Årets album: FINALEN
Då var det äntligen dags för den stora finalen i den här bloggserien. Allt funkar som tidigare. Here we go!
10.
St. Vincent
Strange Mercy
Till viss del är Strange Mercy en väldigt vacker och vänlig skiva. Sockersöta melodier blandas väl med Annie Clarks undersköna röst. Men den vackra ytan är långt ifrån allt. Oftare än aldrig börjar en distad gitarr skräna eller så exploderar ett snabbt och högljutt trumkomp. Men det finns faktiskt ytterligare mörkare sidor än så på den här skivan.
Istället för att jag bara tänker på spelet när jag lyssnar, tänker jag
på musiken. Tänker på hur jävla snyggt de länkar samman de trallvänliga
melodierna och hur de verkligen lyckas fånga den mörka känslan i Song of Storm.
Låten funkar verkligen långt utanför ramarna av spelet och det har jag aldrig
förut hört en spel-cover göra. Och det är något nästan omänskligt stort för
mig.
För det var längesedan jag hörde en artist med så otroligt sexig röst och
avslappnade beats som Ghostpoet. Den fångar verkligen Londons rökiga
undergroundkultur på ett otroligt tillfredställande sätt.
Kort sagt känns den här skivan som gjord för mig. Den sammanfattar mina
våtaste dansmusikdrömmar.
Dessutom, det här är nog den mest oförutsägbara skivan jag har hört i
år. Eller någonsin. Första gångerna jag lyssnade hade jag inte en aning om vart
låtarna var på väg och än mindre hur nästa låt skulle låta. Sådant älskar jag.
Skivan har en fantastisk undergångsatmosfär. Men inte en den typiska
undergång vi ofta tänker oss idag. Jag får snarare känslan av de
undergångstankar som fanns förr i tiden. Då jag inte levde. Under krigstiden.
Därmed inga jävla tsunamis eller ekonomiska krascher utan om bombade städer.
Rädslan för krig och vetskapen om att mitt hus kanske kommer vara en ruin lagom
till lunch. Gamla gummor som sakta stapplar till skyddsrummen medan bomberna
faller. Ständig rädsla.
Så där känns det väl ungefär fortfarande. Det enda jag känner att jag
glömmer att ta upp är musikens pampighet. Att lyssna på skivan på en bra stereo
känns som att sitta i en gigantisk lokal där olika ljud kommer från alla olika
håll samtidigt. Isam är liksom motsatsen till klaustrofobisk musik. Den tar
stor plats och är lite svårsmält, men när man väl ”lärt” sig musiken är det en
storslagen, unik och atmosfärisk skiva som visar sig.
Jag får en liknande känsla som jag fick av att lyssna på Marilyn Manson
som liten. Varenda lyssning är precis lika hård som den förra och även om man
blir väldigt äcklad av det man hör är det väldigt fascinerande att stå på
avstånd och bara beakta det monster till karaktär som finns i musiken. Det är
spännande och man känner sig lite farlig. Kittlar lite extra i magen när man
dansar vilda danser på rummet och låter aggressionerna rinna ur kroppen.
Hiphopens största steg framåt på väldigt, väldigt många år.
10.
St. Vincent
Strange Mercy
Till viss del är Strange Mercy en väldigt vacker och vänlig skiva. Sockersöta melodier blandas väl med Annie Clarks undersköna röst. Men den vackra ytan är långt ifrån allt. Oftare än aldrig börjar en distad gitarr skräna eller så exploderar ett snabbt och högljutt trumkomp. Men det finns faktiskt ytterligare mörkare sidor än så på den här skivan.
Till en början såg jag nästan bara det sockriga. Men ju mer
jag grävde ner mig ju obehagligare blev det. Efter fem-sex lyssningar stod det
klart vilka skrämmande berättelser som gömmer sig inom Strange Mercy. Grymma
utnyttjningar och ångest är återkommande teman. De berättas dessutom på ett
sätt som är så förvirrat och nära sammanbrott att man berörs av texterna på ett
sätt jag aldrig gjort tidigare. Det känns lite som att titta rakt in i en
sargad, förstörd och övergiven själ
Det är intressant hur länge det här gick förbi mig. Det
finns visserligen några låtar där det smutsiga i det musikaliska inte gömmer
sig så väl. Men jag minns att efter tre lyssningar ville jag nästan jämföra
skivan med musik som My Brightest Diamond. Nu känns de som sina motpoler. Och
det här säger nog en hel del om hur vi ofta luras i verkliga livet. Vi tror att
våra vänner mår bra bara för att vi ser ett yttre skådespeleri och så visar det
sig vara precis tvärtom.
