Årets skivor: 40-31
40.
Anna von Hausswolff
Ceremony
Bästa spår: Deathbed
39.
Recondite
On Acid
Bästa spår: Tie In
38.
Wreck & Reference
No Youth
Bästa spår: Inverted Soul
37.
Solar Fields
Random Friday
Bästa spår: Landing Party
36.
Fennesz
AUN
Bästa spår: Trace
35.
Liars
WIXIW
Bästa spår: Flood to Flood
34.
Beach House
Bloom
Bästa spår: Myth
33.
Blondes
Blondes
Bästa spår: Lover
32.
Sleep Party People
We Were Drifting On A Sad Song
Bästa spår: Melancholic Fog
31.
Big Blood
Old Time Primitives
Bästa spår: Old Time Primitives
Nästa del kommer när den är klar.
Anna von Hausswolff
Ceremony
Jag läste någonstans att kyrkorgeln von Hausswolff använder
sig av enbart är en billig gimmick. Och ja, jag kan förstå att det kan verka så
när man läser en dålig recension av plattan. Men borde inte ta många
genomlyssningar innan vem som helst kan inse att orgeln är betydligt mer än ett
tröttsamt säljargument.
Skivan är inspelad i Annedalskyrkan och jag fantiserar gärna
om att jag sitter där inne när jag lyssnar. Fantiserar om hur ljuden väller
fram, ur tid och rum. Låtarna är effektivt konstruerade, med en poppig grund
som utsmyckats med en becksvart, kuslig och detaljerad ljudbild. Som grädde på
moset brer sig den mäktiga orgeln ut som ett mystiskt och formbart mörker.
Att påstå att orgeln bara skulle vara en gimmick är att ha
lyssnat med halva örat. För den som ger skivan tid och eftertanke väntar en av
årets mest stämningsfulla och, på ett konstigt ödesdigert sätt, rogivande
resor.
39.
Recondite
On Acid
För ett par år sedan åkte jag tåg uppåt landet. Satt ensam
och tittade ut genom fönstret mot ett förbisvischande landskap. På andra sidan
mittgången satt en typisk kontorsman med en laptop i knät. Jag sipprade på min
hemmagjorda citronlemonad, han på sitt kaffe i en tunn pappersmugg. Jag kavlar
upp ärmarna på min stickade tröja jag köpt på Myrorna, han gör samma sak med
sin vita skjorta från Burberry. Han drar i sitt hårt sidokammade hår, jag drar
i mitt lockiga morgonrufs. Jag tittar ut genom fönstret och ser en grå och
disig värld.
En konstig känsla slog mig helt plötsligt. Jag började tänka
att det här nog är definitionen av det Sverige jag älskar. Ett grått, hårt och
fruset landskap, där vi är skygga, men artiga. Vi sköter vårt eget, känner oss
ensamma och lägger våra liv på att finna någon och något att älska. Det
undersköna med den svenska melankolin.
Tie In är den första låten jag hör från On Acid. Den kommer
med en musikvideo, där vi färdas längs en tågräls genom ett fruset, gråtonat
landskap. Sverige. Jag kan inte låta bli att tänka på min egen resa, med den
där mannen. Vi tittade på varandra och jag tänkte att han är min motpol. Jag sa
aldrig ett ord, bara vände mig bort mot mitt älskade Sverige. Där ute skymtas
nakna träd i kylig vinter. Vi satt bredvid varandra i tre timmar, tills jag
klev av på en tråkig tågstation i Borlänge och lät han fara vidare ensam.
Med minimalistisk acid house bygger Recondite det perfekta
soundtracket för vårt avlånga, karga, mörka, frusna och skygga land. Eller, om
du så vill, för ett stelnat dansgolv, där tårarna rinner som pärlor ner för den
ensamma besökarens kinder. Eller för den blyges midnattsvandring genom ett
kyligt och blodfläckat Stockholm.
För mig och den andre, på tåget uppåt Sverige, närmare
kylan. För oss som bara höll käften och förblev ensamma. Och klev av tåget för
alltid.
Aldrig ska jag fly Sverige. Aldrig ska jag fly Recondite.
38.
Wreck & Reference
No Youth
Jag ser två möjligheter till beskrivningar här. Den första
är för er som tycker om att ha er musik udda, noise-influerad och rå. Det andra
är för er som håller er till de förskönade sidorna av livet och inte ser
behållningen i att fylla sitt liv med ytterligare en ångestattack.
1: Experimentell hardcore. Dramatisk och emotionell röst.
