Årets album: 40-31

Så, då var det dags för den andra delen i min avhandling av årets 50 bästa skivor. Precis som förra gången länkar jag till legala hemsidor där du kan streama/ladda ner de skivor jag har med här som inte finns på Spotify.

40.
Deerhoof
Deerhoof vs. Evil

En dag förra året var jag ledsen. Vet inte riktigt varför. Jag tror det var på ett sådant där sätt som är typiskt för barn. Du vet, man känner för att krypa ner i någons famn och fälla några lätta tårar för att sedan glömma bort det sorgliga och leka kurragömma istället.

Problemet den där dagen var bara att det inte fanns någon famn att krypa ner i. Däremot fanns det ett bombhärjat rum som skulle städas och en tvätt att hänga upp. Men just den här dagen satte jag på Deerhoofs nya skiva. Det var nog tur det, för vem vet hur det skulle ha gått för mig annars. Musiken blev famnen jag kunde krypa ner i. Sorglös, vacker och säregen. Alldeles underbar.

Nu var det inte så här jag upptäckte den här skivan. Det var mest ett stilgrepp jag kände passade. Men det skulle mycket väl kunna varit så.

39.
Fergus and Geronimo
Unlearn

Den här skivan är väldigt nära att kännas jobbigt splittrad. Den är väldigt nära att kännas påfrestande förlegad. Den är väldigt nära att kännas gimmick-artad. Den är väldigt nära att kännas amatörmässig.

Den är faktiskt väldigt nära att kännas en massa olika negativa saker. Men Fergus and Geronimo är tydligen fantastiska balanskonstnärer. För det enda som den här skivan inte bara nästan är, utan faktiskt är, är charmig, varierad och mysig.

Det här är Woodstock-skivan som blev försenad men aldrig gick ur tiden.

38.
Veronica Falls
Veronica Falls

Att ta sig igenom den svenska hösten är ju minst sagt ett litet projekt. Ofta känns det tungt, folk klagar och det känns rent allmänt som tiden då hela Sverige passar på att bli deprimerade. Och det är ju lätt att förstå, med tanke på att hela landet tappar sin färg och kylan letar sig långt in i märgen.

I år fick jag dock hjälp av Veronica Falls för att ta mig igenom hösten. Jag har suttit otaliga kvällar på mitt rum medan regnet piskat mot fönsterrutan och lyssnat på deras debut. Riktigt mysigt är det och skivan fångar verkligen känslan av höst perfekt med sina mörka gitarrslingor och punkiga sång.

Att öppningsspåret dessutom heter ”Found love in a graveyard” förstärker känslan ännu mer.  Jag bor nämligen i fucking jävla Ljungby och alla som varit här vet att kyrkogården här är en av få saker den här staden inte behöver skämmas över. Inte för att den är vackrare än andra städers kyrkogårdar, men den är i alla fall inte mycket fulare än andra. Kanske den enda platsen (nästan i alla fall) jag faktiskt uppskattar i den här hålan.

37.

Bon Iver

Bon Iver

Min sommar var fantastisk. Helt klart en av de mest underbara perioder jag haft mitt liv. En vändning för mig som person. Och precis som alla stora händelser i mitt liv har den ett soundtrack. Det består av en mängd låtar, varav majoriteten utgörs låtar från Håkan Hellströms 2 steg från Paradise.

Men en annan låt som för mina minnen tillbaka till sena kvällar i den vackra ruinen och tidiga morgnar i det gamla spökhuset Nygård, en låt som för mig är synonym med teatern, Hästholmen, Vadstena, Stocklycke, klosterruinen och Borghamns kalkbad är Bon Ivers Perth. Och Minnesota, WI. Och Holocene. Och faktiskt alla låtar på hans senaste skiva.

Få skivor har blivit så känslosamt laddade för mig under året. Så fort jag vill ha mig en dos nostalgi sätter jag bara på skivan. Det är underbart att ha det så.

Puss på dig, Bon Iver, för det.

36.
Civil Civic
Rules

Det är långt in på småtimmarna när jag skriver det här. Jag brukar alltid lyssna på musiken jag skriver om, men det går inte riktigt när det gäller Civil Civic. Det urartar alltid i att jag står och dansar på mitt rum.

Och självklart gör det det den här gången också. Så nu ger jag upp. Lyssna på musiken själva istället för att ta mina ord för det.