Ytterst imponerande hur St. Vincent fångar det i den här
skivan.
9.
BadBadNotGood
BBNG
BadBadNotGood gör väldigt mycket för mig med sin debut. De
introducerade mig till en genre jag sedan tidigare ignorerat, kombinerade jazz
med hiphop på ett minst sagt unikt sätt och slängde iväg en fet diss till jazzgurun
John Coltrane.
Men eftersom jag inte tänker skriva en halv miljon tecken om
allt vad den här skivan har fått mig att förstå och så vidare tänker jag
inrikta mig på en av de saker som skivan lyckades med alldeles förträffligt.
Det är något jag aldrig har sett något band göra tidigare. Faktiskt har jag
aldrig hört någon som ens varit i närheten av att lyckas.
Det handlar om att göra en cover på ett soundtrack från ett
tv-spel. Trots att jag tagit tåget till Stockholm två gånger för att se
fullskaliga orkestrar framföra musiken, streamat framträdanden live från tyska
konserthus och hållit ett öga en mängd svenska cover-band har det alltid fallit
platt innan mållinjen. Den där Castlevania-konserten jag gick på för två år
sedan kom närmast, men inte ens då funkade det riktigt.
BadBadNotGood lyckas däremot. I en nästan tio minuter lång
låt framför de otroligt kreativa tolkningar av låtarna Title Theme, Saria’s
Song och Song of Storm från The Legend of Zelda: Ocarina of Time. Anledningen
att det funkar är att covern inte bara spelar på min nostalgi. Låten funkar
antagligen lika bra för någon som aldrig någonsin sprungit omkring i Hyrules
vackra värld.
Lyssna här:
8.
Ghostpoet
Peanut Butter Blues and Melancholy Jam
Mitt musikintresse började på allvar först när någon
introducerade mig till subgenren triphop. Artister som Massive Attack, Tricky
och Portishead var det enda som spelade roll. Men som ni vet dog stilen ungefär
lika snabbt som den uppstod.
De senaste två åren eller så har jag dock sett ett litet
hopp. Små, små tecken som tyder på ett litet uppsving för genren. Massieve
Attacks revival Heligoland var långt bättre än jag förväntade mig och Trickys
senaste, Mixed Race, är helt klart det bästa han släppt ifrån sig sedan 1996
års Pre Millennium Tension.
Men för att en genre ska återuppstå krävs det mer än att
gamla artister återvänder, det behövs nytt blod.
Det är precis vad Ghostpoet är. Han för triphopen rakt in i
10-talet. Hans musik känns självklart tungt influerat av 90-talets triphop, och
då framförallt Tricky, men jag hör även stora doser av allt från Gnarls Barkley
till Burial. Resultatet är delvis årets nostalgitripp men också ett förstärkt
hopp kring genrens framtid. Ja, och i en alldeles underbar skiva.
7.
Nicolas Jaar
Space Is Only Noise
Jag har väldigt länge haft en slags idé om hur den perfekta
klubben hade varit för mig. Jag har klara bilder av hur den industriella
inredningen ska se ut. Här ska världens mest unika snöflingor samlas. Besökarnas
enda samhörighet är egentligen bara att de inte är otrevliga. Jag har vetat
säkert vilken musik jag vill ska spelas där.
Problemet är väl bara det att jag aldrig hittat den musiken.
Jag vet liksom hur det ska låta men ingenting låter riktigt så. Det finns en
del artister som kommer nära, men ingen kommer riktigt dit.
Med Nicolas Jaars Space Is Only Noise har jag äntligen
funnit soundtracket till denna underbart mystiska klubb. Sexiga basgångar och
en mörk, melodisk sång gör låtarna härligt dansanta medan minimalistiska
ljudeffekter från bland annat pianon, cymbaler och klickljud sätter en härlig
känsla av avantgarde.