Texter som skär likt en kniv genom hjärtat. Musikalisk framtoning som får
själen att vilja bryta ihop av ångest, ilska och ensamhet. En sinnesförvirrande
och obehaglig insyn i en förkrossad människas psyke, som berör långt efter
skivans slut.
2: Skränig emo. Fjantigt överdriven röst. Texter patetiska
på ett obeskrivligt tonårsfjantigt vis. Pretentiös musikalisk framtoning som
garanterat för med sig ett och ett annat migränfall hos lyssnaren. Ett konstlat
försök att framkalla starka känslor.
Välj den beskrivningen som du tycker passar dig bäst och
lyssna.
37.
Solar Fields
Random Friday
Ultimae Records är en av de mest intressanta skivbolagen när
det kommer till elektronisk ambient och trance. Sedan de grundades för tolv år
sedan har de skapat en intressant nisch inom genrerna. Själv säger de att de
ger ut ”panoramic music for panoramic people”. Och jag skulle nog vilja bistå
med att det är en mycket bra förklaring.
Själv har jag också alltid känt att de kombinerar natur och
teknologi på ett alldeles speciellt sätt. Det är som att de skapar sina egna,
levande artificiella världar med hjälp av noga uträknade syntar. Ljudbilderna
är ofta löjligt detaljerade och målande. Sexigt, är också ett ord jag känner
att jag måste använda i det här sammanhanget.
I år har de släppt ett flertal underbara skivor och den
första att dyka upp på den här listan är Solar Fields Random Fridays. Han har
tidigare släppt både ambienta saker (varav Extended är den bästa) och
trance-aktiga saker (varav Earthshine är den bästa). Random Fridays är helt
klart mer åt Earthshine-hållet.
Det börjar dock lugnt, men efter ett kortare inledande spår
brakar skivan loss. Sedan dunkar det som satan i en dryg timma. På klassiskt
Ultimae Records-maner far vi dessutom iväg till en färgsprakande värld. Den här
gången en övervuxen stad, där naturen ger ut sin hämnd mot det industriella.
Det är sexigt värre.
36.
Fennesz
AUN
Jag läser en bok av Olof Lagercrantz. Om att läsa och skriva
och så. Han har många viktiga poänger som jag försöker lägga på minnet. Men en
sak han säger fäster jag mig vid speciellt. Det är om onödiga ord och meningar
och hur farligt det kan vara att använda dem. Att peppra texten med superlativ
är inte rätt sätt att skapa starka känslor på, till exempel.
Jag försöker tänka på det där ofta. Resonemanget slår mig
framförallt när jag sätter mig ner för att skriva om AUN. För jag vet inte riktigt
vad jag bör skriva. Fennesz och, även Ryuichi Sakamoto som bidrar på ett par
spår, låter inga onödiga ljud smutsa ner sin musik. Varför ska jag då smutsa
ner min text med onödigt svammel när ni lika gärna kan lyssna på musiken
själva?
AUN är ett av årets mest minimalistiska släpp, men det är
också en av de allra största. Känner du inget när du lyssnar bör du fundera
över huruvida du innehar ett friskt hjärta.
35.
Liars
WIXIW
När jag, för drygt två år sedan, började intressera mig för
musik på riktigt var Liars ett av de första banden jag kom i kontakt med. Det
var väl inte direkt ett kärleksfullt första möte. Jag tyckte att de var
skittråkiga.
När de släppte nytt i år lyssnade jag inte ens. Jag hade
verkligen inte lust, i övertygelsen om hur tråkig skivan skulle vara. Jag
bestämde mig för att ignorera WIXIWi förmån för annan bättre musik.
Men någon månad efter släppet läste jag av en slump ett par
recensioner av skivan. Överallt hette det att Liars förändrats och att deras
nya sound förmodligen skulle reta upp en del, trots att det enligt många
kritiker var förändringar åt det bättre. Jag har svårt att tänka mig ett bättre
sätt att få mig nyfiken på en skiva, än att skriva på det viset.
Så jag lyssnade, och det tog inte lång tid innan jag var
fast. WIXIW är en fruktansvärt häftig platta. Den är simpelt men effektfullt
uppbyggd. Lugna, svävande spår varvas snabbare och rytmiska. Låtarna bygger på
ett till synes enkla groove som långsamt förändras. Över det sjunger sångaren
konstiga melodier med skärande falsettröst. Resultatet är malande, hypnotiskt
och egensinnigt. Känslan av att det här är musiken Liars alltid velat göra
infinner sig snabbt.
