artist bär mask påverkar vad jag tycker om dem (märk skillnaden mellan vad jag tycker om dem och vad jag tycker om deras musik). Därför blev jag jobbigt pepp på Sbtrkts första skiva. Inte för att jag hade hört något om honom innan. Eller för att jag läst något fint om honom på någon musiksida utan bara för att jag av en slump sett att han bar (en väldigt snygg) mask på framsidan.
Som ni vet mördar hype ofta musik. Eller rättare sagt, hype
mördar det mesta. Och den var väldigt nära att mörda Sbtrkt för mig också.
Skivan lät nämligen inte alls som jag tänkt mig. På förhand
hade jag fantiserat om en spirituell fortsättning på Burials underbara platta
Untrue och det är det ju verkligen inte. Istället är det en dansant blandning
mellan dubstep, soul och… triphop. Kanske. Men mest dubstep eller post-dubstep
eller vad ni nu vill kalla det. Gott om dansvänliga rytmer och många lager av
samplingar och flimrande melodier i alla fall.
När jag inte längre störde mig på att skivan inte var som jag väntat mig började jag upskatta skivan väldigt mycket. Mer och mer för varje gång. Efter ett tag blev
det ett måste att lyssna på skivan med jämna mellanrum.
Nu är det flera månader sedan jag hörde skivan för första
gången. Jag trodde att jag visste ganska exakt vad jag tyckte om skivan. Men
när jag lyssnade på den innan jag skapade den här listan kände jag något i
musiken jag inte tänkt på tidigare. Det var en väldigt mystisk, rökig känsla.
En känsla som inte kan vara hämtad från något annat håll än Burial. Så kanske
är det här ändå en slags fortsättning på Untrue. Eller åtminstone en tolkning.
En sådan som inte är rädd för att vända upp och ner på det man tolkar. För det
gör den.
18.
Havok
Time Is Up
Jag är väl egentligen en liten fegis när det gäller metal.
Headbanga gör jag endast en gång i veckan och mosha endast en gång varannan
månad. Musiken i sig uppskattar jag oftast i mindre doser. Även om jag
uppskattar mycket i genren är det sällan jag kan säga att jag älskar en
metal-skiva.
Om sanningen ska fram så lyssnade jag knappt på någon metal
överhuvudtaget under ett antal år. Som liten var jag fullständigt frälst i
skitmetal som In Flames, Children of Bodom och HammerFall, men efter att jag
växt upp från de Melodifestivalkomplementen glömde jag bortt genren helt. Med
undantag för Marilyn Manson och några lätträknade industrialmetal-band lyssnade
jag inte på någon metal överhuvudtaget.
Hade det inte varit för Time Is Up tror jag faktiskt
fortfarande att jag givit fan i genren. Men nu hörde jag den och intresset
växte fram igen. Jag hittade andra underbara metal-grupper som Wormrot,
Kvelertak och Morta Skuld. Och även om det knappast genren jag lyssnar på mest
nu heller så uppskattar jag den väldigt, väldigt mycket mer än jag gjort på
väldigt, väldigt länge.
17.
Jacaszek
Glimmer
Jag läste om känslor idag på Wikipedia. "En känsla kallas
tillstånd som rädsla, vrede eller sorg, som de flesta människor har erfarenhet
av men som kan vara svåra att definiera.” stod där.
Den första delen, att en känsla är ett tillstånd håller jag
helt och hållet med om. Att de flesta människor har erfarenhet av känslor
tänker jag inte heller säga emot. Men att de är svåra att definiera, det håller
jag inte alls med om.
Då frågar ni mig säkert något i stil med ”Men då kan väl du
definiera lycka för mig för det har jag alltid gått funderat över vad det
egentligen är”. Men jag kan tyvärr inte göra det. Jag kan dock definiera vad
som är lycka för mig.
Det som gör mig allra mest lycklig är ett gott umgänge. Att
vara med människor som respekterar mig fullt ut. Där jag kan vara mig själv,
utan någon minsta liten modifikation. Då känner jag att jag är nöjd. Jag
strävar liksom inte efter något nytt. Ser inte problemen, allt det jobbiga som
måste göras. Jag skrattar och ler. Oroar mig inte för något.