6.
James Blake
James Blake
Det är verkligen svårt att skriva om de sista albumen på den
här listan. De betyder alla så mycket för och jag skulle vilja skriva så mycket
om dem. Men jag tänker begränsa mig och därför bara lyfta fram en av de saker
som gör musiken så oumbärlig för mig.
I James Blakes fall handlar det om hur han förvandlar sin
röst till ett instrument. Han använder olika effekter på sin röst som gör att
den knyts samman så otroligt väl med hans minimalistiska syntmattor. De lyckas
även förmedla en otroligt stark känsla som gör att man förstår vad han vill
säga med låten utan att ens behöva lyssna på de textrader han låter sippra fram
ur sin mun. För när han sjunger om hur han faller i låten The Wilhelm Scream
känns det som om man faller med honom. När han sjunger om sin ångestladdade
relation till sina syskon i låten I Never Learnt To Share känner jag med honom
något otroligt. När skivan till slut tystnar efter tretton fantastiska låtar
känns det nästan som om jag känner James Blake.
5.
Colin Stetson
New History Warfare Vol. 2: Judges
Det var en natt för snart ett år sedan. Som ett ovetande
barn lyssnade jag på Colin Stetsons senaste skiva för första gången. Jag blev
chockad.
Dagen efter läste jag om skivan. Det stod klart och tydligt
att skivan var inspelad i en tagning utan några som helst overdubs eller
samplingar med undantag för My Brightest Diamond och Laurie Andersons sång samt
en låt där ett valthorn har mixats in i efterhand. Resten av ljuden kom enbart
från Colin Stetsons saxofon. Jag förstod inte hur detta skulle kunna ha gått
till. Det lät ju ofta som om åtminstone tre instrument användes samtidigt.
Men minst lika chockad som jag blev över att man kan använda
en saxofon på det här sättet blev jag över musiken i sig. Det låter som något
jag i vanliga fall hör i elektronisk musik. Ganska repetitiva melodier som
sakta utvecklas och blir större och större tills det når sitt klimax i slutet
av låten.
4.
Amon Tobin
Isam
Jag skrev om den här skivan någon månad efter att den
släpptes i stans lokaltidning Smålänningen. Tycker jag skrev rätt fint om den:
”På många sätt var den skivan verkligen en ögonöppnare.
Vid första anblick kändes det alldeles för experimentellt. Jag tyckte bara att
det var en samling melodier som ofta övergick till allmänt oljud. Men ju mer
jag lyssnade ju mer började jag ”förstå” musiken.
Jag har ingen aning om vad hans olika låtar egentligen
har för budskap. Det enda jag vet är att nu, efter många lyssningar på albumet,
är att varje låt säger mig något. Jag har skapat mig en personlig bild av
varenda låt.
Till exempel den första låten på skivan, Journeyman, är
för mig en blandning mellan natur och fabrikstillverkat. Det är när den renaste
skogen börjar leva i harmoni med de giftiga och förorenade fabrikerna. Ibland
går det lite skakigt, man får en känsla av att harmonin håller på att
krackelera, men så, i sista sekunden så lyckas de börja samarbeta igen.
Ett annat exempel är Wooden Toy. Jag får känsla av två
kära ungdomar som vilar i en vacker skogsdunge. De ligger sida vid sida, kanske
håller de varandra i handen. De pekar mot molnen och pratar om vilka olika
figurer de ser. Samtidigt som de är väldigt lyckliga gnager tanken på att de
snart måste skiljas åt. Det kan mycket väl vara sista gången de ses. Deras
relation är inte så bra som ytan får den att verka.
Lost & Found är ett tredje exempel från skivan. Det
är ett vackert djur som blir anfallen av en arme med små, men farliga kryp. Den
kämpar och kämpar och kämpar. Ibland lyckas den komma ifrån de farliga djuren.
Gömmer sig bakom en sten och det blir lugnt ,även om den fortfarande vet att
den när som helst kan bli hittad igen. Men den klarar sig och andas ut.
