(Fjol)årets skivor: 20-11
Jag avskyr när jag inte hinner färdigställa saker. Så därför tänkte jag, ett halvår försent, färdigställa listan över fjolårets 50 bästa skivor.
Många av texterna är egentligen halvfärdiga. Vissa är inte ens påbörjade. Så för att göra det här så smidigt som möjligt är de återstående texterna utkast, korta kommentarer och färdiga produktioner i en enda röra. Hursomhelst kommer jag nu äntligen kunna avslöja topp tjugo.
20.
Retina.it
Descending Into Crevasse
Många av texterna är egentligen halvfärdiga. Vissa är inte ens påbörjade. Så för att göra det här så smidigt som möjligt är de återstående texterna utkast, korta kommentarer och färdiga produktioner i en enda röra. Hursomhelst kommer jag nu äntligen kunna avslöja topp tjugo.
20.
Retina.it
Descending Into Crevasse
Jag drack Absolut citron en kväll för att kunna njuta av min
ambient ännu lite mer. Tyvärr uteblev effekten, kanske på grund av att jag
skulle ha behövt något starkare eller för att det är en myt att elektronisk
musik blir bättre när man är dimmig.
Däremot skulle jag vilja påstå att viss ambient musik kan
göra mig just väldigt, väldigt dimmig. Som när jag lyssnade på Descending Into
Crevasse innan ett släktkalas och blev anklagad för att ha smakat på de vuxnas
magiska dricka.
Att nykterister ännu inte agerat mot denna synnerligen
tveksamma musikstil är en aning underligt må jag tycka. Inte minst då den har
givit mig bättre rus än all vodka i världen.
Kanske borde någon politiker skriva en lag som angriper
musiken. Som en slags hjälpaktion mot den lilla obskyra grupp människor som har
fastnat i ambientmissbruket.
Eller så kan vi se tillbaka på gamla tider, då barn sövdes
med starkspritdoppade bomullstussar. Istället sätter vi på dem ett par fina
lurar och låter dem uppleva Dumbos obehagligaste hallucinationer på riktigt. Så
ser vi till att 2010-talet blir ecstasyns andra decennium. Det är bara att
hoppas att andra 80-talsseder också kommer tillbaka.
Descending Into Crevasse är ett sätt att låta sinnena sväva
bland molnen på en ofarlig väg.
19.
Loma Prieta
I.V.
Jag sitter på mitt rum och lyssnar på Loma Prieta, en skön
söndagsmorgon. Sitter och filosoferar lite och tänker på hur bra deras senaste
skiva ändå är. Så brakar dörren upp med en smäll och pappa rusar in i rummet
och vrålar att jag ska stänga av musiken. För helvete det här är inte musik
bara oväsen, heter det.
Det är förvisso sant att I.V. är en väldigt skränig och
dånig skiva. Men hur kan inte höra allt det vackra där bakom? Att det här är
årets grindcore beror inte på att det är årets ösigaste skiva (för det är det
inte ens). Det beror på att Loma Prieta har gömt något vackert och skört bakom
lagren av rostigt järn, inälvor och spyor. För varje ny genomlyssning lyckas
lite mer av det fina bubbla upp till ytan.
Därför återvänder jag om och om igen.
Och därför satte jag på musiken igen så fort han stängt dörren.
18.
The Mount Fuji Doomjazz Corporation
Egor
Vemod är en sinnesstämning jag förskönat. I min värld är
det, liksom melankoli, en känsla av någorlunda positiv karaktär. Visst är det
sorgligt, men det är sorgligt på ett fint sätt. Jag tänker mig en kedjerökande
Bob Dylan i ett litet hyresrum, sittande framför en skrivmaskin där han
knapprar fram poetiska rader till en kommande skiva. Han är ung och hans hjärta
är krossat. Det är ur hans vemod pennan finner sin inspiration.
För någon vecka sedan läste jag Claude Simons bok Jardin des
Plantes. Där beskriver han vemod på ett helt annat sätt. Han talar om en känsla
vi inte kan sätta ord på, den kanske hemskaste av dem alla. En känsla där
människan förlorat allt och blir handlingsfattig och förtvivlad. Inte alls något
som förskönande poetskalper växer fram ur.
Om vi tar den version av vemod som Claude Simon talar om och letar efter
en skiva som uttrycker en liknande sinnesstämning så är Egor det närmaste vi
kommer i år. Fyra låtar, en dryg timma och uppgivenhet värre än någon annan.
17.
John Talabot
Fin
Mina kompisar brukar klaga på att jag aldrig lyssnar på glad
musik som man kan dansa till. Det är sant och det är en kritik jag kan ta åt
mig av. I min förra årskrönika fanns det en skiva som föll inom de ramarna, av
samtliga 50. Och inte ser det bättre ut i år.
