Cold War

Cold War
Pawel Pawlikowski, 2018

(Jag driver en filmdagbok på Letterboxd. Här skriver jag om höjdpunkterna för att kunna minnas dem bättre i framtiden.)

Oväntat nog är det texturerna jag först och främst tänker på efter att ha sett Pawel Pawlikowskis senaste film. Det svartvita fotot har få gråtoner och istället stora becksvarta och kritvita ytor. Material som bark, textilier, betong, sten och lera ser otroligt vackra och taktila ut. Bilderna blir till små kapslar, fria från tid och rum, där berättelsen lyfter från det enskilda fallet till en metafor för mänskligheten. (Det låter pretentiöst men det är faktiskt alldeles sant.)

Utan fotot hade filmen varit en ganska platt kärlekshistoria. Huvudkaraktären är förvisso lätt att relatera till, men hon är inte särskilt nyanserad och resten av karaktärsgalleriet är knappast bättre på den punkten. Men nu växer berättelsen till en slags fabel över förbjuden kärlek.

Ytterligare två saker vill jag berömma. Det första är skådespelarnas ansikten. De är mänskliga och uttrycksfulla, på en och samma gång realistiska och allegoriska. Inte sällan för de tankarna till Bergmans närbilder. Det andra är hur musiken förenas med handlingen. Från de folkliga visorna till den sovjetiska propagandakören till den franska jazzen: Den talar om var karaktärerna är och vad de känner. Och de återkommande melodierna blir som mantran över kärlekens metafor. Känslorna går i arv.