Jag har svårt att tro att det är särskilt många som kommer
att känna samma sak av de här låtarna. Här finns ju ingen text som kan
förtydliga något och vad jag vet finns det inget uttalande från Amon Tobin vad
låtarna betyder. Men jag tror att de flesta som hör dem och ger dem en riktig
chans kommer att känna någonting med musiken. Det kommer att skapas en känsla
och en berättelse. Och varje person som lyssnar skapar sina egna känslor och
sina egna berättelser.”
3.
Timber Timbre
Creep On Creepin' On
Låt mig börja med det instrumentella här. Det bygger på
tydliga kontraster mellan mörka basgångar, skräckdoftande stråkar och ett ljust
piano i stackato. Ibland smyger även en ytterst ödesdiger saxofon in. Det är
väldigt snyggt och låter ofta som om det kunde komma från vilken rysare som
helst. Uttryck som ”haunting beauty” passar perfekt för att förklara känslan
det instrumentella ger.
Men det är inte det som är det viktigaste när det kommer
till den här skivan. Det som gör att den finns på tredje plats är dess
berättelse. För den är bland de mest välskrivna och bäst framförda berättelse
jag hört i någon skiva någonsin. Bara en sådan sak som hur berättelsen
fortskrider från låt till låt får mig att falla pladask för skivan.
Lyssnaren följer en person som blivit dumpad av sin
flickvän. Det ges en insyn i hans tankar efteråt. Hur var deras relation
egentligen? Vad ska han göra nu? Hämnas?
Under plattans öppningsspår Bad Ritual berättar han om tiden
precis innan han blev dumpad. Han visste redan då var saker och ting var på väg
att gå. Två stycken från låten går:
"There is a history in pictures
There is
evidence in boxes
There is
proof for your love for him
long
after it’s dead
Every
creak, a trigger
I will
think of you with others
I could
not smother out
that
fire in my head”
Enkelt visar sångaren var skivan är på väg. Jag känner
verkligen hans sorg, kanske speciellt när han fortsätter in i refrängen:
"And it's a bad, bad ritual
but it
calms me down”
Men samtidigt som jag lätt skaffar mig sympatier för honom
börjar jag skymta mörkare sidor av honom. Ju längre in i skivan man kommer, ju
mer av sina grymma sidor visar han. Redan på den tredje låten vilken agerar
titelspår.
"And my stomach dropped as you shifted me off to stop
The
ectoplams coiled like a hovering halo of smoke
And our
beloved invention
Is
conjured each night in your throat”
Man börjar ju ifrågasätta en aning vem han egentligen är
efter de meningarna. Skivan varierar sedan: Ibland tycker jag verkligen synd om
honom och ibland är jag rent äcklad av honom. För det mesta är jag båda
samtidigt.
Å ena sidan förklarar han sig själv som en zombie på väg mot
hennes säng, påstår att hon bör vara väldigt rädd för honom efter hans svek
(och kanske hade han onda planer redan innan hon lämnade honom) och visar flera
gånger under skivans gång tendenser som kan liknas vid extremt kontrollbehov
och ett närmast behov av att trycka ner henne. Å andra sidan så kanske detta
bara är tankar som dyker upp i hans huvud nu när han är så förkrossad som han
är. Kontrollbehoven kanske egentligen bara är svartsjuka och hämnden kanske
bara är en tanke han har för att lugna ner sig?
I slutänden väljer jag nog oftast att tro på den senaste.
Men i varje fall är detta årets mest klockrena kärleksberättelse. En underbar
insyn i det krossade hjärtat och de mörka sidor som kan växa fram ur det.
Det är vackert, obehagligt och ständigt precis på gränsen
till sammanbrott. Och när det gäller att beröra mig lyckades Timber Timbre helt
klart bäst i år.
Låt mig dock avsluta med ytterligare några citat från skivan
jag gillar särskilt mycket.
"Do you remember what you tried to forget?
Do you forget what you tried to remember?"
"These signs of natural disasters
Predictions of a brutal force
In case
your thinking of escaping
Before
you wake, I’ll take your horse”
“I found
empathy from madness
Deliverance
from malaise
My heart
is filled with gladness
At the
only spirit that I crave”
“My
eunuch on your mystic parkway
I kept
my eyes and arms bereft
Our garden
would not grow by flash light
I kept
so quiet I went deaf”
2.
