Årets album: 30-21

Tredje delen. funkar som alla tidigare delar, med länkar till musiken som inte finns på Spotify. So here we go!

30.
Belong
Common Era

Jag tror att de två medlemmarna i Belong lever farligt just nu. För efter en så här vacker och känslosam skiva, kommer deras kroppar fortfarande klara av att leva? Nu när de lagt så stora delar av sina hjärtan i de nio låtarna som utgör Common Era? Har de ens några hjärtan kvar som kan tillgodogöra deras celler med syre och druvsocker?

Fast det förstås, om de nu skulle dö kan de i alla fall glädjas åt att deras kärlek alltid kommer att finnas kvar här på jorden inuti alla dem som någonsin lyssnat på deras musik.

Common Era är en väldigt vacker skiva, med andra ord.

29.
Kendrick Lamar
Section.80

Det här är, som ni vet, en mycket hyllad skiva. Den kammade in väldigt fina betyg när den släpptes och finns med på varenda 50-topplista i år.

Men för att vara ärlig, första gången jag hörde Section.80 gillade jag den verkligen inte. Kendricks flow och beats lät exakt som all mainstream-anpassad skit-hiphop tyckte jag. Jag lyssnade igen och igen och igen. Förstod fortfarande ingenting.

Det var först när jag kollade upp texterna som saker och ting lossnade. Visserligen handlar de om de vanliga sakerna som dyker upp i den här sortens hiphop. Sex, droger och kriminalitet. Men till skillnad från (majoriteten) av all andra rappare från den här skolan behandlar han ämnena på sätt som är intressanta.

Han problematiserar. Han ser inte tjejer som heta sexobjekt man kan behandla hur som helst. Han berättar inte om hur förbannat cool han var den gången han sköt ihjäl tio finansmän på en restaurang. Han påstår inte heller att kokain är hans levnadsbröd. Istället förhåller han sig på ett många gånger mer moget sätt till de här ämnena.

Den fjärde låten, No Make-Up, är ett bra exempel på detta. Han berättar om sin tjej som sminkar säg väldigt, väldigt mycket. Visst ser hon bra ut i allt det där men samtidigt önskar han att hon skulle kunna slappna av lite kring sitt utseende. Och hon är trots allt ändå mycket vackrare utan sminket. Sedan skiftar perspektivet snabbt till tjejens istället. Hon har ångest kring sitt utseende, ingen säger att hon är snygg och om de gör det är det när hon har smink på sig. Det blir tydligt att han aldrig har berättat för henne vad han tycker. Det gör att hennes självkänsla sjunker till botten och hon känner sig naken och ful utan fem centimeter sminkkladd över hela ansiktet. En tragisk liten historia jag tror många kan relatera till.

Men ser ni? Kendrick tar upp ett, i vanliga fall, förbannat tråkigt ämne men gör det intressant. Han problematiserar och är ärlig. Och jag älskar honom för det.

Dessutom, efter att jag börjat dyka ner i texterna började resten av albumet också falla på plats. För hans väldigt avslappnade flow är ju egentligen rätt ballt. Och de chilliga beatsen är ju egentligen väldigt härliga. Kan inte förstå att jag inte förstod det från första början.

28.
Lee Noble
No Becoming

Ett problem jag väldigt ofta har när det kommer till experimentell ambient musik är att de känslor skivan försöker framkalla är så stela. Hela konceptet med ambient musik bygger på att med små medel  skapa så stora känslor som möjligt. Men det utmynnar ofta endast i en sörja av statiska, fabricerade känslor.

Men när ambient musik lyckas, då är det verkligen underbart. Med No Becoming lyckas Lee Noble alldeles utomordentligt på den punkten. Musiken liksom växer och blir mer än bara ljud, liksom förvandlas till en magisk trädgård där människans allra renaste känslor växer som blommor.

No Becoming är en mörk, mörk skiva som spelar på många känslosträngar samtidigt. Men framförallt gör skivan det på ett naturligt och livnära sätt.