Inte trodde jag att ett av årets häftigaste album skulle
komma från ett så tråkigt band.
34.
Beach House
Bloom
Jag var länge övertygad om att Beach House kom från Norge.
För det låter ju så. Deras drömska sound och Victoria Legrands minst sagt unika
röst har alltid fått mig att tänka på bergen och fjodarna i landet med där
mystiken givit form åt naturen.
Men nu visar det sig att de inte alls är två naturbarn från
Norges urskogar, utan kommer från hårsprayfixerade Baltimore (en stad som väl
för övrigt fastnat i 60-talet?). Det visar sig också att de redan hunnit släppa
fyra skivor.
Om steget från Devotion till Teen Dream var stort, så är
steget från Teen Dream till Bloom litet. Jag ser möjligheten att klaga på
igenkänningsfaktorn, men mig stör den inte alls. För i min bok har de aldrig
gjort så här stämningsfull och enhetlig musik. Låt efter låt för mig rakt in i
de trolska skogar jag så länge trodde att Beach House vuxit upp i.
33.
Blondes
Blondes
I ett hav av lasrar, glitter och människor ramlar jag runt.
En euforisk rörelse till hjärtats rytm, mot centrum. Dansgolvets kroppar
synkroniseras till mullrande basgångar och frenetiska melodier. Mina trumhinnor
blöder, mitt hjärta går sönder. Bar, len, svettig hud pressas mot min. Jag blir
nervös, låter syntarna ta tag i mig. Svävar uppåt och försvinner helt in i
musiken. Någon tar min hand och jag faller. Nere på golvet fylls mina vener med
mjölkvit syra och pulserar i ett noga uträknat och mikroprecist mönster.
Parerar en kvinna från vänster, men hon får fatt i mig ändå. Röda läppar
pressas mot mina. Hennes snirkliga, varma tunga smugglar in lyckopillret långt
ner i halsen på mig. I nervositet drar jag mig bakåt och låter musiken ta fatt
i mig igen. Svävar mot taket och kramar det yrande stoffet.
Jag vaknar upp i förvirring och undrar vart allt tog vägen.
Omedveten om allt hör jag de sista tonerna på Amber försvinna ut ur mitt rum.
Jag inser att det bara var ännu en underbar tripp till Blondes debutalbum.
32.
Sleep Party People
We Were Drifting On A Sad Song
Det börjar tyst. Ett piano spelar en melodi. En i effekter
dränkt röst sjunger sorgsamt. Stråkar svävar fram, innan de blir plockade. Och
så exploderar allt i ett kaos av gitarrer och trummor. Jag har svårt att tänka
mig en starkare inledning.
Något barnsligt finns över skivan. Ta en titt på omslaget
eller på bild av bandet, där alla är iklädda sina karaktäristiska helvita
kaninmasker, och det är enkelt att förstå vad jag menar. Men att det är
barnsligt betyder inte bara för barn. Nej, jag skulle istället vilja säga att
We Were Drifting On A Sad Song kan liknas vid Alice i Underlandet. En saga för
vuxna.
Liksom den klassiska boken är skivan helt sjuk i sin tematik
och ljudbild. Sleep Party People är inte rädda för att låta sina sånger sväva
iväg till oanat knarkade nivåer. Vidare finns samma vemod bland allt det
gulliga. Visst kan världen se glad ut på ytan, men Hattmakaren är lika
deprimerad och handlingsförlamad som alltid. Kaninen lika ihjälstressad. Drottningen
lika sinnesrubbat ond.
Det är en till synes vacker och lekfull värld att besöka,
men ack sådan sorg och själslig misär som döljer sig här.
31.
Big Blood
Old Time Primitives
Take this.
It will open up your mi-mind. Show you emotions and the world from a... a...
creative perspective. You know like... this world we all live, it’s kinda
shitty, y’know. And if you want to understand the... the core, you have to
live. With this blunt you live better then ever be-before. It’s like... fuck.
You got som money? Maybe you owe me some? You can get this for... for free if
you lend me some. Hey, pleeease... we can be like friends, you c-can come to my
home stay f-for the night.
You kn-know
I don’t need that mu-mu-much money. A few bucks. You get this joint, you give
me some mon... ey. It will show you... new things, it’s l-like a new world...
you wi-will understand.
And while
your on t-to it, listen to some of that new weird freak folk shit fr-from Big
Blood. Almost same effect as... th-this smoke.
Nästa del kommer när den är klar.
Kommentarer
Skicka en kommentar