Death Grips
Exmilitary
Ja, det här var ju lite oväntat från min sida. Aldrig hade
jag trott att årets aggressivaste skiva skulle leta sig upp på andra plats på
min årssummering.
Men allvarligt talat, hur skulle jag inte kunna älska en
skiva som blandar hiphop med punk och industrial? Dessutom med årets mest over
the top och osmakliga texter som vrålas rakt i ansiktet på lyssnaren.
Nog för att Exmilitary bygger mycket på en viss chockeffekt.
För första gången ramlade jag nästan baklänges av rapparens vrål om avskyvärt
sex, kilovis med droger och blodigt våld. Musikens beats består av slamriga
trummor, trasiga samplingar, skräniga gitarrer och tunga basgångar. Det är
aggressivt, hotfullt och jävligt egoistiskt.
Men vad händer då när chockeffekten lägger sig? Ja, det är
här Exmilitary är rätt speciell. För chocken tycks aldrig riktigt lägga sig.
Åtminstone inte för mig. Jag glömmer bort hur sjukt hård och aggressiv den
egentligen är mellan varje lyssning.
1.
Shabazz Palaces
Black Up
Jag är väldigt, väldigt trött när jag skriver detta. Har i
princip bara kollat på Word-dokument i två veckors tid. Skrivit hit, skrivit
dit. Klippt, klistrat, redigerat. Läst, läst, läst.
Och då var det äntligen dags att skriva om årets absolut
bästa skiva. Faktiskt den enda skiva i år jag är villig att belöna med tio av
tio möjliga i betyg. Många andra skivor har varit nära. Riktigt nära. Men
aldrig riktigt.
Vad är det då som gör skivan så oumbärlig? Väldigt mycket.
Till att börja med. Jag vet att många klagar på att hiphop
som genre är död. De som kommer med sådana påståenden brukar peka åt artister
som Public Enemy, Nas och Wu-Tang Clan och klaga över att ingenting låter
riktigt så där längre. Och det gör det ju inte. Men det betyder inte att genren
har dött, bara att den har förändrats. Precis som rock, pop och electronica
inte låter likadant nu som på 90-talet gör inte hiphop det.
Olika artister och grupper har fört genren in i nuet. Jag
skulle kunna peka på artister som The Roots, Eminem och hundratals andra
rappare som förnyade genren i början av 00-talet.
Hur som helst skulle jag vilja påstå att Shabazz Palaces tar
nästa stora steg. De lägger inte så stor vikt vid skickligt rappande och har
ingen typisk gangster/camp/criminal-attityd. Istället fokuserar de på
detaljrika beats som hämtar lika mycket influenser från jazz som från ambient
musik. De syr sedan ihop sina beats med rappandet på ett sätt som gör att
rappandet inte känns som rappande utan snarare ett instrument. Vilket jag
gillar.
Sedan har vi deras texter. De är inte det djupaste jag
någonsin hört. Men å andra sidan faller de inte ner i en enda jobbig klyscha.
De rappar lite förstrött om kärlek, karriär och lite festande ibland. Andra
gånger har jag ingen aning om vad deras texter handlar om. Kanske berättar de
om syner från någon feberhallucination eller något. Jag vet inte. Dock är
texterna alltid underhållande. Laid-back och ser inte på sig själva som något
överdrivet viktigt. Men de är ärliga och nästan rad de spottar ur sig känns på
något sätt tillsfredställande. Ibland blir jag lite ledsen, ibland skrattar jag
och ofta känns det bara som om de förklarar vardagssaker på sätt jag inte tänkt
på innan men inte kan annat än att hålla med när jag hör det.
Kort sagt så revolutionerar Shabazz Palaces hiphop som genre
med unika beats, låtstrukturer och texter. Jag älskar varje liten sekund av
plattan. Allt är så själsligt, ärligt och härligt. Kreativt och med blickarna
rakt in i framtiden.
Det var jobbigt att läsa så mycket Gottfrid, men väldigt fascinerade med tanke på din typ av musiksmak är annorlunda till min. Mina smaklökar har aldrig smakat din typ av musik.
SvaraRaderaSka lyssna på James Blake nu hejdå!
Hoppas du gillar det :)
SvaraRadera