Därför är lycka en slags nöjdhet för mig, där jag och allt
annat räcker till. Där svartsjuka och bitterhet inte existerar. Ett läge där
jag kan andas, ta min tid och ge och ta emot kärlek från allt och alla. Finna
fullständig sinnesro.
Antagligen känner många igen sig i de där orden. Antagligen
gör en väldans massa människor det inte. Och det är väldigt intressant. För på
ett allmänt plan är känslor, om än inte omöjliga, så väldigt svåra att
definiera.
Men det finns dock tillfällen då jag har väldigt svårt att
beskriva en känsla. Det kan röra sig om andra sorters lycka exempelvis. För
lyckan jag skrev om innan är ju trots allt bara en sorts lycka. Den lycka jag uppfattar
som starkast, den jag strävar efter allra mest här i livet. Det finns andra
sorters lycka jag inte tänker på så ofta och därmed inte har en klar bild av.
Sådana känslor får jag av Michal Jacaszeks senaste skiva. Jag
vet inte ens riktigt vad det är jag känner. Det enda jag är riktigt säker på är
att det är väldigt starka känslor. Antagligen djupt rotade i mitt
undermedvetna. Fast jag tror aldrig jag upplevt dem innan. På sätt och vis
känns de som en blandning mellan lyckan jag pratade om tidigare och en slags
melankoli. Men jag vet inte riktigt.
16.
Solstafir
Svartir Sandar
Tänk vad liten människan är egentligen. Vad patetiska vi är när vi spelar gudar över världen. Hur vi blint bäddar för vår egen undergång. Så egoistiska är vi alla. Som en levande parasit som frodas på en fantasisk vacker, storslagen och mäktig planet. En planet vi på hundra år tömt på energi och resurser. Mördat hela djurraser, förtryckt våra undersåtar och skapat vapen kapabla till att ödelägga hela världen.
Det är dags för planeten Tellus att säga emot. Visa hur små
vi människor egentligen är. Dränka oss med flodvågar, bränna oss med
vulkanutbrott och krossa oss genom att rasera våra egna skapelser rakt på oss
med jordbävningar. För vi har fan ingenting att sätta emot då. Tellus har ingen
empati. Åtminstone inte för den äckliga varelsen människan.
15.
PJ Harvey
Let England Shake
Som ni kanske känner till är mitt största intresse, vid
sidan av musik, tv-spel. Jag är särskilt svag för atmosfäriska spel och
framförallt de som försätter mig i en framtidsvision. Helst en tung, hemsk och
mörk sådan men gärna med inslag av ren, ärlig kärlek i. Tittar man på de spel
jag gillar allra mest ser man att detta är ett återkommande tema (Machinarium,
Mirror's Edge, Bioshock med mera).
I musik får jag för det mesta mina framtidsvisioner med
ambient och experimentell elektronisk och instrumentell musik. Jag kan faktiskt
inte erinra mig ett enda tillfälla då jag besökt en fantastiskt vacker och
skrämmande framtid.
Tills nu.
Let England Shake målar upp ett söndertrasat England. Krig,
svärta och krossade hjärtan. Världen som målas upp på ett sätt som är lika
motbjudande som tilltalande. Dock bara tilltalande så länge musiken finns
emellan mig och visionen. Men frågan är hur långt ifrån visionen vi egentligen
är.
Mitt svärtade hjärta dunkade i alla fall hårdare än någonsin
när PJ Harveys röst smörjde mina trumhinnor med budskapet om Englands förfall.
14.
The Roots
Undun
The Roots har länge gjort helt fantastisk hiphop. De hörde
till banden som fick mig att uppskatta genren tack vara sina härligt jazziga
beats och tunga narrativ. De är också en grupp som aldrig verkar gå ur tiden.
Sedan skivan Things Fall Apart som släpptes i slutet av 90-talet har
varje ny skiva betytt ett nytt fokus, en ny tvist på den älskade, jazziga hiphopen.
Undun är verkligen inte ett undantag från regeln.
Berättelsen om en fiktiv person som fastnar i kriminalitetens hårda klor berör.
De undviker effektivt de klyschor som brukar göra det omöjligt för mig att ta
rappare och deras gangster-berättelser seriöst.
13.
Little Dragon
Ritual Union
Jag var 1,5635 millimeter ifrån att fullständigt missa den
här skivan. Inte så att jag inte hade hört talas om Little Dragon innan eller
att jag inte visst att de skulle släppa en ny skiva i år. Snarare så att första
gången jag hörde den tyckte jag att den var väldigt dålig. Minns hur jag satt med
pappa i vardagsrummet och sågade låt efter låt.