35.
Black Lips
Arabia Mountain

När man lyssnar på Black Lips får man göra vad som helst så länge man kan argumentera för att det är korkat, ogenomtänkt eller ohälsosamt. Eller bara allmänt skitskoj. Man behöver inte heller bry sig om vad andra tycker om det man gör. Eller snarare, man ska inte bry sig om vad andra tycker. De andra får liksom välja mellan att ge fan i dig eller joina.

Så här är en lista med tre saker jag gjort medan jag lyssnat på musiken:

1. Försökt få en tungkyss av den tjocka kassörskan på stans bästa café.
2. Rökt på under skolans brandlarm.
3. Dansat vilda och krigiska danser på torget endast iklädd tighta, rosa kalsonger.

Nu undrar jag vad DU kommer att göra medan DU lyssnar på Arabia Mountain. För det måste DU göra.

(Hoppas på en medalj för den här texten för att den inte tar musiken mer pretentiöst än den är tänkt att tas.)

34.
Iceage
New Brigade

Pappa har uppfostrat mig efter ideologin att punk är skit. Det bara skränar. Jag trodde på detta väldigt länge. Men i år slogs den dumma illusionen i tusen bitar.

Allt började med att jag lyssnade på Iceages New Brigade. Det fortsatte med att jag inte lyssnade på någonting annat än punk i minst två veckor.

Antar att det räcker som motivering till varför den här skivan finns på den här listan.

33.
Zomby
Dedication

Häxjakten är igång för fullt nere på Londons gator. Trots att de flesta tror att 1700-talets ritualer har lämnat stadens bakgator sedan länge lever de fortfarande kvar. Jacks blodiga knivar skrämmer fortfarande livet ur den lortiga underklassen och pestsmittan sprids effektivt med råttorna via de dunkla tunnelbanesystemen.

Dedication är årets mest mystiska och rysliga tolkning av London. Tunnelbanorna, telefonkioskerna och fish’n’chips-fyllda tidningspapper blandas väl med det ockulta, farliga 1700-talet.

Jag antar att den är skivan är själva definitionen av ”haunting beauty”. Så måste det bara vara.

32.
Dumbo Gets Mad
Elephants at the Door

Bered dig för en färd till stjärnorna. Sväva runt i den oändliga rymden bland vackra nebulosor och farliga svarta hål. Du kommer aldrig att behöva vakna mer, alla problem är borta. Allt du ser är möjligheter och drömmar.

Ibland åker dina tankar iväg ner på Londons lustgasfyllda gator. Du hänger med lite löst festfolk och besöker insnöade vinylbutiker.

Du lever drogernas värld. Helt utan bieffekter. Här är allt som en dans på rosor i världens alla färger. Universums härligaste tillstånd. Drömmande, hoppfull, kreativ.

Jag tror aldrig något band förskönat de hallucigena droger som Dumbo Gets Mad. Så för er som vill trippa utan att behöva snorta vita linor eller suga på jordgubbar, lyssna på Elephants at the Door.

Lyssna här:
http://listn.to/DumboGetsMad/player

31.
Africa Hitech
93 Million Miles

Viss musik är otroligt svår att skriva om. Jag har påbörjat en mängd texter om den här skivan, men det känns aldrig riktigt som om jag lyckas fånga vad jag känner för skivan. Varför det blir så här vet jag inte, men jag tror det har att göra med att det finns så otroligt många aspekter av den här skivan att ta upp.

Jag blir överväldigad av möjligheterna.

Precis som jag blev överväldigad av musiken första gången jag lyssnade på den. Här finns så otroligt mycket att ta in på en och samma gång. Laurie Anderson-doftande sång, udda takter som ofta känns inspirerade av afrikansk musik och otaliga lager av tunga, elektroniska samplingar. Jag minns hur förvirrad jag blev första gången jag lyssnade. Kroppen kändes nästan fysiskt utmattad efteråt och mina tankar svävade åt alla olika håll. Gillade jag det jag nyss hört?

Nästa genomlyssning var nästan lika tung. Men för varje lyssning öppnar sig skivan lite. Man ser sakta sammanhanget och en fantastisk bild målas upp. Jag känner fortfarande att jag befinner mig i inlärningsfasen. Håller fortfarande på att sätta ihop intrycken till en helhet. Men jag kan lätt säga att det här är, tveklöst, en av årets häftigaste, unikaste och mest nyskapande elektroniska musik.