Årets album: 50-41
Ja, rubriken säger väl det mesta. Det här är första delen i min topp 50-lista över årets album.
Värt att nämna är att jag länkar till hemsidor där du kan lyssna på de skivor som inte finns på Spotify. Alla dessa hemsidor är lagliga.
Men nu, låt oss börja!
50.
Jonathan Johansson
klagomuren
Åh mitt älskade Sverige. Att ständigt vandra på dessa mörka, kalla, regniga gator dag ut och dag in. Ett så tryggt land, där ingen rasism eller orättvisa finns. Ett land där alla är glada, alla delar med sig och ingen behöver skämmas över sitt dåliga jobb. Drömmarnas land.
Nej, jag avskyr inte Sverige. Men det är väldigt mysigt att lyfta fram allt som är tragiskt med vårt avlånga land. Likaså är det mysigt att lyssna på svenska artister som avbildar Sveriges kyla, livets kyla och kärlekens kyla.
I år gör Jonathan Johansson det absolut bäst. Han blandar Familjen-doftande synthar med Kents melankoliska malande. Riktigt mysigt och fint blir det.
Perfekt att gräva ner sig i vintermörkret med. Och så dämpar det den stora längtan efter Kents tionde skiva en aning också.
49.
Graveyard
Hisingen Blues
Jag gillar verkligen inte 70-tals-rocken. Kanske är det för att jag har lyssnat för lite på den, men jag tror snarare att det har att göra med att det låter så åldrat. Visst kan jag förstå som gillar musiken ur retrospektiv men för mig som inte har någon relation till musiken ur dåtidens musiklandskap låter band som Rolling Stones och Black Sabbath mest patetiska.
Graveyard tar den här eran och för den in i det fantastiska, moderna 10-talet. Genom skivans nio låtar blandar de vilt mellan olika sound och bildar en helhet så charmerande att jag inte kan göra annat än att smälta. Det känns tydligt att Graveyard är medvetna om att de inte revolutionerar rocken mer än de gör riktigt bra låtar i sedan länge utforskat vatten. Aldrig innan har jag gillat den här musiken så mycket.
De förskönar och återupplivar en hel epok. Åtminstone för mig. Och jag älskar det. Av hela mitt hjärta.
48.
Poor Lily
Poor Lily
Punk. Ren punk. Utan några vidare krusiduller.
Texter om att han funderar över att bli galning och att han minsann bara är en vanlig kille. Hårt och töntigt, precis som det ska vara. Med stora doser av självdistans.
En oumbärlig skiva för alla som gillar charmigt hat, skrän och punk i största allmänhet. Eller för er som vill förstå what all the fuzz is about.
Lyssna här:
http://poorlily.com/2011/11/19/download-our-album-for-free/
47.
My Brightest Diamond
All Things Will Unwind
My Brightest Diamond tillhör en musikstil jag ofta har stora problem med. Visst finns det artister i genren jag gillar, Florence + the Machine för att nämna en, men för det mesta finns det något som håller mig från att älska dem. Ja, faktiskt alltid innan har det varit så, men My Brightest Diamond tar verkligen genren till nya höjder.
De snygga och kreativa melodierna passar underbart med hennes sockersöta stämma. I de flesta låtarna har det slängts in en massa olika instrument som gör att man hela tiden upptäcker nya detaljer för varje gång man lyssnar på skivan. Det är lättlyssnat och galet välproducerat men känns aldrig någonsin plastigt eller påklistrat. Det känns äkta och levande, riktigt bra och väldigt vackert.
Dessutom bryter skivan äntligen med det i särklass största problemet jag brukar ha med musiken; nämligen att varenda jävla låt låter exakt som den förra. All Things Will Unwind består av elva låtar och jag kan lätt höra skillnad mellan dem. Så tack My Brightest Diamond för att jag äntligen får ett snyggt, vackert, enhetligt men också varierat album från den här genren. Det var på tiden. Och Florence kan känna sig överkörd.
46.