Lyssna här:
http://leenoble.bandcamp.com/album/no-becoming

27.
Chelsea Wolfe
Apokalypsis

Om du åker upp till norra Sverige under den mörka och kalla vintern måste du verkligen ta en skogspromenad mitt i natten. Då är chansen stor att du möter en kvinna iklädd många lager djurpäls och svart smink i hela ansiktet. Kvinnan kommer visa dig in i en hydda hon byggt alldeles själv. Där inne luktar det starkt av hemmagjorda doftljus och mystiska blandningar som kokar i tjocka tennkittlar. Kranier, döda flugor och trubbiga knivar är strödda över borden. Med största säkerhet kommer hon försätta dig i trans och sedan sjunga för dig.

Den mystiska kvinnan jag pratar om är Chelsea Wolfe. Den här skivan spelades in genom att en våghalsig besökare hade på sig en gömd mick under sitt besök. Honom har ingen sett till sedan dess men micken hittades under ett träd någon dag efteråt.

Sann historia om hur årets mörkaste skiva blev till.

26.
Destroyer
Kaputt

Smörighet och gullighet står på menyn i Kaputt. Så för er som inte klarar av lättsmälta texter om kärlek framförda med världens snällaste pojkröst, skippa den här skivan. Men för alla andra som känner för att gräva upp sina hjärtan ur melankolins järngrepp och plågsamt poetiska texter rekommenderar jag starkt att ni lyssnar på Kaputt.

Sockersötare skiva om kärlek får man leta efter. Men en snygg produktion och en röst som faktiskt berör mig i all lättsamhet gör detta till en av årets bästa skivor.

25.

Battles

Gloss Drop

Jag minns så väl när Battles debut, Mirrored, släpptes. Det var en av de första skivorna jag lyssnade på som jag inte upptäckt via radion och som det varken stod Marilyn Manson, Massive Attack eller Kent på.

Egentligen vet jag inte vad jag tyckte om musiken. Men det lät konstigt och på den tiden var allt som var konstigt bra. Det kunde man visa för sina kompisar och de saker som ”du lyssnar ju bara på konstig musik” och ”du är udda du”. Och inget gjorde mig mer stolt på den tiden än att få höra sådana saker om mig själv.

Men nu är det snart fem år senare. Jag lyssnar på ny, unik musik varenda dag. Att det låter konstigt räcker inte riktigt längre. Men jag kan glatt erkänna att Gloss Drop nästan har gjort lika stor inverkan på mig som Mirrored.

För allvarligt talat, jag har nog aldrig blivit så imponerad av hur tre musiker spelar tillsammans. Jag blir aningen avundsjuk på dem när jag förstår att en av medlemmarna lyckas spela på en gitarr och en synth samtidigt. Att det dessutom låter helt underbart, en härlig blandning mellan kaos och dansanta melodier, gör självklart inte den saken bättre.

Jag gillar fortfarande Mirrored, men Gloss Drop överträffar verkligen den skivan på alla plan. Det här är mer lättlyssnat, detaljrikare och har ett av årets häftigaste produktionsvärden.

Om jag fick välja ett band jag skulle se live i år skulle jag definitivt se Battles. Hoppas bara att de tar sig i kragen och bokar en spelning i Sverige snart.

24.
Crystal Stilts
In Love with Oblivion

Du står just nu vid det mytomspunna kaninhålet. Du kan antingen hoppa ner i den psykedeliska värld som väntar i botten av hålet eller stanna kvar i din nuvarande, tråkiga tillvaro. Det är bara att välja. Att hoppa eller inte hoppa, det är frågan.

Om du nu väljer att faktiskt hoppa, bered dig på en färd genom rockens stjärnfyllda guldålder. Genom de droger som The Doors nyttjade i sina dar och Flower Power-blommor som sedan länge tappat sina grälla färger till förmån för det svarta, vita och röda.

En mörk, psykedelisk resa ner i allas älskade kaninhål.

