Min natt hos Maud

Min natt hos Maud
Éric Rohmer, 1969

(Jag driver en filmdagbok på Letterboxd. Här skriver jag om höjdpunkterna för att kunna minnas dem bättre i framtiden.)

Att se Éric Rohmers sex "moraliska berättelser" är lite som att lösa gåtor. På ytan handlar de om triangeldramer och därunder lurar en moralisk knäckfråga. Av de fyra första delarna som jag hittills har sett är Min natt hos Maud favoriten.

Temat den här gången är något så upphetsande som religiös rättrogenhet. Filmens fyra framträdande karaktärer bär på tydliga idéer om moral och kärlek och livsstil, hämtade från religionen eller avsaknaden därav. Men det blir snabbt uppenbart att ingen av dem lever som de lär. Deras känslor och handlingar står i ständig konflikt med deras ord.

Hela handlingen är förlagd till en blygsamt inredd lägenhet i Paris, en iskall vinternatt. Tempot är makligt. Fotot är svartvitt. Det är lika stramt som huvudkaraktärens katolicism, men under ytan bubblar känslorna både i honom och i filmen.

Dags för en oundviklig jämförelse: Den tredje filmen i serien, La Collectionneuse, handlar också om hycklande människor. Där tror sig de två manliga karaktärerna leva måttligt och jordnära, för att inte säga asketiskt, när de i själva verket definieras av sin jakt efter skönhet. De samlar på vackra vaser och kvinnor utan större urskiljning. På sätt och vis är den nästan en antites till Min natt med Maud, med sitt prunkande färgfoto, varma sommardagar och explicita sexlust. Men det är slående hur båda filmerna beskriver människor som dras mellan sina filosofiska övertygelser och sitt konkreta handlande. Det tycks inte vara lätt att leva efter vare sig höga eller låga filosofier!

Jag vill också poängtera att Rohmer inte nödvändigtvis dömer karaktärerna för sitt "hyckleri". Han ställer snarare frågor än ger några svar om vad som är en "god moral". Den här gången handlar det som sagt om rättrogenhet. Och efter filmens briljanta slut har jag väl framförallt tappat bort mina egna övertygelser.