SebatiAn
TOTAL
Sebatians musik är väldigt, väldigt nära att bara utmynna i rent kaos. Där industriella ljud, snabba takter, hög volym och elektronisk sång bara geggas ihop till ett enda oljud.
Men så blir det aldrig. Istället formas något otroligt hårt men också livnärt ur kaoset. Något som är så rakt i ansiktet på mig att jag nästan ramlar av stolen. Musiken fullständigt mosar min hjärna, förvandlar den till en hög med geggig hjärnsubstans.
Jag blev faktiskt uppriktigt chockad första gången jag slog på den här musiken. För visst, det låter än hel del som Justice, men jag hade aldrig hört musik som kändes så här industriellt och hårt. Något som gick rakt på mig från första sekund. För när låtar som Motor blandar tunga takter med bandsågar och gör musik av det förstod jag vad hård elektronisk musik var.
Detta bevisas sedan gång efter gång genom skivans 22 låtar.
Men nu när chocken lagt sig kan jag också tillägga att musiken är otroligt välkomponerad och faktiskt är bra på riktigt. Det är inte en skiva man bara lyssnar på för en preliminär chock-effekt utan också för att den är otroligt snygg, dansant och direkt.
45.
Deaf Center
Owl Splinters
Deaf Center är otroligt avslappnande musik. Han blandar stiligt minimalistiska samplingar med vackra pianoslingor. Det blir mörkt, känsligt och gräver sig långt in i mitt medvetande. Det är typisk sådan musik som försätter mig i trans. Skivan hör dessutom snyggt ihop, bildar liksom en ström av känslor. Det är lite som en resa genom mitt medvetande där jag fångar upp känslor jag inte visste att jag hade.
Allmänt sätt väldigt snyggt komponerad ambient musik. Jag tycker även det här härligt med lite musik ur den här genren som inte är så svårsmält. Owl Splinters fastnar nästan direkt, vilket är skönt som omväxling.
44.
Zombi
Escape Velocity
Välkommen till 70-talet. Här blir våra trumhinnor masserade av sexiga synthslingor och framtiden är omänskligt cool. Robotar ,toppmodeller, radioaktivitet, transistorer och antenner. Kraftwerk var det häftigaste som någonsin existerat.
Nu är det slutet på 2011 och vad som är så fruktansvärt häftigt med miniräknare har de flesta glömt bort. Idag lyssnar man inte på Kraftwerk för att de är speciellt coola. Man lyssnar på det för att se hur det var förr. Även om jag verkligen gillar skivor som The Man-Machine och Computer World kan jag inte bortse ifrån hur åldrade de känns.
Det här blir ännu tydligare när jag lyssnar på Zombis senaste skiva. De tar Kraftwerks sound nästan rakt av och för det in i nutiden. Riktigt mysigt blir det och lyssnar jag tillräckligt noga börjar även jag drömma om sådana där galet högteknologiska räknare som man får plats med i fickan. Precis som om det vore 1979.
43.
Danny Brown
XXX
Den här skivan är som en godispåse. En välfylld godispåse med många olika bitar i. Varje resa är ett äventyr och bjuder på nya detaljer jag inte tänkt på tidigare. Visserligen är inte alla godisbitar utsökta men här finns åtminstone inget lakrits.
När så många bitar möter min syn blir jag först överväldigad. Var ska jag börja? Men ju mer tid jag ger det ju mer visar det sina kvaliteter. Nu vet jag exakt vilka små, små smaknyanser jag ska känna efter och lär mig att hålla de goda eftersmakerna kvar i gommen så länge som möjligt.
XXX är en skiva man lär sig att älska. Här finns attityd, karisma, unikt flow och välskrivna texter. Visst är inte allt fenomenalt men varje genomlyssning är en unik och häftig upplevelse
Lyssna här:
http://www.foolsgoldrecs.com/xxx/
42.