Men Fin uppfyller i alla fall ett kriterium. Man kan dansa till den.
Väldigt, väldigt mycket till och med. Sedan att den är av det lite mörkare
slaget får ni leva med. För allvarligt talat har jag mycket lättare att svänga
på höfterna till musik som faktiskt har en viss dignitet och inte är alltför
glättigt. Mer atmosfärisk och detaljerad dansmusik än så här fick vi inte 2012.
16.
Connect.Ohm
9980
På nätterna ser jag skylines över ultramoderna metropoler.
Solljus i röda, gula, blåa nyanser som kastar gnistor över bergstopparna av
stål och glas. Inte en organisk varelse kan skymtas på flera mil. Här är de
kubistiska, futuristiska byggnaderna all natur vi behöver. Vad gäller en
eventuell mänsklighet så vet jag inte. Kanske har de försvunnit och kanske står
arkitekturen där som ett monument för gångna orealistiska visioner och obotlig
framtidstro. Eller så lever de fortfarande sina stressiga liv, nere på kliniska
gator och torg.
Det viktigaste är ju ändå horisonten, inte vad som finns
nedanför den. Och 2012 står Connect.Ohm för den sexigaste skylinen av dem alla.
Lite som en studie i framtidsromantikerns våtaste drömmar och renaste utopier
breder 9980 ut sina rytmer och melodier till en tät ljudbild. Något att drunkna
i, som de lenaste oljor och de rödaste rosor och de vackraste ögon.
Men framförallt som de största panoramafönstren och de mest
skimrande stålkonstruktioner och den mest lysande solnedgången. Genom det
massiva lagret av ozon och giftgaser.
15.
Neneh Cherry & the Thing
The Cherry Thing
Jag vill tacka mamma och pappa för allt stöd jag fått genom
åren. Tack för att ni inte kastade ut mig när jag kom hem i fruktansvärda
tecnorave-byxor med kedjor, nitar och blodröda detaljer. Tack för att ni inte
slog sönder min stereo när jag spelade metal varje morgon som väckarklocka.
Tack för att ni inte sydde igen min mun när jag inte kunde prata om annat än
Harry Potter i två års tid. Och tack, pappa, för att du introducerade mig för
Putte Wickman, Herbie Hancock, Miles Davis och andra underbara jazzartister.
Men varför envisas ni med att ogilla Neneh Cherrys senaste underverk?
14.
Loscil
Sketches from New Brighton
Vi börjar vid titlarna. ’Container Ships’ och ’Fifth Anchor
Span’ låter väldigt mycket hamn. ’Praire Trains’ och ’Cascadia Terminal’ får
även de symbolisera varsin arbetsplats för lågavlönat folk ur de undre
klasserna.
Det är bilden av den skitiga och hårda staden, där arbetarna aldrig får
ro, som gör Sketches from New Brighton så oförglömlig. Öppnande spåret kör på
fullt direkt, med en mullrande bas och en enslig melodi, och därifrån blir
melankolin bara tätare.
13.
Sun Araw, M.Geddes Gengras & The Congos
Icon Give Thanks
Skapandeprocessen är en typiskt vacker och klyschig
historia, som vi redan hört tusen gånger om. En vit musiker som åkte till
Afrika, raggade upp några gatumusikanter och släppte ett album.
Skillnaden är bara att det som Sun Araw och hans vänner skapade
verkligen var något unikt. För jag lovar dig att du inte hört något som liknar Icon
Give Thanks förut. Det är modern och experimentell konstmusik, samtidigt som
det är traditionell kenyansk folkmusik. Influenserna kommer samman till en
helhet där det är omöjligt att säga vad som är upp och ner.
12.
Oren Ambarchi
Audience of One
Det är sjukt vad mycket musik den här killen hinner med att
skapa. Och så bra dessutom! Hade jag inte begränsat mig till en platta per artist hade jag förmodligen pepprat den här listan med verk från Oren Ambarchi.
Men allra bäst måste ändå hans Audience of One vara. Den är
lika naivt enkel som den är pretentiöst svår. Många utsvävande gitarrljudbilder.
För att förklara vad exakt som gör skivan så intressant hade jag behövt
flera spaltkilometrar. Så låt mig stanna efter att ha sagt att skivans största
kvalitéer ligger i detaljerna och helheten som dessa utgör.
11.
Killer Mike
R.A.P. Music
Gillar du hiphop? Då gillar du Killer Mike. Så enkelt är
det.
Hans rappande (och El-Ps producerande) spränger kanske inte
direkt några mallar. Däremot gör den det bästa möjliga av dem. Här finns en
tyngd, en attityd och en ärlighet som inte går att hitta i någon annan
musikstil.
Det här är musik som flyttar berg, både bokstavligt och bildligt. Mycket
mer än så finns här inte att säga.
Kommentarer
Skicka en kommentar