Mannen med filmkameran

Mannen med filmkameran

Dziga Vertov, 1929

(Jag driver en filmdagbok på Letterboxd. Här skriver jag om höjdpunkterna för att kunna minnas dem bättre i framtiden.)

Det första som slog mig med Mannen med filmkameran var hur lätt den var att ta till sig. Dess status som sovjetisk stumfilmsklassiker insinuerar ett visst mått snustorr svårtillgänglighet, men sanningen är förvånansvärt långt därifrån. Dziga Vertov bjuder på en fartfylld och visuellt hisnande resa genom en (fiktiv) stad.

Precis som många av sina samtida regissörskollegor intresserade sig Vertov huvudsakligen för montagets potential. Med Mannen med filmkameran hoppades han kunna etablera ett universellt filmspråk som kommunicerade uteslutande med detta nyfunna verktyg. Samtidigt tog han avstånd från filmmediets influenser från teatern och litteraturen. Filmen har därför ingen handling och inga titelkort: Istället är det en rent visuell upplevelse.

Med denna korta historielektion bakom oss (hämtad från den heliga källan internet) kan jag bara konstatera följande: Vertov klipper som en galning. Fantastiska bilder fogas samman i ett hejdlöst tempo och ger betydelser till varandra som jag aldrig hade kunnat ana. Vi får se alltifrån ocensurerade barnafödslar till begravningsprocessioner. Tåg dånar rakt mot publiken och graciösa idrottare utför spänstiga hopp. En stop motion-animerad filmkamera lever sitt eget liv. Sjuka dubbelexponeringar där människor fogas samman med dåtidens mest moderna maskiner. Och så helt plötsligt hakar allting upp sig och vi får se hur en kvinna manuellt klipper den film vi snart ska få se. 

Så för att slänga med några avslutande superlativ: Mannen med filmkameran hör till de mest hypnotiska filmer jag sett. Den slösar ingen tid. Varje sekund är överraskande.