Alva Noto
Univrs
Jag blev lite chockad första gången jag satte på den här skivan. Utan att ha hört något av Alva Notos tidigare skivor kastades jag rakt in i den kanske mest svårlyssnade skivan jag hört i år. För om man bara slölyssnar på den här skivan kan jag lova att man kommer få förbannat ont i huvudet och kanske även lite illamående. För musiken bygger på till synes jävligt irriterande ljudeffekter som upprepas in i absurdum.
Nu frågar ni er själva säkert varför jag har med sådan musik på den här listan. Jo, om man inte slölyssnar utan i lugn och ro sätter sig med skivan och lägger all sin uppmärksamhet på musiken är skivan en resa till den fjärde dimensionen. Rakt in i framtiden. En mörk och futuristisk plats, där det enda som finns kvar av naturen ligger på marken som ett tjockt asklager. Arkitekturen präglas av metalliska fabriksbyggnader och befolkningen rör sig som skuggor på vägarna. Alla har svarta kläder och gasmask.
Den lika tilltalande som avskyvärda framtiden. Så estetiskt tilltalande men praktiskt livsfarlig.
Under rätt omständigheter är det här kanske årets häftigaste skiva. Men den kräver lite av dig.
(Jag vill dock rekommendera folk att vara vaksamma över vilken volym de har när de lyssnar på det här.)
41.
The Log.OS
λόγος
Jag finner det väldigt svårt att skriva om The Log.OS. Det finns så otroligt mycket på de trettio minuter som utgör den här skivan. Så jag nöjer med att säga att det är en aning överväldigande men snyggt hopsatt electronica med influenser från alla möjliga håll.
Jag menar, den här skivan låter som soul, dubstep, triphop, electro, ecstacy, Sbtrkt, Massive Attack, jazz, rymd, London, tunnelbana, frätande syror, finurliga substanser, LSD, blommor, svärta, melankoli, gift, strålning, Little Dragon, underground, film noir, 90-tal och framtid. För att nämna några. Det är väldigt imponerande hur allt detta kan förvandlas till en av årets mest enhetliga och kreativa elektroniska skivor.
Lyssna här:
http://the-log-os.com/
Värt att nämna är att jag länkar till hemsidor där du kan lyssna på de skivor som inte finns på Spotify. Alla dessa hemsidor är lagliga.
Men nu, låt oss börja!
50.
Jonathan Johansson
klagomuren
Åh mitt älskade Sverige. Att ständigt vandra på dessa mörka, kalla, regniga gator dag ut och dag in. Ett så tryggt land, där ingen rasism eller orättvisa finns. Ett land där alla är glada, alla delar med sig och ingen behöver skämmas över sitt dåliga jobb. Drömmarnas land.
Nej, jag avskyr inte Sverige. Men det är väldigt mysigt att lyfta fram allt som är tragiskt med vårt avlånga land. Likaså är det mysigt att lyssna på svenska artister som avbildar Sveriges kyla, livets kyla och kärlekens kyla.
I år gör Jonathan Johansson det absolut bäst. Han blandar Familjen-doftande synthar med Kents melankoliska malande. Riktigt mysigt och fint blir det.
Perfekt att gräva ner sig i vintermörkret med. Och så dämpar det den stora längtan efter Kents tionde skiva en aning också.
49.
Graveyard
Hisingen Blues
Jag gillar verkligen inte 70-tals-rocken. Kanske är det för att jag har lyssnat för lite på den, men jag tror snarare att det har att göra med att det låter så åldrat. Visst kan jag förstå som gillar musiken ur retrospektiv men för mig som inte har någon relation till musiken ur dåtidens musiklandskap låter band som Rolling Stones och Black Sabbath mest patetiska.
Graveyard tar den här eran och för den in i det fantastiska, moderna 10-talet. Genom skivans nio låtar blandar de vilt mellan olika sound och bildar en helhet så charmerande att jag inte kan göra annat än att smälta. Det känns tydligt att Graveyard är medvetna om att de inte revolutionerar rocken mer än de gör riktigt bra låtar i sedan länge utforskat vatten. Aldrig innan har jag gillat den här musiken så mycket.