Att jag överhuvudtaget återvände till den här skivan efter
det är ett under i sig, men att jag återvände till den så pass många gånger som
jag faktiskt gjorde är bortom mig. Dock är jag väldigt glad att jag gjorde det.
För när Ritual Union till slut lossnade för mig, då gjorde den det med besked.
Nu är Ritual Union ett av de bästa lyckopiller jag har. Jag
bara sätter på skivan så förvandlas min mörka världsbild till omåttligt vacker
och lycklig. Smilbanden börjar synas ovanligt mycket och jag sitter och vickar
på huvudet nöjt för mig själv. Tänker på alla möjligheter jag har. Alla goda
vänner jag har lärt känna det senaste halvåret. Hur bra det har gått för den
här bloggen den senaste tiden.
12.
Tim Hecker
Ravedeath, 1972
En grå, dimmig och kall värld vidgar sig framför mitt
synfält. Det gamla samhället är borta. De som fortfarande lever här kämpar
dagligen för överlevnaden. Men människor har ändå inte blivit de svin jag
förutspådde de skulle bli i en värld av denna art. Folk hjälps åt. Kärlek och
gemenskap är det som driver folk att fortsätta kämpa. De förstår att det är det
som krävs för att kunna överleva i den giftgastunga, kalla och kärnvapenbombade
värld deras förfäder skapade. Kanske är folket här trots allt lyckligare än vad
vi är idag? Troligtvis är de det.
Jag läser alltid in mycket i min elektroniska musik. Men det
känns liksom nödvändigt för att kunna njuta av det fullt ut. Och den värld Tim
Hecker målar i mitt huvud med sina ambienta, minimalistiska och lugna ljud är
mer detaljrik och känslosammare än mycket annat jag hört i år.
Varje gång jag slår på musiken hamnar jag i ett slags koma.
Musiken är det enda som spelar någon roll. Det blir livet. Det blir en
omöjlighet att stänga av musiken innan sista spåret tonat ner.
Tänk dock på en sak om du ska lyssna på den här skivan. Ge
den tid och lyssna med bra ljudkvalitet. Det här är inte musik som visar sina
kvaliteter om man lyssnar någon minut in på varje låt från sin dator högtalare.
Det krävs att man sätter sig ner och lyssnar på skivan från början till start.
Men känner du att du orkar göra det rekommenderar jag dig
starkt att du gör så. För då väntar en fantastisk skiva som tål att lyssnas på
om och om igen utan att någonsin tappa sin lyster.
11.
Fleet Foxes
Helplessness Blues
“So
now I am older than my mother and father
when they had their daughter
now what does that say about me
Oh how could I dream of such a selfless and true love
could I wash my hands of
just looking out for me?
Oh man what I used to be
Oh man oh my oh me
Oh man what I used to be
Oh man oh my oh me
In dearth or in excess
both the slave and the empress
will return to the dirt, I guess, naked as when they came
I wonder if I'll see any faces above me
or just cracks in the ceiling
nobody else to blame?
Oh man what I used to be
Oh man oh my oh me
Oh man that I used to be
Oh man oh my oh me
Gold teeth and gold jewelry
every piece of your dowry
throw them into the tomb with me
bury them with my name
Unless i have someday
Ran my wandering mind away
Oh man what i used to be
Montezuma to Tripoli
Oh man oh my oh me”
when they had their daughter
now what does that say about me
Oh how could I dream of such a selfless and true love
could I wash my hands of
just looking out for me?
Oh man what I used to be
Oh man oh my oh me
Oh man what I used to be
Oh man oh my oh me
In dearth or in excess
both the slave and the empress
will return to the dirt, I guess, naked as when they came
I wonder if I'll see any faces above me
or just cracks in the ceiling
nobody else to blame?
Oh man what I used to be
Oh man oh my oh me
Oh man that I used to be
Oh man oh my oh me
Gold teeth and gold jewelry
every piece of your dowry
throw them into the tomb with me
bury them with my name
Unless i have someday
Ran my wandering mind away
Oh man what i used to be
Montezuma to Tripoli
Oh man oh my oh me”
Ja. Nästa del kommer den nionde januari.
SvaraRadera