Värt att nämna är att ett av mina favoritcitat från i år kommer från skivans öppningsspår:

”See the girl by the sycamore tree

she knows she’s looking at me

she follws me down to the sea

she follows me into the sea

I wanna know why!”

23.

Holy Ghost!

Holy Ghost!

Aldrig har jag dansat så mycket på mitt rum som när jag lyssnat på Holy Ghost! Aldrig har jag nog faktiskt dansat på mitt rum. Visst har jag påstått att jag gjort det åt annan musik också men då är det bara att jag känner att jag skulle kunna dansa till den. När jag lyssnar på Holy Ghost! har jag inget val. Det bara blir så.

(Det finns visserligen några undantag till, men de är få.)

Så på sätt och vis har skivan visat en ny sida hos mig. En sida där melankoli och svärta inte existerar. En sida då jag inte febrilt frågar mig vad budskapet är. Utan bara en sida där jag njuter och är genuint glad. Där mina lungor fylls av sockervadd, mitt hjärta dunkar i takt till dansstegen och mitt synfält färgas av ett rosaskimrande lager.

Holy Ghost! är liksom ren kärlek för mig. Besvarad, ren kärlek. Och jag hoppas att många tar del av den. Att många dansar med mig. Låter problemen rinna ur kroppen och smygdepressionen bytas ut mot ren och skär lycka.

22.

The Field

Looping State of Mind

I ett nummer av Gaffa läste jag en fin recension av den här skivan. Med några meningar förklarade skribenten skivans storhet på ett sätt jag aldrig kommer att kunna överträffa. Så därför kommer jag inte ens försöka.

”Har du någonsin tänkt: jag önskar att det här ögonblicket varar för evigt. Det har du säkert. Men det var ett tag sedan sist, va? Med tiden lär vi oss att inget varar för evigt, och de flesta av oss slutar hoppas på det. Men inte Axel Willner. Looping State of Mind är hans tredje album som The Field, och det är också tredje gången han fångar några ögonblick och drar ut dem mot horisonten.

Det rör sig om små klimax, om kulminerande crescendon som förfryses i tiden, loopas och vrids och vänds på i det oändliga – om och om och om igen – över malande fyrtakter. Effekten är hypnotisk. Redan på debutalbumet From Here We Go Sublime visade Willner att han hittat ett unikt och kraftfullt uttryck, på uppföljaren Yesterday & Today förfinade han detta uttryck, och på fyndigt betitlade Looping State of Mind slipar han det till dynamiskt producerad perfektion. Det var länge sedan jag kände mig så uppslukad och trollslagen av ett album. Tid och rum försvinner. Ett ögonblick blir till evighet.”


Fredrik Franzén, Gaffa nr. 11, 2011

(Den här skivan finns inte på Spotify och inte heller att streama/ eller ladda ner gratis och lagligt någon annanstans på Internet heller. Så ni får gå ut och köpa den på CD eller vinyl om ni vill lyssna. Eller klicka er igenom Youtube-klipp eller nåt.)

21.

Bob Hund

Det Överexponerade Gömstället

Bob Hund har alltid skrivit världens bästa texter. De kan förklaras som en radda snyggt hopsatta poetiska oneliners. De är askul. De vänder ut och in på min världsbild. De rör till.

Med Det Överexponerade Gömstället överträffar de sig själva ytterligare en gång. För att du ska förstå vad jag menar, låt mig komma med några exempel:

”Vill du nu förgifta dig med mig?

Drunkna i en dröm där allting ordnar sig”

”Stumfilm, stumfilm, stumfilm

Låt mig tala till punkt”

”Du har inte blivit blind

bara förlorat din syn”

”Ensam över fältet

endast iklädd astroidbälte

skjuter ett granatäpple

rakt in i min folksamling”

"Folket har inget vatten

dränk dom i nolltolerans"

"Ditt öde går in i en brandvägg"

Osv, osv, osv i all oändlighet.