De förskönar och återupplivar en hel epok. Åtminstone för mig. Och jag älskar det. Av hela mitt hjärta.
48.
Poor Lily
Poor Lily
Punk. Ren punk. Utan några vidare krusiduller.
Texter om att han funderar över att bli galning och att han minsann bara är en vanlig kille. Hårt och töntigt, precis som det ska vara. Med stora doser av självdistans.
En oumbärlig skiva för alla som gillar charmigt hat, skrän och punk i största allmänhet. Eller för er som vill förstå what all the fuzz is about.
Lyssna här:
http://poorlily.com/2011/11/19/download-our-album-for-free/
47.
My Brightest Diamond
All Things Will Unwind
My Brightest Diamond tillhör en musikstil jag ofta har stora problem med. Visst finns det artister i genren jag gillar, Florence + the Machine för att nämna en, men för det mesta finns det något som håller mig från att älska dem. Ja, faktiskt alltid innan har det varit så, men My Brightest Diamond tar verkligen genren till nya höjder.
De snygga och kreativa melodierna passar underbart med hennes sockersöta stämma. I de flesta låtarna har det slängts in en massa olika instrument som gör att man hela tiden upptäcker nya detaljer för varje gång man lyssnar på skivan. Det är lättlyssnat och galet välproducerat men känns aldrig någonsin plastigt eller påklistrat. Det känns äkta och levande, riktigt bra och väldigt vackert.
Dessutom bryter skivan äntligen med det i särklass största problemet jag brukar ha med musiken; nämligen att varenda jävla låt låter exakt som den förra. All Things Will Unwind består av elva låtar och jag kan lätt höra skillnad mellan dem. Så tack My Brightest Diamond för att jag äntligen får ett snyggt, vackert, enhetligt men också varierat album från den här genren. Det var på tiden. Och Florence kan känna sig överkörd.
46.
SebatiAn
TOTAL
Sebatians musik är väldigt, väldigt nära att bara utmynna i rent kaos. Där industriella ljud, snabba takter, hög volym och elektronisk sång bara geggas ihop till ett enda oljud.
Men så blir det aldrig. Istället formas något otroligt hårt men också livnärt ur kaoset. Något som är så rakt i ansiktet på mig att jag nästan ramlar av stolen. Musiken fullständigt mosar min hjärna, förvandlar den till en hög med geggig hjärnsubstans.
Jag blev faktiskt uppriktigt chockad första gången jag slog på den här musiken. För visst, det låter än hel del som Justice, men jag hade aldrig hört musik som kändes så här industriellt och hårt. Något som gick rakt på mig från första sekund. För när låtar som Motor blandar tunga takter med bandsågar och gör musik av det förstod jag vad hård elektronisk musik var.
Detta bevisas sedan gång efter gång genom skivans 22 låtar.
Men nu när chocken lagt sig kan jag också tillägga att musiken är otroligt välkomponerad och faktiskt är bra på riktigt. Det är inte en skiva man bara lyssnar på för en preliminär chock-effekt utan också för att den är otroligt snygg, dansant och direkt.
45.
Deaf Center
Owl Splinters
Deaf Center är otroligt avslappnande musik. Han blandar stiligt minimalistiska samplingar med vackra pianoslingor. Det blir mörkt, känsligt och gräver sig långt in i mitt medvetande. Det är typisk sådan musik som försätter mig i trans. Skivan hör dessutom snyggt ihop, bildar liksom en ström av känslor. Det är lite som en resa genom mitt medvetande där jag fångar upp känslor jag inte visste att jag hade.
Allmänt sätt väldigt snyggt komponerad ambient musik. Jag tycker även det här härligt med lite musik ur den här genren som inte är så svårsmält. Owl Splinters fastnar nästan direkt, vilket är skönt som omväxling.
44.
Zombi
Escape Velocity
Välkommen till 70-talet. Här blir våra trumhinnor masserade av sexiga synthslingor och framtiden är omänskligt cool. Robotar ,toppmodeller, radioaktivitet, transistorer och antenner. Kraftwerk var det häftigaste som någonsin existerat.
Nu är det slutet på 2011 och vad som är så fruktansvärt häftigt med miniräknare har de flesta glömt bort. Idag lyssnar man inte på Kraftwerk för att de är speciellt coola. Man lyssnar på det för att se hur det var förr. Även om jag verkligen gillar skivor som The Man-Machine och Computer World kan jag inte bortse ifrån hur åldrade de känns.
Det här blir ännu tydligare när jag lyssnar på Zombis senaste skiva. De tar Kraftwerks sound nästan rakt av och för det in i nutiden. Riktigt mysigt blir det och lyssnar jag tillräckligt noga börjar även jag drömma om sådana där galet högteknologiska räknare som man får plats med i fickan. Precis som om det vore 1979.
43.
Danny Brown
XXX
Den här skivan är som en godispåse. En välfylld godispåse med många olika bitar i. Varje resa är ett äventyr och bjuder på nya detaljer jag inte tänkt på tidigare. Visserligen är inte alla godisbitar utsökta men här finns åtminstone inget lakrits.
När så många bitar möter min syn blir jag först överväldigad. Var ska jag börja? Men ju mer tid jag ger det ju mer visar det sina kvaliteter. Nu vet jag exakt vilka små, små smaknyanser jag ska känna efter och lär mig att hålla de goda eftersmakerna kvar i gommen så länge som möjligt.
XXX är en skiva man lär sig att älska. Här finns attityd, karisma, unikt flow och välskrivna texter. Visst är inte allt fenomenalt men varje genomlyssning är en unik och häftig upplevelse
Lyssna här:
http://www.foolsgoldrecs.com/xxx/
42.
Alva Noto
Univrs
Jag blev lite chockad första gången jag satte på den här skivan. Utan att ha hört något av Alva Notos tidigare skivor kastades jag rakt in i den kanske mest svårlyssnade skivan jag hört i år. För om man bara slölyssnar på den här skivan kan jag lova att man kommer få förbannat ont i huvudet och kanske även lite illamående. För musiken bygger på till synes jävligt irriterande ljudeffekter som upprepas in i absurdum.
Nu frågar ni er själva säkert varför jag har med sådan musik på den här listan. Jo, om man inte slölyssnar utan i lugn och ro sätter sig med skivan och lägger all sin uppmärksamhet på musiken är skivan en resa till den fjärde dimensionen. Rakt in i framtiden. En mörk och futuristisk plats, där det enda som finns kvar av naturen ligger på marken som ett tjockt asklager. Arkitekturen präglas av metalliska fabriksbyggnader och befolkningen rör sig som skuggor på vägarna. Alla har svarta kläder och gasmask.
Den lika tilltalande som avskyvärda framtiden. Så estetiskt tilltalande men praktiskt livsfarlig.
Under rätt omständigheter är det här kanske årets häftigaste skiva. Men den kräver lite av dig.
(Jag vill dock rekommendera folk att vara vaksamma över vilken volym de har när de lyssnar på det här.)
41.
The Log.OS
λόγος
Jag finner det väldigt svårt att skriva om The Log.OS. Det finns så otroligt mycket på de trettio minuter som utgör den här skivan. Så jag nöjer med att säga att det är en aning överväldigande men snyggt hopsatt electronica med influenser från alla möjliga håll.
Jag menar, den här skivan låter som soul, dubstep, triphop, electro, ecstacy, Sbtrkt, Massive Attack, jazz, rymd, London, tunnelbana, frätande syror, finurliga substanser, LSD, blommor, svärta, melankoli, gift, strålning, Little Dragon, underground, film noir, 90-tal och framtid. För att nämna några. Det är väldigt imponerande hur allt detta kan förvandlas till en av årets mest enhetliga och kreativa elektroniska skivor.
Lyssna här:
http://the-log-os.com/
Nästa del kommer den 27 december :)
SvaraRadera